Som får bland vargar

”Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor”, säger Jesus i dagens text. Det sade han till lärjungarna, när de första gången skickades ut på egen hand för att förkunna Guds rike.

I Bibelns språkbruk får ibland djur symbolisera olika egenskaper. Ormen, som djävulen vid syndafallet tog sin boning i, står för list och förslagenhet med ont syfte. Den vet både när det är lämpligt att anfalla sitt byte och när det är bäst att avvakta. Duvor representerar motsatsen: det som är oskyldigt och fridsamt. En duva är utan svek och beräkning. Den skadar ingen, utan går försvarslöst och öppet omkring och pickar på marken.

Listiga som ormar och oskyldiga som duvor, hur kan vi vara det? Det ena tycks ju ta ut det andra. Men Jesus använder sig här av en paradox, ett uttryckssätt som vid första påseendet verkar motsägelsefullt, men vid närmare eftertanke uppenbarar en tänkvärd sanning. Vad är det då för sanning som Jesus vill förmedla med denna paradox? Att vi kristna skall vara smarta, listiga och beräknande i våra försök att utbreda Guds rike, men dölja det genom att uppträda som oskyldiga duvor? Nej, Jesus lär inget sådant. Det är här precis som när Jesus i en annan paradox säger till lärjungarna: ”den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare” (Matt. 20:26). Varje försök att själv vilja vara stor upphäver möjligheten att vara allas tjänare. På samma sätt är det här. I Guds rike kan man bara vara klok på duvans sätt, dvs. genom att öppet och ärligt, utan svek och list, tjäna Herren.

Låt oss nu se närmare på vad Jesus i dagens text har att säga oss om det som är denna söndags rubrik: Trohet och klokhet i Kristi tjänst. Det första han säger är detta:

1. Vi är som får sända bland vargar

Av nåd har vi blivit får i den gode Herdens hjord. Genom dopet och tron har vi upptagits i Kristi kyrka. Vi har genom Jesus blivit renade från all synd och blivit Guds barn. Det är vår glädje, tröst och trygghet. Men vi är inte bara får som vilar på gröna ängar i Kristi kyrkas trygga hägn. Till alla som fått sina öron och ögon öppnade för evangeliets frigörande nåd säger Jesus detsamma som han sade till apostlarna: ”Se, jag sänder ut er som får mitt ibland vargar.”

Här dyker ett annat djur upp i vår text: vargen, ett djur som står för blodtörst och rovgirighet. Vad kan ett svagt, försvarslöst får göra mot en hop av starka, snabbfotade och blodtröstiga vargar? Det låter ju inte riktigt klokt att sända får in i en vargflock. Men Jesus vet vad han gör. Han är den gode Herden som gett sitt liv för fåren. Han har köpt dem med sitt blod. Han sänder aldrig sina får tillbaka in i vargflocken för att de skall uppslukas av den, avfalla från honom och gå förlorade. ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand”, säger han (Joh. 10:28). Är vi får i hans hjord, så står vi under hans beskydd. Vi är hans ögonstenar som han noga vakar över.

Med orden om fåren bland vargar vill Jesus göra oss medvetna om det kristna livets yttre villkor här i världen. Det är ingen dans på rosor, ingen vacker idyll. Det är farligt. Här är vi omgivna av vargar, av människor som är gudsfientliga och inte vill veta av Gud och det rike där Jesus är Frälsare och Konung. Det är många som inte tål fåren som följer den gode Herdens röst. Man ser dem som skadliga och hämmande för den moderna människans utveckling och vill helst få bort dem.

”Akta er för människorna”, säger Jesus. Se upp med vargarna! Var beredd på förföljelser, på jakten där vargarna nafsar dig i hälarna. Guds barn kan råka mycket illa ut. Jesus ger exempel på det: ”De skall utlämna er åt domstolarna, och i sina synagogor skall de gissla er… En bror skall utlämna sin bror till att dödas och en far sitt barn, och barn skall sätta sig upp mot sina föräldrar och döda dem. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.”

Sådant sker bokstavligt i vissa länder även i dag. De som blivit kristna blir föremål för olika slags ”hedersmord” för att man svikit sin gamla religion och familjetraditionens regler. Men man kan döda på andra sätt också: genom förtal och lögnaktiga beskyllningar. Jesus säger i Bergspredikan att man skall ljuga och säga allt ont om er (Matt. 7:11). Många föräldrar, som gett sina barn en god kristen fostran, har bittert fått uppleva detta, när deras barn avfallit från den kristna tron och vänt dem ryggen.

I vårt alltmer avkristnade land börjar det bli riktigt farligt att öppet säga vad Bibeln säger. Då hörs flåset från vargarna. Dem vill man dra inför rätta, få dem dömda och straffade för diskriminering av andra eller hets mot folkgrupp. Men kristen tro kan man i dag häda grovt och säga hur mycket ont som helst utan några påföljder.

Jesus säger att vi skall akta oss för människovargar. Det betyder att vi inte i onödan skall provocera fram ytterligare förföljelse eller söka martyriet, t.ex. genom att hämnas oförätter, håna och smutskasta våra motståndare och vara oförskämda mot dem. ”Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte”, säger aposteln (Rom. 12:14) Vi skall vara oskyldiga och fridsamma som duvor.

Jesus lärde sina lärjungar att i vissa situationer fly. Han sade: ”Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter” (Matt. 10:14). De skulle inte stanna kvar, hota och förbanna, utan lämna dem som inte ville höra. Likaså sade han: ”När man förföljer er i en stad, så fly till en annan” (Matt. 10:23). Apostlarna och de första kristna fick ofta fly för sina liv. De flydde när möjlighet gavs. Och det var klokt.

