Våra ord och deras verkan

Denna söndags ämne är ”Tungans bruk”. Det handlar om hur vi använder talets gåva. I dagens predikotext visar Jesus hur viktiga våra ord är. De är så viktiga att vi på domens dag skall avlägga räkenskap för vart och ett av dem: ”Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas”, säger Jesus. Våra ord kommer att vittna om vårt förhållande till Gud.

Mot denna allvarliga bakgrund skall vi i dag tala om orden och deras verkan.

1. Våra ord har alltid någon verkan – ond eller god

Orden som vi formulerar och sänder ut försvinner inte ut i tomma intet. De når andras öron. Vi vet alla av egen erfarenhet vad ord, som så lätt slinker ur oss, kan ställa till med. De går inte att stoppa eller ta tillbaka, när de väl är sagda. På en bråkdels sekund träffar de våra andra människors trumhinnor, registreras i deras sinnen och gör där sin verkan på gott och ont.

Några få ord kan såra en människa djupt, få henne att tappa fotfästet i tillvaron och knäcka de sista resterna av hennes livsmod. Några få ord kan skapa bitterhet och oförsonlighet som varar i årtionden, ja, under ett helt liv och t.o.m. gå i arv i generationer. Det är otäckt vad ord kan ställa till med.

Men man kan också skada andra med tystnad, med ord som aldrig blev sagda fast de borde ha sagts. En ledsen och bedrövad människa behövde stöd, tröst och uppmuntran, men jag sade inget. Eller jag såg att en medbroder började dras ut i farliga och andligt förödande sammanhang, men jag sade inget. Någon blev förtalad och orättvist beskylld, men jag trädde inte upp till hans eller hennes försvar. Man kan förstöra andra människors liv både med ord och uteblivna ord.

Jesus talar i vår text om onyttiga ord: ”För varje onyttigt ord som människorna talar, skall de stå till svars på domens dag.” Vad är ett onyttigt eller ”fåfängligt” ord, som det hette i den gamla bibelöversättningen, för något? Det inte vanligt småprat om väder och vind, om ditt och datt som vi ofta använder för att få igång ett samtal. Det är inte sådana saker som Jesus är ute efter. De onyttiga ord som han här syftar på är något annat. Han talar om tanklösa ord som kan vara vackra och inställsamma, men de har ingen täckning. Den som säger dem menar inte allvar med dem och har inte för avsikt att göra det han säger. Det är ord utan någon helst nytta för andra. Jakob ger i sitt brev ett bra exempel på sådana onyttiga ord. Han skriver: ”Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: ’Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? (Jak. 2:15-16). Detta hjälper inte den nödställde ett dugg. Det är tomma ord som i själva verket betyder: ”Jag tänker inte hjälpa dig” eller ”Jag har inte tid att hjälpa dig nu … kanske en annan gång.”

Ett annat exempel på onyttiga ord är skvaller och förtal. Sådant är inte bara onyttigt utan förfärande skadligt. En mycket dyrbar sak för oss alla är vårt goda namn och rykte bland människor. Blir det förstört, blir livet förstört. Man kan t.ex. förlora sin arbete på grund av illvilliga lögner. Skvaller är vanligaste brottet mot åttonde budet: ”Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa”. Man kan fullständigt ruinera en människa genom att rakt ut ljuga om henne eller i småportioner sprida ut osanna antydningar om henne. Det finns alltid en god jordmån för skvaller. Man vill inte att någon enda skall tala illa om en själv, men samtidigt njuter man av att höra ont om andra. ”Om ingen ville skvaller höra, skulle heller ingen skvaller föra”, säger ett gammalt ordspråk. Det är sant.

Skall vi tala om vår nästas fel, vilket vi ibland behöver göra, så skall det ske på så sätt att han förbättras och inte till hans skada. Jesus lär oss i Matt. 18 att vi i första hand skall tala med honom enskilt. Kan vi inte det skall vi tiga och inte bakom hans rygg tala om honom med andra.

Med våra ord kan vi också göra mycket gott. De kan uppmuntra, trösta, glädja och lyfta människor ur förtvivlan och misströstan. Det är förvisso sant, det som vi sjunger i en psalm:

Ett vänligt ord kan göra under,
det läker hjärtats djupa sår,
det är ett ljus i mörka stunder,
en hand som torkar ögats tår.

I Ordspråksboken står det en hel del om våra ord och deras verkan, t.ex. ”Ett mjukt svar stillar vrede, men ett hårt ord åstadkommer harm” (15:1), ”En läkande tunga är ett livets träd, en falsk tunga ger hjärtesår” (15:4), ”Milda ord är som drypande honung, ljuvliga för själen och en läkedom för kroppen” (16:24).

