Jesus kallade apostlar – Jesus kallar lärjungar

Om ordet apostel och om apostlarna

Det är idag S:t Petri och S:t Pauli dag, vi brukar också kalla den apostladagen, och jag vill ta tillfället i akt att tala litet om apostlarna och deras ämbete. Kyrkan är klädd i rött för att påminna om att apostlarna blev martyrer för sin kristna tro. De blev dödade för sin kristna tros skull. Rött är Andens och blodets färg. Den röda färgen vill säga oss att vi ska vara beredda på att vi kan bli dödade för vår kristna tros skull.

Vad innebar det att vara en apostel? Det grekiska ordet apóstolos (ἀπόστολος) betyder ”utsänd”. På hebreiska motsvaras det av ordet ”shalíach” och det var en juridisk term. Det innebar att vara företrädare för någon, att man hade fullmakt och full auktoritet å sin uppdragsgivares vägnar.

Jesus valde ut tolv av lärjungarna och gjorde dem till apostlar, som vi läser i Luk. 6:13: Jesus kallade till sig sina lärjungar och valde ut bland dem tolv, som han kallade apostlar. De tolv apostlarna var olärda män, men de skulle ändå vara ombud för Jesus. Han sände dem, och han utrustade dem. Under omkring tre års tid vandrade han med dem, och de fick olika uppdrag.

När Jesus sände ut apostlarna, satte han dem i sitt ställe, han sade till de tolv: Den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. (Matt. 10:40)

Så en apostel talar och skriver alltså på Herren Jesu uppdrag och i hans ställe. Som sankt Paulus skrev till korintierna: Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. (2 Kor. 5:20)

Först sändes apostlarna endast ut till judafolket, till de förlorade fåren av Israels hus, men sedan Jesus fullgjort frälsningsverket och uppstått från de döda, gav han dem det sista, det slutgiltiga uppdraget, innan han sedan lämnade dem och for till himmelen. Tidigare hade de fått begränsade uppdrag under hans ledning, men nu var det dags för dem att verka på egen hand.

Jesus lämnade dock inte sina apostlar ensamma, utan någon hjälp. För Jesus gav dem löftet: Se, jag är med er alla dagar! Och han sade när han lovade dem den Helige Andes bistånd: Jag ska komma till er. Ty den Helige Ande och Herren Jesus är ett. De är två av personerna i den enda gudomen. Där två eller tre personer är församlade i Jesus namn, där är han mitt ibland dem.

Apostlarnas meriter

När vi idag talar om apostlarna, vill jag framhålla att S:t Petrus och S:t Paulus inte blev apostlar och Guds sändebud på egna meriter och i egen kraft.

S:t Petrus förstod från början hur det var med detta. I evangeliet som vi läste från altaret, hörde vi hur Jesus kallade Simon Petrus till att bli människofiskare, och hur han gjorde ett under genom det stora fiskafänget. Och Petrus förstod, föll ner inför Jesus och sade: Gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa. Petrus insåg att Jesus är Gud och att han själv, en vanlig människa, inte kunde bestå inför den helige Guden. Petrus blev utvald att tjäna Jesus. När han litade på sig själv, så förnekade han Jesus tre gånger på översteprästens gård, men Herren Jesus upprättade honom av sin nåd och förnyade hans uppdrag: Var en herde för mina får. – För mina får på bete. (Joh. 21:16f.)

Och ser vi på S:t Paulus meritlista är det inte bättre. Av sig själv var han en brinnande motståndare till Jesus. Han andades hot och mordlust mot de kristna, står det i Apostlagärningarna 9. Till korintierna skriver han: Jag är inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. (1 Kor. 15:9)

Ämbete eller tjänst?

Att vara apostel var inte ett jobb man tog, utan det var en särskild kallelse från Gud, ett ämbete, inte bara en tjänst. När vi använder ordet ämbete inom den kristna kyrkan, ligger det i ordet att man är något livet ut, att uppdraget inte är tillfälligt eller tidsbegränsat. Ty i missionsbefallningen sände Jesus inte ut sina apostlar endast för en viss tid, det hade han gjort tidigare, men nu är det intill tidens slut.

Här ser vi att apostlarna hade ett ämbete, och inte bara en tjänst, ett ”jobb”. Och inte bara apostlarna, utan det är likadant med prästerna i deras efterföljd. I Uppenbarelseboken säger Människosonen till prästen i Smyrna: Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona. (Upp. 2:10) Prästen ska som Jesus vara en god herde, inte en hyrd herde. (Joh. 10)

Det råder förvirring här. Det finns kristna som inte erkänner att det är ett livslångt ämbete att vara pastor. Vi brukar kalla dem reformerta. Därför använder de inte ordet ämbete om apostlarnas uppdrag i sina bibelöversättningar. (Det grekiska ordet kan översättas både med ämbete och med tjänst.) Vi kan ta till exempel Romarbrevets elfte kapitel, vers tretton, där Svenska Folkbibeln helt riktigt skriver: Som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt. Men i den reformerta översättningen nuBibeln står det: Som hedningarnas apostel värdesätter jag min tjänst högt.

