Sann och falsk rättfärdighet

Jesus berättade en liknelse om två bröder. Deras far bad dem en dag att hjälpa till med arbetet i vingården. Den förste brodern sade tvärt nej. Han hade inte alls någon lust till det. Den andre sade: ”Visst skall jag göra det!” Men hans ja var inte värt något, för han gick aldrig till arbetet. Brodern som sade nej däremot, han ångrade sig och gick. Jesus avslutade med att fråga: ”Vilken av de båda gjorde som fadern ville?” Svaret är naturligtvis givet. Men svaret på den självrannsakande fråga som liknelsen vill väcka hos oss – ”Vem av dessa två liknar jag?” – är kanske inte lika given. Den tål att fundera på.

Jesus berättade liknelsen för några överstepräster och folkets äldste, dvs. ledande judar som satt i Stora rådet. De trodde att de var rättfärdiga och att deras liv var ett enda stort ja till Gud. I själva verket var det ett nej. Deras rättfärdighet var ett självbedrägeri. De inbillade sig att de var något annat än vad de i själva verket var. Med sin fråga ville Jesus öppna deras ögon för sanningen om dem själva. Och den chockerande sanningen om dem var denna: ”Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni.”

Vi skall i dag tala om ”Sann och falsk rättfärdighet”, som är denna söndags ämne. Låt oss börja med att stryka under en allmän och grundläggande sanning om Gud och oss.

1. All gemenskap med Gud kräver rättfärdighet

Gud är rättfärdig. Det är en av hans gudomliga egenskaper. ”Herren är rättfärdig ... ingen orätt finns i honom” står det i Ps. 92:16. Guds rättfärdighet består i att han befaller och belönar det goda och förbjuder och bestraffar det onda. I sin rättfärdighet har han gett alla människor en lag eller norm att leva efter: de Tio buden. Människan är rättfärdig när hon lever efter Guds vilja, efter hans goda norm för det mänskliga livet.

Gud har skapat oss människor som moraliska varelser med samvete och känsla för vad som är rätt och orätt. Visserligen har denna känsla blivit fördunklad av människans benägenhet till synd och omoraliskt liv och av hennes lust att leva efter sin egen moral. Men ändå finns spår av Guds lag, som i skapelsen skrevs in i människans hjärta, kvar i henne. Hon är en moralisk varelse som kan fundera över etik och moral och känna ansvar och skuld. Det skiljer henne från djuren. Även i vår tid brottas människor med skuldproblem av olika slag. Många psykologer och terapeuter kan intyga det.

Bibeln gör rättfärdighetskravet, som alla i varierande grad känner i sitt inre, mycket tydligt. När Guds Ord och Ande rör vid en människas hjärta förstärks rättfärdighetskravet: hon ser att Guds krav på henne är mycket större än hon någonsin trott. Han kräver mer än en allmän, yttre hygglighet och skötsamhet. Han kräver en rättfärdighet som kommer av ett rent och gott hjärta, fritt från alla själviska beräkningar, en rättfärdighet som kommer av äkta kärlek till Gud, all rättfärdighetens källa, och av en kärlek till sin nästa som är lika stor som den kärlek man har till sig själv.

Ingen människa kan ha gemenskap med Gud utan att vara rättfärdig. Gud är helig, god och rättfärdig, och han kräver att också vi skall vara det. Är vi inte det, så uppstår en djup klyfta mellan oss och Gud. Ingen kan ha gemenskap med Gud utan att vara rättfärdig. En enda synd gör oss orättfärdiga eftersom det är ett brott mot Gud.

Gud och orättfärdighet går aldrig ihop. Ingen enda orättfärdig släpps någonsin in i Guds rike eller in i himmelen. Det framgår mycket klart av Guds Ord. Det står t.ex. i psalm 15 i Psaltaren: ”Herre, vem får vistas i ditt tält, vem får bo på ditt heliga berg? Den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat, den som inte baktalar med sin tunga, inte handlar illa mot sin nästa …” I Galaterbrevet räknar aposteln upp en lång rad synder, bl.a. otukt, orenhet och lösaktighet, kiv, avund och vredesutbrott, och han slutar med att säga: ”de som lever så skall inte ärva Guds rike” (Gal. 5:21).