Så har våra ord alltid någon verkan på gott eller ont. Vi har fått talförmågan för att kommunicera med varandra och berika den mänskliga gemenskapen. Det vet vi och det förstår vi. Ändå har vi så lätt för att missbruka talets gåva till det som är ont.

I vår text talar Jesus om vad det beror på.

2. Våra ord kommer av ett ont eller ett gott hjärta

Våra ord startar inte i något slags tomrum eller av ren tillfällighet. De kommer från hjärtat, säger Jesus. Där tänks de ut, där formas de till goda och välgörande ord eller till hårda, elaka och lögnaktiga ord. Där sätter vi ihop meningar med vilka vi ursäktar oss själva, upphöjer oss själva och samtidigt förringar eller svärtar ner andra. Sedan far de ut genom munnen.

”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen”, säger Jesus. Det betyder att våra ord avslöjar hurudana vi är inombords. Innan en människa säger något, vet vi inte mycket om henne, men när hon börjar tala får vi en uppfattning om henne. Sokrates, antikens store filosof, sade en gång till en ung man: ”Tala, så att jag kan se dig.”

Våra ord säger alltså något om oss själva. Elaka ord kommer från ett elakt hjärta, listiga ord från ett listigt hjärta, skrytsamma ord från ett högmodigt hjärta, osv. Även om vi skickligt försöker maskera våra innersta motiv, så brukar det ändå förr eller senare märkas vad som ligger bakom: t.ex. högmod, avund, illvilja, hämndlystnad eller skadeglädje. ”Av frukten känner man trädet”, säger Jesus. Ett gott träd bär god frukt, ett dåligt träd bär dålig frukt. Det handlar således inte bara om att använda de rätta orden och säga det som är sant, gott, riktigt och nyttigt. Orden måste också komma från ett gott träd, från en god människa. Annars är frukten inte god. Så lär oss Jesus.

Fariséerna, som Jesus talar till i vår text, trodde sig vara goda och fromma människor. Och utåt sett var de det. De talade många fina och vackra ord. Men de irriterade sig på Jesus och tålde inte vad han sade. Strax före vår text påstår de att Jesus i sin verksamhet drevs av Beelsebul, alltså av djävulen själv (Matt. 12:24). Han var enligt dem ett riktigt ont träd, vars frukter i själva verket kom från den onde. Det var förfärliga ord som de spottade ur sig. Ändå var det uppenbart att Jesus bara gjorde gott. Ingen kunde beslå honom med en enda lögn. Han botade sjuka, drev ut onda andar, förlät synder och förvandlade människors liv. Varför hatade de Jesus så? Därför att han avslöjade deras inre. Utsidan motsvarade inte insidan. Av Jesus fick de höra sanningen om sig själva: de var inte Guds barn utan ormens barn: ”Huggormsyngel, hur skulle ni som är onda kunna tala något gott?”

Men dessa skarpa ord av Jesus gäller inte bara onda och hädande fariséer. Domen ”ni som är onda” faller också över oss. På ett annat ställe säger Jesus: ”Det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser” (Matt. 15:19). Det är en beskrivning av vårt onda hjärta, av vår syndiga natur som vi ärvt från Adam.

Jakob säger i sitt brev: ”Tungan är en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna” (Jak. 3:5-6).

Ja, sådan är vår syndiga tungas natur. Vad skall vi då ta oss till? Jesus talar om hjärtat som ett förråd, ett lagringsrum. Hur skall vi kunna säga något gott, vi som har ett förråd där allt är förgiftat av onda och själviska motiv? Hur skall vi kunna bli goda träd, bli den goda människa, som Jesus talar om i vår text, hon som ”ur sitt goda förråd tar fram det som är gott”?

Det sker inte genom att vi försöker göra om oss till goda träd. Det kan vi inte. Jesus säger att den som är ond inte kan tala något gott. Men kan man inte lära sig att tala goda ord? Många icke kristna gör ju det. Ja, om det hänger på att hålla tand för tunga, och säga ett vänligt ord, fast hjärtat kokar av ilska, så kan vi nog träna upp oss till att bli bättre på det. Även hedningar förstår värdet av att tala sanning. De lär sig konsten att väga sina ord, att inte såra i onödan utan tala vänligt, vist och klokt. Men träning i självbehärskning och ordval gör ingen människa god i Guds ögon. Jesus lär oss att våra ord måste komma av ett gott hjärta, ett gott träd. Och det är det vi inte kan. Vi kan inte förändra våra hjärtan.

