Frälsta för att hålla Guds bud

”Kärlekens lag” har denna söndag som överskrift. Vår text är hämtad från Bergspredikan, där Jesus visar oss vad det är för sorts kärlek som lagen, de Tio buden, kräver. Här talar Jesus inte om vanlig hederlighet och yttre skötsamhet i samhället som även goda hedningar kan prestera. Här utlägger han istället lagen andligt, dvs. han låter den ställa krav på vårt inre. När Jesus gör så, får lagen en helt annan skärpa. Då blir t.ex. redan detta att bli arg eller ”vred på sin broder”, som vi hörde om i dagens evangelietext, en synd, en domstolssak inför Gud. Det är alltid i hjärtats hemliga vrår som det onda börjar, det som sedan bryter ut i gärningar. Jesus säger: ”Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser” (Matt. 15:19).

Lagen är helig och god, säger aposteln Paulus (Rom. 7:12). Gud är helig och god och det återspeglas i den lag för våra liv som han gett oss. Ändå blir denna goda lag plågsam för oss när den utläggs andligt. Den sticker och irriterar oss och ger oss dåligt samvete och skuldkänslor. Varför det? Inte för att det är något fel på Gud och lagen, utan för att det är fel på oss.

Vi är skapade av Gud för att älska, lyda och följa honom som är all godhets källa. Första budet säger: ”Du skall inte ha andra gudar än mig”, Men djävulen frestar oss med ett annat bud. Det lyder så här: ”Du skall inga andra gudar ha än dig själv.” Så frestade han de första människorna, och de valde att följa det senare budet. Alltsedan dess har vi suttit fast i den livsprincip som säger: Sätt alltid dig själv först, tro på dig själv, bejaka dig själv och dina behov, ta för dig, våga leva ditt eget liv, osv. – all denna jagfixering som ställt till så mycket elände här i världen. Vi älskar varken Gud eller vår nästa som vi skall. Vi sätter oss själva före allt annat. Hur infekterade av denna synd vi är upplyser oss lagen plågsamt om när den utläggs andligt.

Men i dagens text visar Jesus att han kommit för att bryta detta onda mönster och förlösa oss till att leva för Gud. Låt oss lyssna till vad han säger vers för vers.

1. Jesus har inte kommit för att upphäva lagen

”Tro inte, att jag har kommit för att upphäva lagen och profeterna”, säger Jesus. Skriften (GT) kallades på Jesu tid ofta för ”Lagen och profeterna” – ibland bara för ”Lagen” beroende på att Mose lag har en dominerande ställning i GT.

Det är viktigt att se hur Jesus förhöll sig till Skriften. Han citerade den flitigt, hänvisade ständigt till vad som var skrivet. Det är ingen tvekan om att han såg den som Guds Ord, ingivet från början till slut av Guds Ande. I dagens text hör vi Jesus formulera sin bibelsyn: ”Sannerligen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå.” Det är starka ord. Jesus var i högsta grad vad man i dag nedlåtande brukar kalla för ”bokstavstroende”.

Präster och predikanter varnar nuförtiden ofta för en sådan tro. Det bör observeras att dagens text är borttagen i Svenska kyrkans nuvarande evangeliebok. Tidigare fanns den med. Men den ansågs uppenbarligen alltför störande, eftersom den kunde leda till en fundamentalistisk uppfattning att allt som står i Bibeln skulle vara bokstavligt sant. Det strider mot den modernt ”vetenskapliga” bibelsynen, som utgår från att Bibeln är en rent mänsklig produkt som kritiskt måste granskas som alla andra böcker.

Men Jesus trodde och lärde att Skriften bokstavligen var sann. Han vördade minsta bokstav, varje prick och streck i den hebreiska Bibeln, just för att dessa tillsammans bildade ord och meningar som innehöll ett budskap från Gud som klart gick att uppfatta. För Jesus var orden Guds och därför sanna. Människor kan ljuga och bedra, men aldrig Gud.

