Där Kristus förhärligas är oss gott att vara

”Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom”, säger Jesus i vår korta predikotext. Orden är hämtade från ett annat sammanhang än Kristi förklaring uppe på berget. Men de passar ändå väl in på vad lärjungarna fick uppleva däruppe, när Jesus förhärligades inför deras ögon och ”hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset” (Matt. 17:2).

Det var en oerhört stor upplevelse. Men extraordinära upplevelser detta slag gav Jesus inte alla sina lärjungar. Det var bara tre av de tolv, Petrus, Jakob och Johannes, som fick följa med honom upp på berget. Dessa tre i den inre lärjungakretsen hade förstått att deras Mästare var långt större än de anat. Nu fick de med egna ögon se hans gudomliga härlighet bryta fram i bländande klarhet.

De andra lärjungarna fick inte se Jesus så som de tre som Jesus tog med sig upp på berget. Det får inte heller sentida lärjungar som vi. Oss tar Jesus med upp på ett annat förklaringsberg, nämligen kyrkans gudstjänster kring Ordet och sakramenten. Varje gång vi firar högmässa tar Jesus med oss upp på berget för att uppenbara sin frälsande härlighet för oss. Han för oss bort från vardagens slit, oro och bekymmer. Han ger oss en stund av ljus och klarhet och gudomlig närhet för att också vi skall säga som Petrus: ”Herre, det är gott för oss att vara här” (Matt. 17:4).

Det som gör högmässan till en sådan förklaringsstund är inte en rad yttre faktorer som fina kyrkolokaler, mycket folk, vacker liturgi och god stämning och sådant. Förklaringsstund blir det när Guds Ord förkunnas rent och klart, när Kristus förhärligas i predikan och när vi i tro samlas kring honom i hans heliga nattvard och får del av hans försoningsoffer. Det är så Guds Ande bygger Kristi kyrka på jorden och bevarar och behåller oss hos Jesus i en sann och levande tro.

På förklaringsberget stod Jesus i centrum. Det måste han göra också i kyrkan, annars är det inte en rätt kristen kyrka. Guds Ande vill genom Ordet förhärliga honom för oss som just densamme som han visade sig för lärjungarna uppe på berget.

1. I en rätt kyrka förhärligas alltid Kristi gudom

I vår korta text förekommer ordet ”förhärliga” flera gånger. Vad betyder det? Att förhärliga någon betyder att vörda, upphöja och prisa någon för vad han är och vad han gjort. Motsatsen till att förhärliga är att förringa, förakta och förlöjliga. Det senare gjorde många med Jesus under hans livstid, och så gör många också i dag. Man degraderar honom till att bara vara en vanlig människa som man kan säga och tycka vad man vill om.

Många präster anstränger sig till det yttersta att hitta något som kan fånga intresset och dra folk till kyrkan. Man tror inte att Bibelns och kyrkans gamla syn på Jesus är riktigt gångbar längre. Tiderna förändras och därför måste också kyrkans budskap förändras, tänker man. Jesus måste anpassas till tiden. Än görs han till en politisk revolutionär eller samhällsomdanare, än till en radikal feminist, än till förkämpe för mänskliga rättigheter osv. Men alla de som anpassar Jesus till vad som är inne för dagen kännetecknas vanligtvis av att en sak fattas, nämligen att man upphöjer honom som Gud. Han förhärligas inte, lyfts inte fram som Herren, den Högste, vars ord man måste lyda och följa. Han görs stor som människa, men förnekas som Gud. Där sådant sker, blir det ingen förklaringsstund i biblisk mening. I en kristen gudstjänst förhärligas alltid Jesus som Gud.

Det grekiska ord som ligger bakom ordet förhärliga i vår text är ”doxa”, ett uttryck som i Bibeln särskilt används om Guds härlighet och strålglans. På berget fick lärjungarna se Jesus lysa av gudomens glöd. De fick med egna ögon se den verkliga sanningen om Jesus, att ”i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt”, som det står i Kol. 2:8. Den gudomliga strålglansen bröt igenom det mänskliga höljet och bländade dem. Inte bara ansiktet strålade som solen. Hela hans kropp strålade av gudomens ljus. Det trängde igenom så att t.o.m. kläderna blev vita.

Varken tidigare eller senare i Jesu jordeliv – inte ens efter uppståndelsen – visade Jesus sin gudom så öppet och ohöljt som på förklaringsberget. Till alla andra tecken och under, som Jesus gjorde för att bevisa sin gudom, kom således också detta, att några med egna ögon fick se hans verkliga gudomshärlighet utan att förtäras av den.

