Ta vara på tillfällena!

Människor kan gräma sig omåttligt, i bland ett helt liv, över att de inte tog vara på ett gyllene tillfälle som de haft. Ofta gäller det jordiska saker. Men hur är det med det som är långt mer värt: det himmelska, det som har med Gud och vår salighet att göra? Tar vi där vara på tillfällena att finna Gud och få del av den frid som han ger?

Det där med Gud ordnar sig nog, tänker många. Just nu är jag för upptagen med annat, eller för trött, för nere, för splittrad för att tänka på Gud. Jag skall göra det sedan, när jag får bättre med tid. Men vem vet hur lång tid man har kvar att leva? Livet kan plötsligt ta slut. Dessutom är det inte så, som många tror, att Gud alltid är tillgänglig. Det är han inte. Han finns ingalunda ständigt till hands. Man kan inte möta honom hursomhelst och närsomhelst.

Den här söndagen vill påminna oss om att det inte är vi som bestämmer, när vi skall finna Gud och det liv han vill ge oss. Det gyllene tillfället, som vi inte får förspilla, inträffar när han söker oss och vill komma till tals med oss. Det är då något stort och livsavgörande kan ske. Då är det den ”rätta tiden” eller ”frälsningens dag” som Bibeln talar om (2 Kor. 6:2).

Dagens predikotext, hämtad från berättelsen om Jesu besök i sin hemstad Nasaret, är ett skrämmande exempel på ett förspillt tillfälle med ödesdigra konsekvenser. Den står i NT inte för att vi skall förfasa oss över judarnas handlingssätt, utan för att vi också kan bli sådana som förspiller tillfällena. Om detta säger vi i dag följande.

1. Det är något mycket stort att bli sökt av Guds nåd – ändå kan vi gå miste om den

Det visar berättelsen om Jesu besök i Nasaret. Under sina predikoresor hade han för vana att besöka någon närbelägen synagoga på sabbaten. Den här gången blev det i hans barndoms synagoga. Man gladde sig över att Josef och Marias omtalade son var på besök. En tjänare räckte honom profeten Jesajas bokrulle och bad honom läsa en av de föreskrivna texterna: Han stod upp och läste: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren”. Sedan rullande han ihop rullen, och sade: ”I dag har detta Skriftens ord gått i uppfyllelse inför er som lyssnar!” (Luk. 4:18-21)

Det blev alldeles tyst i synagogan. Det han sade var detta: ”Det är jag som är Messias, den Smorde, den som Jesaja här profeterar om.” Det var en totalt oväntad utläggning av texten. Det står att folket ”häpnade över de nådens ord som utgick från hans läppar” (Luk. 4:23). Profetian ur Jesaja var stora ord om den nåd, frihet och frälsning som skulle komma genom Messias. Och nu stod han där, och sade att han var profetians uppfyllelse. Tänk om det var så! Helt visst rörde Gud vid åhörarnas hjärtan, hans nåd besökte dem och flödade in över dem. Men deras häpnad över ”nådens ord” som utgick ur Jesu mun varade bara en kort stund. Snart ersattes den av ett starkt ifrågasättande. De sade till varandra: Hur kan han säga så, han som är Josefs pojke som sprungit och lekt här på våra gator? Inte kan väl han vara Messias!

Det var i och för sig inte fel av gudstjänstbesökarna i synagogan att de ställde sig frågande inför uppseendeväckande religiösa påståenden. Det fanns på den tiden flera bedragare som utgav sig för att vara Messias. Det finns fortfarande sådana. Jesus själv varnar för dem. Han säger: ”Många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse” (Matt. 24:5).

Men hur skulle folket i Nasaret kunna veta att Jesus verkligen var Messias? Det fanns bara ett sätt: att undersöka om Skriftens profetior om Messias stämde in på Jesus. Det var också något som Jesus själv ständigt uppmanade sina åhörare att göra. Han sade: ”Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt” (Joh. 5:31), dvs. det räcker inte med att någon bara säger att han är Messias eller Guds Son. För Jesus var de heliga bokrullarnas vittnesbörd om honom det största och avgörande skälet för att man skulle tro på honom. Till judarna sade han: ”Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig” (Joh. 5:39). De gjorde rätt i att forska i Skriften. Gjorde de verkligen det på allvar, skulle de finna att han gjorde just de gärningar, tecken och under som Skrifterna sade att Messias skulle göra. Detsamma kan vi finna.