I dagens avfälliga kyrkor som övergett Jesu egen bibelsyn vill man upphäva eller ändra Guds bud och skapelseordningar. Och man gör det ofta i kärlekens namn. Man hänvisar gärna till Luther som kunde säga att kärleken bryter alla lagar. Och det är sant men inte så som man tänker sig. Det Luther sade gäller i undantagsfall när två bud krockar med varandra, t.ex. sjunde budet som bjuder dig att tala sanning och femte budet som vill skydda din nästas liv. Då skall vi välja det minst onda, det som räddar livet på någon. Ett typexempel på detta har vi i Bibeln när skökan Rahab i Jeriko, som kommit till tro på Israels Gud, räddade livet på Josuas spejare. Hon hade gömt dem i sitt hus men sade till patrullen som letade efter dem, att hon sett spejarna gå mot stadsporten: ”Skynda er dit så får ni nog tag i dem” (Jos. 2:5). Hon ljög för att rädda liv. Det var ett rätt bruk av kärlekens argument. Men det var ett undantagsfall. Kärlekens argument får aldrig användas för att upphäva eller ändra Guds bud permanent, vilket är ett djävulskt högmod och ett förfärligt majestätsbrott. Men det är just det som en del kyrkor i dag ägnar sig åt, när man – för att ta det värsta exemplet – tvärt emot Guds bud och skapelseordning förklarar sig villiga att viga och välsigna samkönade par. Man välsignar vad Gud i sitt ord klart förbannar. Man lär människorna att homosexuella äktenskap är lika välsignade av Gud som heterosexuella – eller som man säger: ”Kärlek är kärlek oavsett hur den gestaltar sig och den får inte fördömas.” Det är inte svårt att se att med ett sådant bruk av kärleksargumentet kan man upphäva praktiskt taget alla Guds bud som inte passar ihop med människans egna begär.

Till alla som ägnar sig åt sådant och tror sig ha Jesus på sin sida, säger han i dag: ”Den som upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket.” De som upphäver Bibeln och Guds bud applåderas av alla dem som inte vill veta av evigt giltiga bud och talet om synd. De ses som stora i himmelriket, som vidsynta, icke dömande och kärleksfulla kristna. Men av Jesus får de inget beröm. Han säger att den som upphäver ett av de minsta buden skall räknas som den minste i himmelriket. Det betyder inte, att de trots allt är med i riket och blir frälsta. Jesus säger i dagens evangelium, att om vår rättfärdighet inte övergår fariséernas, så skall vi inte komma in i himmelriket (Matt. 5:20). Fariséerna och de skriftlärda brukade dela upp Guds bud i viktiga och mindre viktiga bud som man inte alltid behövde hålla. I praktiken upphävde de en del av Guds bud genom att ersätta dem med egna bud som var lättare att hålla, vilket Jesus också anklagade dem för (Matt. 15:3). De ansåg sig vara stora i himmelriket, men Jesus lät dem förstå att de var helt och hållet utanför. När det var så med dessa som upphävde en del mindre bud, hur är det då inte med dem som i dag upphäver stora delar av Bibeln!

Vill vi vara kristna måste vi lära av Kristus och vörda Skriften så som han gjorde. Vi måste vörda lagen så som han gjorde. Vad kärlek är överlåter Gud inte åt vårt godtycke att bestämma utan visar i de Tio buden klart och tydligt vad ett liv i kärlek är.

Jesus har inte kommit för att för att upphäva lagen och profeterna eller för att ge oss nya och lättare bud. Men vad har han då kommit för?

2. Jesus har kommit för att uppfylla lagen

”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda … inte en enda bokstav, inte en prick i lagen skall förgå, förrän allt har skett”, säger han. Vad menar han med det?

Jesus kom för att uppfylla allt det som var förutsagt och utlovat i GT. Han är alla profetiornas uppfyllelse. Han var den som redan Adam och Eva fick höra talas om direkt efter syndafallet: Frälsaren, ”kvinnans avkomma”, som en dag skulle krossa ormens huvud (1 Mos. 3:15). Jesus var, till skillnad från andra religionsgrundare, väntad. De troende i Gamla förbundets tid väntade och trodde på den kommande Messias, på honom som ”var sargad för våra överträdelser skull och slagen för våra missgärningar skull” (Jes. 53:5). Man väntade på det stora offret en gång för alla, det som de upprepade offren i templet förebildade.