Säkert fanns det även på den tiden sådana som skakade på huvudet åt de tre lärjungarnas berättelse och sade att det där som de hade sett bara var hjärnspöken. De hade drömt eller rent av hittat på det för att späda på myten om Jesus som Guds Son. Men lärjungarna visste vad de sett, och de höll orubbligt fast vid det hela livet. I dagens episteltext försäkrar Petrus: ”Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät” (2 Petr. 1:16).

Efter uppståndelsen prisade och upphöjde apostlarna Jesus som Gud överallt dit de kom. ”Jesus Kristus är Herren” (Fil. 2:11) blev den kristna kyrkans allra första trosbekännelse. Den ingick i liturgin och genljöd i varje gudstjänst. Alltsedan dess har kyrkan fortsatt att förhärliga Jesus i predikan och liturgi. Och det gör också vi. I högmässan tillber vi honom som Gud. Vi sjunger i Laudamus: ”Ty du är allena helig, du är allena Herre, du är allena den högste, Jesus Kristus.” Vi ser Kristus förklarad på berget.

Men för somliga blir högmässan inte alls någon förklaringsstund, utan något man genomlider, ibland med kvävda gäspningar i väntan på sista psalmen. Man tycker att högmässan är för lång, tråkig och ointressant. Vad beror det på? Djupast sett beror det på otro, att man innerst inne inte tror att förklaringsbergets Kristus, Härlighetens Herre, himlens och jordens Skapare verkligen är närvarande, talar och handlar med oss i kyrkan. Det är som om de tre lärjungarna hade sagt: ”Vad skall vi upp på berget för? Det är bättre här. Det är ju bara jobbigt klättra dit upp!” Hade de inte följt med Jesus upp hade de inte fått vara med om den underbara förklaringsstunden. Under vilka enkla och torftiga omständigheter högmässan än firas, så är det faktiskt så, att Herren är där för att bli förklarad för oss. Han har själv sagt: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” (Matt. 18:20). Tänker vi på det och tar vi det på allvar, blir högmässan något som man inte gärna vill gå miste om.

En gång skall alla människor, vare sig de vill det eller inte, få se Jesus i samma strålglans som han hade på förklaringsberget. Det skall ske när han kommer för att döma världen. Om det läser vi: ”När Människosonen kommer i sin härlighet … då skall han sätta sig på sin härlighets tron, och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från getterna” (Matt. 25:31-32). Det blir garanterat en förklaringsstund där ingen halvsover eller är likgiltig. Alla väntar spänt på domarens utslag. Alla får sin rättvisa dom. Ingen kommer undan.

Men på den dagen beror allt på i vilket förhållande vi under vårt jordeliv har stått till honom som sitter på tronen. Allt hänger på om vi har tagit vara på de förklaringstunder Jesus ger oss i kyrkan. Och då räcker det inte med att bara tro på hans gudom. Det kan man göra utan att vara kristen. T.o.m. de onda andarna som Jesus drev ut fruktade honom och kallade honom Guds Son (Matt. 8:29). Det avgörande är vad han, som är sann Gud och sann människa, har gjort för vår frälsning och vad det betyder för oss. Därför säger vi för det andra i dag:

2. I en rätt kyrka förhärligas alltid Kristi försoning

När Jesus i vår text talar om Människosonens förhärligande är han inte uppe på något förklaringsberg. Han säger det kvällen före sin död. Han är på väg ner i den djupaste förnedring.

Jesus hade just instiftat nattvarden. Judas hade smitit iväg för att sätta sitt förräderi i verket. Mörkret tätnar, fienderna närmar sig. Snart skall Jesus gripas, hånas, torteras, dömas till döden och föras ut till avrättningsplatsen. Men mitt i allt detta säger han: ”Nu är Människosonen förhärligad och Gud är förhärligad i honom.” Nu skulle han genom sin död utföra det härliga och gudomliga verk som han kommit för och uppenbara höjden och djupet av Guds kärlek till världen. Och Gud skall ”förhärliga honom i sig själv”, säger Jesus. Liksom Gud blir förhärligad i Jesus och hans frälsningsgärning, så blir Jesus förhärligad i och av Gud. Dessa ord visar att Fadern och Sonen är fullkomligt ett i det som nu skulle ske. Men lärjungarna förstod ingenting av det stora och härliga i detta. Vad fanns det väl för härlighet i att lida och dö som en grov förbrytare? Hur gick det ihop med härligheten som strålat ut så starkt och mäktigt från honom på förklaringsberget? Och när det förfärliga skedde att Jesus greps och korsfästes, såg de allt förlorat och skingrades förskräckta åt olika håll.

