Det enda nödvändiga

Vad är viktigast i livet? Den frågan behöver vi gång på gång ställa oss. Vår text ger ett kort och rakt svar på frågan: ”Bara ett är nödvändigt”: att likt Maria sitta vid Herrens fötter och lyssna till hans undervisning. Även vi som brukar gå i kyrkan behöver bli påminda om detta. Även Marta, som hängivet älskade Mästaren, behövde höra det.

Av syskonen Marta, Maria och Lasarus i Betania verkar det vara Marta som ägde huset. Hon tog emot Jesus i ”sitt hem”. Det var inte första gången. Jesus trivdes i detta hem där han fick vila ut en stund efter ansträngande predikoresor. Med sitt hus och sin omsorg betjänade Marta Jesus och understödde på det sättet Ordets och evangeliets predikan. I det är hon en god förebild för alla kristna. Att stödja och underhålla det av Gud instiftade predikoämbetet är påbjudet i Nya testamentet. ”Stanna i huset, och ät och drick vad ni får, ty arbetaren är värd sin lön”, sade Jesus, när han skickade ut sina lärjungar att predika om Guds rike (Luk. 10:7). Tar man inte ansvar för sina präster och deras försörjning, så tystnar snart evangeliets predikan.

När nu Jesus var på besök hos syskonen i Betania blev Marta sur på sin syster för att hon inte fick hennes hjälp i köket. Hon hade med små tecken försökt signalera till Maria att hon behövde hjälp. Men Maria såg bara på Jesus och var helt upptagen med att lyssna till honom. Till sist kunde Marta inte bärga sig: ”Säg nu till henne att hon hjälper mig”, säger hon till Jesus. Hon tog för givet att Jesus skulle förstå och hålla med henne. Men till hennes förvåning tar Jesus Maria i försvar: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen och den skall inte tas ifrån henne.” Med de orden låter Jesus Marta ömsint och vänligt förstå, vad som var viktigast i livet. Han visste att hennes husliga omsorger om honom skedde av kärlek. Men det fanns något som var viktigare. Och det var att lyssna till hans undervisning. Det var och är alltid den goda delen. Och den delen fick hon inte ta ifrån Maria och inte ta ifrån någon annan heller. Det blev en nyttig tankeställare för Marta.

Man har ibland psykologiserat den här texten genom att mena att Jesu ord om det enda nödvändiga är riktade till en viss personlighetstyp, till rastlösa och aktiva ”Martasjälar”, medan stillsamma och eftertänksamma ”Mariasjälar” inte behöver dem. Men så är det inte. ”Bara ett är nödvändigt”, är ett ord till alla. Även den frommaste kristen har en ogudaktig del i sig som ständigt vill avskärma henne från det enda nödvändiga och låta annat bli viktigare. Därför måste vi alla ta till oss Jesu ord i dag om det enda nödvändiga.

1. Det enda nödvändiga är att lyssna till Herren, därför att han ensam visar oss vägen till Gud

Det Jesus lär är något helt unikt, något som han är alldeles ensam om att lära. Han uppenbarar Gud för oss, hur vi finner honom och får gemenskap med honom. Inga människor på jorden, varken vetenskapsmän, lärare eller filosofer – inte ens de allra största andliga eller religiösa tänkarna i hela världen – kommer själva fram till sanningen om dessa ting. Ingen finner på egen hand frälsningens hemlighet, nyckeln till räddning undan synd, död och dom. Vi själva kommer inte längre än till vissa slutsatser om att Gud finns och att man skall göra gott och värna om god moral. Våra tankar om vårt förhållande till Gud brukar också landa i gärningslära av något slag, i olika idéer om vad vi själva skall göra och inte göra för att finna Gud och få ro i själen.