Ett rätt förhållande till Gud kräver således rättfärdighet. Det är också något som den moderna människan har en aning om. När hon någon gång skakas av tanken på Gud, döden och livet efter detta, så går automatiskt tankarna till hur hon har levt, om hon varit tillräckligt god eller inte. Somliga känner sig då oroliga och osäkra, andra kan gripas av förtvivlan och ångest inför döden, och andra åter försöker trösta sig med tanken på att det goda de gjort säkert uppväger det onda, eller att de åtminstone inte är värre än de flesta andra.

Rättfärdighet är i den naturliga människans föreställningsvärld alltid något hon själv står för. Därför kan hon inte tänka sig någon annan väg till Gud än gärningarnas väg. Att man måste göra sig värd Gud och himmelen genom sin egen godhet är en djupt ingrodd föreställning som är mycket svår att utrota. Vi bär den alla inom oss, precis som Broder Ja. Han hade gott självförtroende i det andliga. Han trodde att han själv kunde uppnå den rättfärdighet som krävdes. Men han hade grundligt fel.

2. Att tro på sig själv leder inte till rättfärdighet

När Jesus underkände de ja-sägande judarnas rättfärdighet, så angrep han själva kärnan i deras tro, nämligen tron på människan och hennes förmåga till rättfärdighet. De trodde inte att de klarade av att bli rättfärdiga helt på egen hand. De behövde Guds hjälp, men det avgörande var deras eget engagemang. Farisén i templet (Luk. 18) tackade ju Gud för att han inte var som andra, som publikaner, bedragare och äktenskapsbrytare. Han såg det som en Guds nåd att han lyckats höja sig långt över deras nivå.

Lika brinnande och nitiska för Guds lag som många judar var på Jesu tid är inte dagens släktingar till broder Ja som också tror sig vara med i Guds rike. De har t.ex. inte mycket till övers för Tio Guds bud som något som oförändrat gäller för alla tider. Buden är föränderliga: de måste ständigt anpassas till nya tiders synsätt, menar man.

Ändå håller de flesta fast vid den ja-sägande broderns tro på den egna rättfärdigheten. Många resonerar ungefär så här: ”När det kommer till kritan så handlar ju alla religioner – också kristendomen – om att vara medmänsklig och göra gott. Jag vill försöka vara en god och bra människa så gott det går. Det är det väsentliga. Då ordnar det sig nog det där med Gud och himlen, även om jag inte går i kyrkan så ofta.” Man tror sig säga ja till Gud, men i själva verket säger man ja till sig själv och till sin egen hemmagjorda rättfärdighet. Aposteln Paulus sade om sina forna, fariseiska bröder: ”Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud” (Rom. 10:2-3).

All religion som präglas av tron på att människans förhållande till Gud bygger på vad hon själv är och kan är falsk. Den leder inte till den rättfärdighet som Gud kräver utan bort från den. Jesus är den ende religionsgrundare som lär att inget av det som människan presterar duger som rättfärdighet inför Gud. Han och Bibeln uppenbarar vad ingen människa kommer fram till av sig själv. Han säger: ”Det som är fött av köttet är kött” (Joh. 3:6). Det betyder att vad vi än gör, så präglas det av vår onda, syndiga och egocentriska natur. Aposteln Paulus säger detsamma: ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller” (Rom. 8:7). Vi är inte alls fria till det goda utan sådana som vill det onda och inte kan göra det goda. Det var för att befria oss ur detta slaveri som Jesus kom. Han kom med en annan väg till rättfärdighet. Han bjuder oss att överge den falska rättfärdighetens väg som den onde bedrar oss och alla med och i stället ta emot den rättfärdighet han har att ge. Till alla ropar han: ”Omvänd er och tro evangelium!” (Mark. 1:15).