Vår enda räddning är att Gud ingriper och gör ett under med oss. Och det gör han genom att tala till oss. Vår Gud är en talande Gud och det är något oändligt stort. Han talar till oss. Guds rike ett öronens och lyssnandets rike, där Jesus gör under med sitt ord. Gud är god, hans hjärta är idel godhet och barmhärtighet och hans ord är goda. Och han talar till oss med kärlek för att frälsa och befria oss från det onda. Hans ord kan visserligen vara skarpa som ett tveeggat svärd som tränger igenom allt och blottar den inre rötan. Men han låter det ske för att vi skall se att det onda kommer från själva hjärtat. Många tror i dag att djupt där inne i hjärtat, där finns det något oförstört gott i alla människor. Men så är det inte. Vi är onda träd som inte kan bära god frukt. Vi måste inse att hjälpen inte finns i oss utan hos Jesus.

Vi har i dagens evangelium hört vad han gjorde med en döv man. Han sade: ”Effata”, Öppna dig! (Mark. 7:34), och undret skedde: mannens öron öppnades och hans tunga löstes till att tala. På det andliga området verkas ett motsvarande under genom evangelium, det mäktiga ordet som utgår ur Jesu mun och som förlåter och rättfärdiggör syndare. Den villkorslösa avlösningen är det största, det allra mäktigaste och goda ord som här på jorden kan sägas till syndfulla människor. Han säger det till dig och mig och bjuder oss att ta det till oss, att höra och tro det. Hans ord gör under med oss.

När den rena nådens ord i evangelium räcks mig i predikan eller i biktens avlösning, eller bekräftas underbart i nattvarden, så raderas allt det gamla och onda ut. Jag får ett nytt hjärta som älskar och talar på ett nytt sätt. Kort sagt, jag blir ett gott träd som kan bära god frukt.

3. Våra ord förändras med tron på Jesus

I vår text finns bara ett riktigt gott träd, och det är Jesus själv. Han var efter syndafallet det första träd som i alla avseenden bar god frukt. Redan i dopet blev vi inympade som grenar i trädet Jesus, i det sanna vinträdet som vi läser om i Joh. 15. Är vi levande grenar i det trädet, dvs. sådana som har trons förbindelse med Jesus, då bär vi ofelbart goda frukter.

Det finns flera tecken på förändrat bruk av tungan hos en människa som blivit kristen. Hon slutar t.ex. att ljuga, svära och förbanna som hon gjorde förr. Men framför allt känns hon igen på vad hon har att säga om Jesus. Hon prisar och upphöjer honom som ingen annan. Hon älskar honom och vill följa honom. Det gör inte den som inte är kristen.

Kristna skäms inte för Jesus. De talar gärna om honom. Hans försoning, kärlek och nåd fyller deras hjärtan. Det får dem att öppet prisa hans namn. De kan inte tiga utan måste tala. När Stora rådet ville förbjuda apostlarna Petrus och Johannes att tala om Jesus, så svarade de: ”Vi för vår del kan inte tiga med det vi har sett och hört” (Apg. 4:20). Så blir det för en kristen. Hon ber som kung David: ”Herre, öppna mina läppar, så skall min mun förkunna ditt lov” (Ps. 51:17). Att prisa och upphöja Kristus som Gud och Frälsare inför hela världen är tungans allra högsta och förnämsta bruk. På det följer det näst största, nämligen att i kärlek tala goda och sanna ord till sin nästa och om sin nästa. Så förvandlas vi genom tron på evangelium till människor som i helg och söcken, i gudstjänstliv och vardagsliv brukar tungan rätt. Vi blir de goda människor som Jesus talar om i vår text, de ”som ur sitt goda förråd tar fram det som är gott”.

Men det sker inte utan kamp mot den gamla människan, som ingalunda är utplånad utan ständigt vill ösa ”ur sitt onda förråd”. Men över henne råder den nya människan som lever i Andens kraft. ”Vandra i Anden så kommer ni inte att göra vad köttet begär”, säger aposteln (Gal. 5:16). Lyssna inte till ditt onda kött! Vänd det ryggen och lyssna i stället till Jesus. Låt honom, hans kärlek och hans ord och löften bli ditt hjärtas goda förråd. Gör du det kommer det helt visst att märkas också på dina ord. För även här gäller ordet: ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen.” Amen.

S Bergman (2013)

[^]