Det var först efter uppståndelsen som det gick upp för dem vilken betydelse Kristi död hade. Då kom de att tänka på samtalet som de på berget hade hört Jesus ha med Mose och Elia, de två representanterna för Gamla förbundet, som för en kort stund fått återvända till jordelivet. Vad hade de talat om? Lukas skriver i sitt evangelium: ”De talade om hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem” (Luk. 9:31). Och de kom ihåg att när de kom ner från berget började Jesus återigen att tala om att gå till Jerusalem för att lida och dö. Han styrde nu sina steg mot ett annat berg – mot Golgata och korset. Han gick för att fullborda sin uppgift: ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:45).

När vi människor börjar tänka på Gud, döden och domen blir vi ofta lite oroliga och börjar tänka på hur vi har levt. Det är som om vi hade en balansvåg framför oss. I den ena vågskålen lägger vi våra synder och dåliga sidor och i den andra goda och bra saker som vi tycker att vi har gjort. Vi hoppas att det goda skall uppväga det onda. Men vågskålarna vill aldrig hålla sig i balans. Detta är den syndiga människans naturliga sätt att försöka ordna upp sitt förhållande till Gud. Det handlar alltid om tro på sig själv och att man ändå har något gott att lägga i vågskålen som uppväger det onda. I själva verket är det omöjligt att lyckas med det. Gud säger i sitt Ord, att vi aldrig kan uppväga våra synder. Detta måste vi ständigt upplysas om, för vi vill alltid falla tillbaka på oss själva och vad vi gör.

”Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt” sade Daniel till den kaldeiske kungen Belsassar, när denne kallade honom att tolka den gåtfulla skrift som en hand skrivit på väggen i hans palats (Dan. 5:25, 27). Så säger Gud till oss också när vi håller på med våra vågskålar. Vi väger alltid för lätt vad vi än själva lägger vår vågskål: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud”, säger aposteln (Rom. 3:23).

Det är något helt annat än våra inbillade förtjänster som måste läggas i den andra vågskålen, nämligen Kristi offerdöd, att han gav sitt liv till lösen för oss. Det är det som måste ligga där. Det är det enda som kan rädda oss från allt som vill dra ner oss i avgrunden och det eviga mörkret. Kristi försoning är det enda som uppväger all synd, det enda som lyfter oss upp i höjden, ända upp till Gud. Kristus ensam löser oss från alla våra synder och dess följder. Detta evangelium predikas för oss i kyrkan för att vi skall tro det. Men inte nog med det: själva lösepenningen, hans offrade kropp och blod, läggs också i våra munnar i nattvardens under som en gudomlig bekräftelse på att vi både till kropp och själ är Guds återlösta barn. Hade vi haft ögon att se vad som döljs bakom brödet och vinets yttre gestalt, hade vi sett Kristi gudom stråla som solen.

Detta är således den kristna gudstjänstens centrum: Kristi gudom och försoning. Om inte Kristus i högmässan förhärligas och äras som Gud och fullkomlig Frälsaren, så är det ingen kristen högmässan. Sådana gudstjänster skall vi fly, för där berövas Kristus sin ära och härlighet och syndare berövas den frid och ro i själen som Gud vill ge dem.

3. Där Kristus förhärligas är det gott för oss att vara

Det är inte gott för alla, inte för obotfärdiga människor som tycker att de är tillräckligt präktiga och bra som de är och inte vill överge sitt gamla liv. De behöver inte Kristus och förstår inte det härliga med honom. Men till dem som är tyngda och slitna av sin skuld och längtar efter frid och ro i samvetet säger Kristus: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila” (Matt. 11:28).

Så blir kyrkans gudstjänster genom Guds Ande och Ord saliga förklaringsstunder för fattiga syndare. Och de som smakat och sett att Herren är god, säger som Petrus: ”Herre, det är gott för oss att vara här”. De säger som psalmisten: ” Ett har jag begärt av HERREN, det längtar jag efter: Att få bo i HERRENS hus i alla mitt livs dagar för att se HERRENS ljuvlighet och betrakta hans tempel.” (Ps. 27:4). Må nu Guds Ande väcka denna längtan hos oss att vara där Herren förklaras och förhärligas.

Men efter gudstjänstens förklaringsstund måste vi ner från berget igen och ut i vardagens kamp och strid. Detta är det kristna livets gång: upp på berget och ner, om och om igen. Så bevaras vi hos Jesus till dess vi får se honom sådan han är och inte längre måste gå ner för berget igen. Amen.

S Bergman (2013)

[^]