När han till sist kom, så kom han för att uppfylla lagen, den som ständigt anklagar, dömer och plågar oss syndare som aldrig lyckas hålla Guds bud. Det står i Gal. 4:4: ”Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem, som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.” Det betyder att Jesus blev en av oss, gick in under lagens krav på oss människor och uppfyllde dem för oss.

För att frälsa oss och föra oss till Gud har Jesus uppfyllt lagen på ett för oss mycket välsignat och underbart sätt. Han har både hållit buden i vårt ställe och lidit straffet för alla våra synder mot Guds bud. Det förra brukar man kalla Jesu görande lydnad, det senare för hans lidande lydnad. Det är tron, inte på vår lydnad, utan på hans lydnad som gör oss rättfärdiga inför Gud.

Lagen kan aldrig föra någon enda människa till Gud. ”Ty genom lagen förklaras ingen människa rättfärdig inför honom. Genom lagen ges insikt om synden”, säger Paulus (Rom. 3:20). Som farisé hade han trott på möjligheten till rättfärdighet genom lagen, genom att anstränga sig ordentligt. Men efter att ha mött Jesus och blivit omvänd, kastade han den tron på sophögen. Han förstod att lagen aldrig kan frälsa någon. Nu hade han funnit något mycket bättre, nämligen ”rättfärdigheten från Gud genom tron” (Fil. 3:7-9), gåvan som Gud i Kristus räcker oss syndare.

Men betyder nu detta härliga evangelium, att bara vi tror så behöver vi inte alls bry oss om att hålla kärlekens lag? ”Nej, inte alls!” säger Paulus, ”Vi upprätthåller lagen” (Rom. 3:31). Därför säger vi till sist:

3. Jesus har frälst oss för att vi skall hålla Guds bud

Och vår text slutar med orden: ”Den som håller dem (dvs. buden) och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket.” På ett annat ställe säger han: ”Älskar ni mig, så håller ni mina bud” (Joh. 14:15). Den sanna kärleken till Jesus visar sig i att man håller Guds bud, inte i att man bryter eller upphäver dem, som en del tycks tro.

Frälsningens evangelium innebär inte att Gud har gett upp det som han skapade oss till: att vara hans avbilder. Han har frälst oss bort från ett liv i synd och till ett liv enligt kärlekens lag. Jesus säger – som vi nyss påminde om – att vår rättfärdighet måste gå ”långt utöver de skriftlärdas och fariséernas”, om vi skall komma in i Guds rike (Matt. 5:20). Och han ger sedan i Bergspredikan konkreta exempel på en sådan rättfärdighet.

Vad var det för fel på fariséernas rättfärdighet? Den kom inte från hjärtan som älskade Jesus. Den kom inte från ett hjärta som han genom syndernas förlåtelse fått rena och pånyttföda utan från ett hjärta fullt av självgod egenrättfärdighet. Deras rättfärdighet var bara ett teaterspel, en uppvisning av den gamla människans konster. Sådant kan imponera på människor, men Gud lurar det inte.

”Lagen föreskriver, men evangelium skriver in” har goda, lutherska teologer sagt, och det är alldeles rätt. Lagen talar om vad Gud kräver men ger ingen kraft till det. Evangeliet däremot renar från all synd och skapar ett hjärta som älskar Gud. Det skriver på ett nytt sätt in Guds vilja i våra hjärtan och ger kraft och glädje att hålla Guds bud.

Mönstret för det nya livet som kommer av tron på evangelium är Jesus själv. Han är oss given både som gåva och som ett exempel att följa. Hela hans liv var kärlekens lag praktiserad till det yttersta. Den som tror på Jesus vill bli honom lik, bli lika sann, god och barmhärtig mot andra som han var. Han levde inte för sig själv. Han utgav sig hela tiden för andra. Till sist gav han sitt liv för världen.

Så har Jesus frälst oss för att vi skall leva efter kärlekens lag. Det är en livsuppgift som innebär daglig kamp mot synden som ännu bor i oss. Men vi får inte glömma att vi hela tiden i denna kamp är Guds förlåtna och av nåd saligförklarade barn. Rättfärdiggörelsen genom tron allena är helgelsens förutsättning. I den tron förverkligas dag för dag den rättfärdighet som går ”långt utöver de skriftlärdas och fariséernas”. Amen.

S Bergman (2010)

[^]