Men Jesus lär något annat. Han låter oss förstå att alla våra mänskliga försök att finna Gud och gemenskap med honom är helt otillräckliga. De är återvändsgränder. Vi springer runt i ett ekorrhjul och kommer ingen vart. Det är i denna situation som Jesus säger: ”Bara ett är nödvändigt” – att höra vad han har att säga. Varför är det så nödvändigt? Därför att Gud har sänt honom till världen och sagt: ”Denne är min Son, den Älskade… Lyssna till honom!” (Matt. 17:5). Och vad säger han? Han säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Med de orden dömer Jesus ut människans möjligheter på egen hand att finna Gud och vinna frälsning. Så förblindad och djupt fallen i synd är hon i Guds ögon. Hon måste få hjälp utifrån. Hon måste frälsas och räddas av någon annan än av sig själv. Och denne Frälsare är Jesus, Guds Son som blivit människa.

”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” – det är stora ord. Stora ord har många profeter och religiösa ledare uttalat under historiens gång, men ingen av dem har sagt att de själva är vägen. Det har bara Jesus sagt.

Men han kunde säga det, eftersom han var Gud själv som besökte vår sargade och sönderslitna jord, befolkad av ogudaktiga, andligt blinda och vilsekomna människor. Han gav sitt liv för dem. Han har uppenbarat Guds kärlek till oss alla genom att dö för våra synder. Han är den fallna världens försoning med Gud. Han ensam har öppnat vägen till Gud och till det förlorade paradiset. Just därför säger han: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Det är bakgrunden till Jesu ord: ”Bara ett är nödvändigt.” Utan honom är vi förlorade. I jämförelse med den stora frågan om vi skall leva och dö utan Gud, om vi skall sluta i evigt fördärv eller i evig salighet, är allt det andra som vi jagar efter av ingen som helst vikt.

Om Jesus är den enda vägen till Gud och till livets verkliga mening, då är han verkligen värd att lyssna till. Men är han verkligen den ende? I vårt alltmer mångreligiösa land, kan det hända att vi vacklar till ibland och undrar: Är det honom eller Muhammed eller Buddha eller någon annan vi skall lyssna till? Är verkligen Jesus den enda vägen till Gud? Tänk om det inte är så!

Sådana tankar kan överrumpla oss och djävulen är inte sen att underblåsa dem. Det är detta som kallas för anfäktelser, plötsliga attacker av oroande tankar som hotar vår tro. Dem skall man inte underskatta. Ger vi efter för dem, blir vi allt mindre benägna att lyssna till Jesus. I vår tid försvinner han lätt som en i mängden av andligt upplysta människor som sagt goda och tänkvärda ting.

Vi behöver gång på gång väckas av Jesu ord: ”Bara ett är nödvändigt.” Anfäktelser och tvivel besegras och botas av Jesus själv, när vi återgår till platsen vid hans fötter och lyssnar.

2. Det enda nödvändiga är att lyssna till Herren, därför att endast hans ord skapar och uppehåller tron

Att med sina ögon läsa eller med sina öron höra Herrens Ord kan vem som helst göra. Man kan välja att göra det eller låta bli. Marta och Maria kunde välja att ta emot Jesus i sitt hem, sitta ned och lyssna till honom eller säga: ”I dag har vi annat för oss. Vi har inte tid.” Maria valde den goda delen att lyssna, Marta den andra delen att ägna sig åt hushållsbestyr. Så kan en människa också i dag välja att ta reda på vad Jesus verkligen lär eller strunta i det och nöja sig med sina fördomar. Utifrån denna frihet som finns, skall vi frimodigt och flitigt bjuda människor att höra och läsa Guds Ord, komma till våra gudstjänster och ta del av Jesu undervisning. ”Kom och se!” skall vi säga likt de första lärjungarna (Joh. 1:39).

Men det finns något som ingen i egen kraft kan välja, och det är den levande tron som förtröstar på Jesus och i sitt hjärta får del av ”Guds frid, som övergår allt förstånd” (Fil. 4:7). Den frälsande tron som tar emot Jesus och sätter allt sitt hopp till honom och säger: ”Han är min Frälsare, min rättfärdighet inför Gud”, den kan vi inte ta oss själva.