3. Omvändelse leder till sann rättfärdighet

Det är vad liknelsens broder Nej lär oss, han vars nej förvandlades till ett ja. Hans helomvändning är det stora i liknelsen. Den handlar enligt Jesus ord i vår text om ånger och tro: ”Ty Johannes kom till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Publikaner och horor trodde på honom. Och fastän ni såg det, ångrade ni er inte heller efteråt och trodde på honom.”

Hur kunde uppenbart syndiga och orättfärdiga människor som publikaner och skökor komma in i Guds rike? Hur kunde de gå före de fromma fariseerna? Därför att de inte gav sig ut för att vara något som de inte var. De visste att de var syndare. De erkände att deras egen rättfärdighet var lika med noll. För dem blev den rättfärdighet som Jesus skänkte en stor och härlig gåva som de gärna tog emot. Jesu ord verkade ånger och tro hos dem.

När Guds lag på allvar drabbar en människa, grips hon av sorg och förskräckelse över sina synder. Hon inser att alla egna försök att bli rättfärdig är dödsdömda. Det är ångern, omvändelsens första del, med det är inte hela omvändelsen. Det måste vara en ånger efter Guds sinne, en som leder till tro på Jesus och på den ”rättfärdighetens väg” som både hans förelöpare Johannes Döparen och han själv predikade.

Att tro är aldrig att tro på vad vi själva gör utan på vad Gud i sin kärlek och barmhärtighet gör med oss. Han frikänner oss från alla synder och förklarar oss rättfärdiga. Och han motiverar det inte med något gott i dig eller mig. Han gör det ”för Kristi skull”, alltid för Kristi offers skull. När Gud sände sin Son att bli vår och världens Frälsare, sade Sonen: ”Ja, Fader” och han gick. Han gjorde vår sak till sin. Han ”blev ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som var under lagen”, som aposteln säger i Gal. 4:4-5. Med sin görande och lidande lydnad uppfyllde han i vårt ställe alla krav på rättfärdighet som Guds lag ställer på oss. Så blev han ”HERREN vår rättfärdighet” (Jer. 23:6).

Bibeln liknar denna rättfärdighet vid en klädedräkt eller mantel som kastas över oss syndare. ”Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt”, säger David (Ps. 32:1). Aposteln säger att vi fick den redan i dopet: ”Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus” (Gal. 3:27). Detta är ett underbart och tröstrikt evangelium. I Kristus är vi alltid rättfärdiga. I honom är allt försonat och överskylt.

Det är denna rättfärdighet som NT kallar ”rättfärdigheten från Gud genom tro på Jesus Kristus” (Rom. 3:21). Observera: ”från Gud” – inte från oss! Det kommer utifrån till oss. Därför kallade Luther den för en ”främmande rättfärdighet”. Det är en gåva som inte kan köpas eller förtjänas utan bara kan tas emot. Den räcks oss i de av Kristus instiftade nådemedel, i dop, predikan, bikt och nattvard, som alla skänker den sanna rättfärdigheten. Att vara rättfärdig är att stå i ett rätt förhållande till Gud. Det enda sättet att göra det är att tro evangelium, tro rättfärdigheten från Gud som utesluter all mänsklig förtjänst och skänker oss allt i Kristus.

Det vi talat om i dag är själva huvudpunkten i den kristna tron. Tron på rättfärdiggörelsen av nåd är förutsättningen för allt kristet liv. Det är trosartikeln framför alla andra som vi ständigt behöver återvända till. Vi har så lätt att återfalla till den ja-sägande sonens tänkesätt. Även som kristna står vi hela livet i spänningen och dragkampen mellan sann och falsk rättfärdighet, mellan Gud som vill rättfärdiggöra oss av nåd och Satan som vill tjusa och förblinda oss med tron på oss själva och vår egen rättfärdighet. Det finns alltid skäl att fråga sig: Vilken rättfärdighet äger jag – broder Ja:s falska rättfärdighet eller broder Nej:s sanna? Gud give oss nåd att i dag och alla dagar tro på honom som för Kristi skull ”gör den ogudaktige rättfärdig” (Rom. 4:5). Amen.

S Bergman (2010)

[^]