2. Vi är får utsända med ett klart budskap

Vi som är får i den gode Herdens hjord har en uppgift. Vilken då? Att vittna bland vargarna om Jesus och hans frälsande evangelium. Det är inget annat än det evangelium om syndernas förlåtelse som vi själva blivit frälsta genom. Att det är farligt att vistas bland vargar får inte skrämma oss till tystnad. Vi skall lägga märke till att Jesus i vår text inte bara ser faror utan också möjligheter, stora möjligheter till vittnesbörd mitt bland vargar. T.o.m. när kristna för hans skull kallas till förhör inför stora makthavare, inför ”landshövdingar och kungar”, så är det gyllene tillfällen ”att vittna inför dem och inför hedningarna”, som Jesus säger.

Så utnyttjade Jesus själv sin egen sändning till världen. Efter att ha gripits med hjälp av förräderi, ställdes han både inför den judiska kyrkans domstol i form av Stora rådet och inför den världsliga makten i form av den romerske landshövdingen Pontius Pilatus. Jesus var bunden, svag och hjälplös, bespottad och förnedrad. Fast han var Gud stod han där som ett oskyddat får mitt bland vargar. Han använde inte sin makt till att hämnas och slå ner sina fiender utan vittnade stilla och lugnt om vem han var och varför han kommit i världen. Han var kung i ett rike som inte var av denna världen. Han hade kommit för att vittna om sanningen. ”Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst”, sade han till Pilatus (Joh. 18:37).

I vargarnas våld använde sig Jesus inte av några andra vapen än Ordet och bönen. Värnlös och oskyldig som en duva vittnade han bara om sanningen och bad för dem som korsfäste honom.

Hur mycket har vi inte att lära av honom, vi som så ofta är så rädda om vårt eget skinn! I utsatta situationer blir vi hala och undanglidande i vårt vittnesbörd. Vi slingrar oss för att slippa obehag för vår kristna tros skull. Slagna av feghet och skräck kan vi likt Petrus på översteprästens gård t.o.m. förneka Jesus (Joh. 22:54-62). Men den sortens klokhet kommer inte från Gud utan från hans fiende, den listiga ormen som kallas djävul och Satan.

Jesus säger: ”Var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen” (Matt. 10:33). Vi är sända för att vittna om Jesus och Guds rike. Det är farligt, men vi skall inte vara rädda: ”bekymra er inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga”, säger Jesus. Det gällde inte bara för apostlarna som hade ett särskilt löfte om den Helige Ande. Det gäller också oss. Så länge vi vittnar om samma omvändelse och tro på Kristi evangelium som apostlarna, så gäller även för oss löftet: ”då är det inte ni som talar, utan er Faders Ande kommer att tala genom er.”

Det är således inte vi som med smart missionsteknik, psykologiska knep och skicklig talekonst omvänder själar. Sådana konststycken hör till ormens list och är raka motsatsen till duvans oskyldiga klokhet. De utsända fåren har en bestämd lära om synd och nåd och den skall de bära fram utan listiga beräkningar. Aposteln Paulus säger: ”Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen” (2 Kor. 4:2). Det är med sanningen som Guds Ande kan omvända människor.

Bekymret med vad man skall säga borde inte vara vårt bekymmer. Vi har ju fått ett klart budskap. Bekymret hör till de avfallna kyrkorna som inte längre tror på Bibeln som Guds ord. Deras ständiga bekymmer är att hitta på något nytt som kan dra folk och fylla kyrkorna.

3. Vi är får kallade att alltid förlita oss på Jesu ord och löfte

Inför perspektivet att vara sända som får mitt bland vargar blir vi oroliga. Men Jesus lär oss att inte vara det. Han ställer oss under sitt eget beskydd. Och han tar själv det yttersta ansvaret för missionen och Guds rikes framgång. Mot den bakgrunden lär han oss den rätta klokheten. Den består inte i något annat än att vi förlitar oss på Jesu ord och löfte, inte på våra mänskliga krafter och våra smarta idéer.

Klokheten är att tro att Jesus är starkare än alla våra fiender, och att han har allt i sin hand. Klokheten består i tron på att han, som är Guds Son, har sänt oss. Vi skall ta honom på hans egna ord. När vi känner av vår syndiga och fega natur, vår rädsla, vår svaghet och vanmakt, skall vi säga: ”Herre, du själv har ju sänt oss mitt bland vargar, så hjälp oss då, såsom du lovat, du som har all makt och sörjer för din heliga kristna kyrkas liv och utbredning på jorden.” Att tro och be så är den rätta klokheten.

Vi behöver inte vara rädda. Jesus sänder inte bara oss utan också den Helige Ande som hjälper oss både att uthålligt tro och att vittna bland vargar. Också det enklaste vittnesbörd om Frälsaren kan leda till oanade ting.

Vår text slutar med orden: ”Den som håller ut intill slutet, han skall bli frälst.” Att hålla ut är att hålla ut i tron på Jesus. För det är bara tron på honom och syndernas förlåtelse som gör oss rena och oskyldiga inför Gud. Han ger oss det liv som inga vargar, ingen förföljelse och ingen död kan ta ifrån oss, livet som alltid slutar med seger och uppståndelse.

Att uthålligt tro på Jesus och förlita sig på hans ord och löften är således den sanna troheten och klokheten mitt ibland vargar. Må Gud ge oss sin Andes nåd därtill. Amen.

S Bergman (2013)

[^]