Jesaja bok, som Jesus läste ur, är den profetbok i GT som allra tydligast talar om Messias, om hans födelse och liv och hur han som Herrens lidande tjänare till sist tog våra synder och smärtor på sig: ”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid och genom hans sår är vi helade” (Jes. 53:5). Och nu stod han där i sin hemstads synagoga och sade: ”Det är mig som Jesaja talar om!” Vilket besök hade de inte! Aldrig hade Guds nåd varit dem så påtagligt nära.

Ändå gjorde de sina hjärtan hårda mot honom. Jesus visste i förväg vad de tänkte säga om honom: ”Läkare bota dig själv” och ”Vi har hört allt som hände i Kapernaum. Gör det också här i din hemstad!” Med sådana ord visade de för det första att de inte alls var okunniga om honom. De kände till hans stora under, de visste att deras hembygds son var omtalad i hela Galileen för sina mäktiga ord och gärningar. Redan detta var skäl nog att allvarligt fundera över om inte orden i Jesaja bok ändå stämde in på Jesus. För det andra visar deras ord, att de inte hade behov av den nåd som enligt Jesaja skulle kom genom Messias. För dem var Guds nåd något annat. De hade krav på Jesus. Kunde han verkligen göra sådana kraftgärningar i Kapernaum, så borde han först och främst göra dem i Nasaret, i sin hemstad. Och ville han inte göra det, var man färdig med honom. Men Jesus ställde inte upp på deras krav. Han gjorde aldrig under på kommando. Jesus visste också att nya mirakler inte skulle få dem att tro.

Deras otro fyllde Jesus med sorg. Hos Markus står det, att ”han förundrade sig över deras otro” (Mark. 6:6). Han såg var det verkliga felet låg: de ville inte vara de fattiga för vilka glädjens budskap predikades, de ansåg sig inte vara de i synden fångna och betryckta som behövde frigöras av Guds nåd, de var inga blinda som behövde syn. De var ju Abrahams ättlingar och hörde till Guds utvalda folk, de hade Guds lag som de menade sig hålla. Det räckte, tyckte de.

Men det gjorde det inte. För att visa dem hur de i sin otro stod emot Guds nåd, gav Jesus dem ett par exempel från GT på hur Gud gav sin nåd utan sådana förtjänster som Nasaretborna menade sig ha. Det fanns många änkor i Israel under den långa hungersnöden på Elias tid. Men den som Elia blev sänd till var en änka i Sarepta i det hedniska Fenicien. Hon fick uppleva stora under: mjölet i krukan och oljan i kruset tog inte slut och hennes son blev uppväckt från de döda (1 Kung. 17). Hon hörde inte till Israels folk, men fick ändå möta Guds nåd. Likaså fanns det i Israel många spetälska på Elisas tid, men bara en, en syrisk general som hette Naaman, blev botad efter att ha följt Elisas råd att doppa sig sju gånger i Jordan (2 Kung. 5). Hos hedningar och syndare, där inga yttre förutsättningar, inget släktskap med Abraham och ingen laguppfyllelse fanns, där skedde undret: Guds nåd togs emot i tro och tacksamhet.

Dessa Jesu ord med udd mot Nasaretbornas otro blev droppen som fick bägaren att rinna över. Att rena hedningar skulle gå före dem var en grov skymf mot deras tro. I blint ursinne drev de ut Jesus ur synagogan.

Förspillda tillfällen kan det bara bli fråga om när man blir sökt av Gud och erbjuden den oförtjänta nåden. I Nasaret tog folket inte vara på det stora nådeerbjudandet. Ändå borde dessa som under trettio år sett Jesus växa upp i deras egen stad och sedan hört så mycket om honom ha varit de första att tro på honom.