Ingen människa tror av sig själv, att hon är så skadad och förstörd av synden att Gud själv måste komma till jorden för att sona hennes brott och frälsa henne. Ingen vill tro att hennes egna gärningar har noll och intet värde inför Gud, och att hon måste bli frälst i kraft av vad Jesus har gjort för henne. För den oomvända människan är ”talet om korset en dårskap”, säger aposteln Paulus (1 Kor. 1:18), ”hon kan inte förstå det” (1 Kor. 2:14). Ingen kan av eget förnuft eller egen kraft tro på Jesus Kristus.

Därför är tron ett stort underverk. Det står: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det” (1 Kor. 1:30). Vi har inget att berömma oss av, inte ens av vår ånger och tro. Det är Guds Ande som med evangelium, kallar och upplyser oss och uppväcker vår tro, så att vi tror, tänker och säger: ”För mig, ja, också för mig är Jesus, Guds Son, som frälser mig från allt ont.”

För att riktigt visa att det inte är vi, utan Gud som gör det möjligt att tro och bli Guds barn, kallar Jesus och Nya testamentet det för pånyttfödelse. Jesus säger: ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike” (Joh. 3:3). Både befruktning och födelse i det vanliga livet är ju något som åstadkoms av andra krafter än våra egna. Vi skapar och föder inte oss själva. Så är det också på det andliga området. S:t Petrus skriver till de kristna: ”Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande ord som består” (1 Petr. 1:23).

Omvändelsen beskrivs också som en uppväckelse från de döda: ”Er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder” (Ef. 2:1). En död kan inte uppväcka sig själv. När vi nu av Skriftens klara ord ser att det förhåller sig på detta sätt, hur viktigt är det då inte att likt Maria sitta vid Mästarens fötter och låta det vara det allra viktigaste i livet. Ty bara där sker undret att tron uppstår. Bara där flödar livet in i en andligen död människa och föder henne på nytt.

Men vi måste också fortsätta att sitta vid Mästarens fötter. För det är inte så, att när tron väl är uppväckt, så brinner den sedan med en outsläcklig låga. Trons liv hos en kristen kan dö och är ofta nära att göra det. Därför måste tron ständigt underhållas, få näring, mättas och stärkas av Ordet och Anden.

Det är just här som Maria är en sådan stor och fin förebild för oss. Hon hade valt den goda delen, den som inte skulle tas ifrån henne. Hon hungrade efter Mästarens undervisning, hon sög till sig hans ord och hennes tro fick näring av dem. Så måste också vår tro uppehållas.

En sak till skall vi säga om det enda nödvändiga.

3. Det enda nödvändiga lär oss att rätt tjäna Gud

Vi skall inte förstå vår text så, att Jesus på något sätt förringar eller avvisar Martas husliga omsorger om honom. Både Marias öron och Martas tjänade med sina händer behövs i kyrkan. Båda slagen av gudstjänst behövs, men Marias lyssnande måste komma först. Martas missförstånd vid det här tillfället ledde till att hon lät sitt tjänande går före. Hon såg för mycket på Jesus som mottagare av hennes tjänster och för lite på honom som givaren. Hon behövde bli påmind om vad Jesus sagt vid ett annat tillfälle: ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark. 10:45). Säkert tog Marta vara på Jesu kärleksfulla tillrättavisning.

Detta betyder nu inte, att vi inte skall tjäna Herren. Men allt måste ske i rätt ordning. På lyssnandet följer tro, på tro kärlek till Herren och på kärleken det villiga tjänandet. Det är den rätta ordningen. Vi har lätt för att vända på det. Och då tappar vi bort evangeliet. Nästan omärkligt kan det bli så, att det jag gör blir det viktigaste, medan det Jesus har gjort och gör för mig kommer i skymundan. Men det enda nödvändiga, att höra och tro evangelium, måste alltid komma först och göra det ända till livets sista andetag.

Så må vi i dag be Gud att han hjälper oss med den rätta ordningen i Guds rike: att han först får ge oss Marias lyssnade öron och trons gåva, och sedan också Martas hängivna kärlek och tjänande händer. Amen.

S Bergman (2007)

[^]