Tyvärr finns det bibelställen där Folkbibeln inte översätter med ämbete som man helst borde. Vi får tala mer om det en annan gång.

Predikotexten

Om vi nu ser litet på dagens predikotext, så ser vi att den handlar om lärjungaskap. Det första som händer är att Johannes Döparen sänder två av sina lärjungar till Jesus. Döparen visste ju att han var förelöparen, en härold som skulle bereda vägen för Messias. Därför sade han till sina lärjungar: Se Guds lamm! Han påminde de två om vad han hade sagt dagen före: Se Guds lamm, som tar bort världens synd.

Ja, Jesus är Guds offerlamm som tar bort världens synd. När man ser det och tror det, då är man Jesu lärjunge. Och följden av att ha blivit en lärjunge ser vi därpå i texten. De två följde Jesus, han frågade dem vad de ville, och de sade: Rabbi, var bor du? De erkände Jesus som sin lärare genom att kalla honom rabbi. De frågade var han bodde, eftersom de på så vis kunde komma till honom och lyssna på hans undervisning. De hade säkert varit glada om de fått komma nästa dag eller dagen därpå, men Jesus inbjöd dem att komma direkt. Han sade: Kom och se! Och de stannade hos honom hela dagen. För är man en Jesu lärjunge, vill man gärna lyssna till Jesus. De hade tidigare följt Johannes Döparen, men nu följde de Jesus.

En annan aspekt av lärjungaskapets konsekvenser ser vi i stycket därpå, när den ene av de två lärjungarna, Andreas, för sin bror Simon Petrus till Jesus. (Den andre lärjungens namn framgår inte av texten, men vi förstår att det är evangelisten Johannes själv. Sin vana trogen nämner evangelisten Johannes inte sitt namn, utan berättar bara om Andreas.) Andreas säger: Vi har funnit Messias. Messias är den ledare, Frälsare och Herre som Gamla Testamentet utlovat och som de alla väntade på. Andreas trodde inte att han hade funnit Messias, nej han hade funnit honom, och han visste det.

Och Filippus förde på samma sätt sin tveksamme vän Natanel till Jesus genom att säga: Kom och se! Den som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.

När vi står inför denna text för att se var vi finns i den, blir det många frågor till oss: Söker vi Jesus? Är han vår lärare? Vill vi sitta vid hans fötter hela dagen – det vill säga lyssna till hela hans undervisning – eller vill vi bara plocka ut våra favoritbitar här och där?

Är han för oss Guds lamm som tar bort världens synder? För vi hörde ju att hans offer gäller för hela världens alla synder! Eller tänker vi att vi vill behålla en del synder för oss själva? Synder som vi inte vill bekänna, utan som vi vill ha kvar för att kunna fortsätta med dem? Må alla sådana tankar vika! Bort med dem! Att inte bekänna alla synder för Jesus, är att underkänna hans verk. Förvisso finns det synder kvar i våra liv, varenda dag, de upphör inte förrän i himmelen, men må vi ge dem alla till Jesus. Han har dött för dem allihop, för varenda en av dem, det är hans verk.

Jesus säger i vår text: Följ mig! Denna kallelse går fortfarande ut. Den gäller dig och mig, ja den gäller alla. Jesus vill att alla människor ska följa honom och tro på honom. Som han sade i missionsbefallningen: Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Detta uppdrag gav han kyrkan, först och främst apostlarna och prästerna, men var och en får bidra här i enlighet med omständigheterna. Här finns mycket att göra: att be för kyrkans präster, att stödja kyrkan med tid och pengar, att be för sina icke-kristna vänner att de ska bli kristna och inte minst att vittna genom att bland annat gå i kyrkan. Och om det ges tillfälle till att tala med andra om den kristna tron eller bjuda in en bekant till kyrkan är det fint. Som vi såg i dagens text kan det räcka med att säga ”Kom och se”.

Denna söndag handlar om lärjungaskap och om hur de som senare blev apostlar först blev lärjungar. Vi är inga apostlar, men vi får alla vara hans lärjungar. Att få följa Jesus som hans lärjunge och tro på honom är alltid en stor välsignelse. Vi får tro på honom och tjäna honom. Vi får göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar. Amen.

J Fjellander

[^]