Vad har denna berättelse för bäring på oss? Inte är väl vi som folket i Nasaret. Jodå, risken att göra som de finns också för oss. Vi är måna om att vara bibeltrogna och att endast Skriftens Jesus kommer till tals i kyrkan. Men djävulen skonar oss inte för det. Han missar inte något tillfälle att så tvivel och otro i våra hjärtan eller att fresta oss falla i synd och förtvivla om nåden i Kristus. Vi måste då alltid ta vara på tillfällena, när han i nådens medel kommer till oss och säger: ”Jag är den som Skriften talar om, den som kommer till dig med verklig nåd och frid från Gud. Tro på mig!” Dessa tillfällen är livsviktiga för oss.

2. Förakt för Guds nåd straffar sig förr eller senare

I Nasaret föraktade man Jesu ord i så hög grad, att man drev ut honom ur synagogan och ville ta livet av honom genom att störta honom ut för ett stup. Det lyckades nu inte: Jesus vände sig om och gick rakt igenom den uppretade folkhopen utan att någon kunde hindra honom. Men det för folket ödesdigra var att Jesus lämnade Nasaret. Han återkom, vad vi vet, aldrig mer dit.

När Jesus lämnar människor som förspiller tillfällena, händer ofta inget särskilt. Livet går sin gilla gång och man är ganska nöjd med att få leva i fred, ostörd av talet om synd och nåd och kallelse till omvändelse. Så var det förmodligen i Nasaret efter Jesu besök där. Man hade sina synagoggudstjänster, sjöng psalmer och lyssnade till texter men utan utläggning om att Jesus är Herren och Frälsaren. Och Jesus lämnade dem och lät dem tro vad de ville. Att Gud slutgiltigt lämnar en människa och låter henne vara i fred är det värsta som kan hända henne. Då är allt hopp ute och i döden går hon evigt förlorad. Må ingen av oss råka ut för det.

Det som hände vid Jesu besök i Nasaret är inget specifikt för judar. Det har under tidens gång upprepats många gånger i andra kyrkor och bland andra folk världen över. I länder där apostlarna en gång grundade blomstrande församlingar, har kyrkor ersatts av moskéer. I vår tid har Skriftens Jesus drivits ut ur många kyrkorum som en gång blev invigda till att förkunna Guds nåd genom Jesu Kristi försoning av världens synder. Gudstjänsterna kan visserligen vara vackra och stämningsfyllda, texter kan läsas, men Jesu utläggning om sig själv som syndares ende Frälsare hörs inte längre. Den har drivits ut och ersatts av lögner om människans egna möjligheter att bli rättfärdig och god.

Då låter Gud till sist människor tro vad de vill, tro lögn och villfarelse. Det är en straffdom, säger aposteln Paulus (2 Tess. 2:11-12). Gud flyttar Ordets ljusstake till andra ställen, till andra folk och länder, där man bättre tar vara på det. Men det skall också, oss till stor tröst och uppmuntran, sägas att nådens tid aldrig helt skall upphöra på jorden. Därför säger vi till sist:

3. Så länge jorden står skall det finnas de som tar vara på Guds nåd

Hur än Ordets ljusstake med nådens ord flyttas från folk, länder och från enskilda personer på grund av synd, otro och förspillda tillfällen, så skall ljuset ändå aldrig slockna. Det flyttas bara någon annanstans. Det skall alltid finnas kristna, även om de är få, utspridda och föraktade och förföljda. Kyrkan skall enligt Jesu löfte bestå intill tidens slut och ”Helvetets portar skall inte få makt över henne”, säger han (Matt. 16:18). I någon form skapar och uppehåller Gud sin kyrka i varje tid, också i den yttersta tiden, då djävulen är vild och galen och härjar bland människor som aldrig förr.

Det gäller mer än någonsin att ta vara på tillfällena att samlas, där Jesus möter oss, och där hans ord och evangelium oförfalskat ljuder till liv och salighet för oss syndare. Om vi är många eller få som samlas är inte det avgörande. Det viktiga är Jesus och nådens ord som utgår från hans mun. Kring honom skall vi samlas, väl vetande att också i vår tid bygger Gud sin kyrka. Amen.

S Bergman (2010)

[^]