Bara ett är nödvändigt

Jesus var på vandring. Han var på väg till Jerusalem, det var dit han skulle, men på den vägen hände det mycket. Evangelisten Lukas har mycket att berätta om från den vandringen. Just före vår text har Jesus talat med en laglärd och berättat liknelsen om den barmhärtige samariern, men så har det gått en tid, vi vet inte om det var några timmar, några dagar eller kanske några veckor, innan Jesus i dagens text kommer fram till sina vänner Marta och Maria i Betania. För det vi har i de fyra evangelierna är bara delar av Jesu verksamhet. Han gjorde en mängd andra saker, han höll många andra predikningar och han botade många människor som vi inte känner till.

Att Jesus gjorde en mängd andra saker betyder dock inte alls att vi skulle sakna något eller att Nya Testamentet är ofullständigt. Tvärtom så är NT komplett. Det innehåller allt Gud ville uppenbara för oss människor. Mycket tidigt framträdde rörelser – vi kallar dem gnostiker – som menade att det viktigaste inte stod i skrifterna, i nya testamentet, i texten, utan att det fanns en förborgad kunskap, en muntlig tradition från Jesus och apostlarna som var till endast för de invigda.

Men Lukas säger själv i inledningen av sin första skrift, Lukasevangeliet, att hans evangelium inte bara är vad vi kunde kalla en samling fristående berättelser som inte innehåller det viktigaste utan bara skulle vara till för att bjuda in människor till att söka den verkliga sanningen, den som är fördold och endast till för de invigda. Nej, alla berättelserna hänger ihop, och budskapet, ja hela budskapet, finns där, i berättelserna, i själva texten. Jesus sade till översteprästen på skärtorsdagskvällen: Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet, där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls. (Joh. 18:20) Ingenting i Bibeln ger oss anledning att mena att Jesu lära bevarades i hemlighet som en muntlig tradition. Nej, tvärtom, det är evangeliet, det skrivna ordet, som återger Jesu undervisning och lära. Sankt Lukas inleder sin skrift så här: Sedan jag noga efterforskat allt från början, har jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, ädle Teofilus, för att du skall veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått. (Ordet undervisning är förresten samma ord som vi har i ordet katekes.) Den undervisning som Teofilus fått kunde han nu jämföra med rättesnöret, det skrivna ordet. Lukas betygar att han gått noggrant tillväga och bara skriver det som är sant och tillförlitligt.

Det finns inga hemliga källor eller ännu oupptäckta evangelier som kan lära oss något nytt. När Jesus predikade andra gånger, tillfällen som vi inte känner till, så förkunnade han alltså samma lära som vi redan känner. Därför kunde sankt Paulus i Lukas andra skrift, Apostlagärningarna, säga till de äldste i Efesus: Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan. (Apg. 20:27)

Så förstår vi också att det är felaktigt att tro till exempel som den romersk katolska kyrkan, att den helige Ande även fortsättningsvis fortsätter uppenbarelsen. När påven proklamerar nya läror, såsom att den heliga modern jungfru Maria föddes utan arvsynd, visar han att han är Antikrist som sätter sig i Guds ställe.

Åter till texten. Marta och Maria hade, som ni minns, en bror Lasarus, men han nämns inte idag. Det är tydligen så att det var de två systrarna som bodde tillsammans, och Lasarus bodde i ett annat hus någon annanstans i byn. Idag tog Marta emot Jesus i sitt hem. Hon tog sitt värdinneskap på allvar och ordnade med en mängd saker, hon var helt upptagen med allt som skulle ställas i ordning. Det ger Jesus anledning att säga till henne bara ett är nödvändigt och det blir ämnet för vår predikan: Bara ett är nödvändigt. Och vi ställer för det första frågan:

Vad är det som är nödvändigt?

Vad är det som är nödvändigt? Ja, Marta trodde att hon förstod vad som var nödvändigt. Jesus hade kommit på besök, och då tyckte Marta att det naturligtvis var nödvändigt att ordna med allt det praktiska. För det var verkligen inte litet som behövde göras, lärjungarna var ju många! Det var väl inte bara Jesus som kom på besök. Han hade ju sina tolv lärjungar med sig på vandringen till Jerusalem, de tolv särskilda lärjungar som han hade kallat att följa honom. Så får man tretton personer på besök, då förstår vi att det fanns att göra, även om vi inte vet i detalj vad det var Marta gjorde.

Men Maria, den yngre systern, agerade annorlunda. Hon satte sig med apostlarna och lyssnade till Jesu undervisning. Av det grekiska ordet i texten framgår det att hon satte sig bredvid de andra, bredvid lärjungarna. Hon satte sig också hon vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Och Jesus prisade Maria för detta, för att hon inte satte igång med det praktiska, utan för att hon lyssnade till Guds Ord.

Men här är det kanske inte utan att man börjar undra vad Jesus egentligen menar. Menar han att Maria var ett föredöme, hon som inte hjälpte till att göra det som behövde göras? Är det verkligen riktigt att smita från arbetet? Var det inte bra att Marta satte igång med allt som skulle göras? Det fanns ju uppenbarligen mycket som behövde göras. Vi har inte svårt att förstå att Marta var upprörd. Var det inte bra att Marta såg till att de skulle få något att äta och någonstans att sova?

Ja, naturligtvis var allt det Marta gjorde bra saker! Vi ska inte tro att Jesus är emot att man tar hand om sina gäster eller om sin familj. De saker Marta gjorde var alla bra saker. Självklart ska vi också om vi får gäster göra allt sådant. Jesus lär inte alls att vi ska smita ifrån våra uppgifter och vårt arbete. Arbetet blir inte gjort av sig själv. När en kristen i Fader vår ber till Gud ”Giv oss i dag vårt dagliga bröd”, då betyder det inte att vi ska sätta oss ner passiva och vänta på att maten ska komma flygande och ramla ner utanför vår ytterdörr, nej, det betyder att vi erkänner att det behövs Guds välvilja och hans ingripande för att vårt arbete ska ge resultat. Vi måste plantera fröet, vi måste rensa bort ogräset, vi måste vattna, men det är Gud som gör att det växer. Det är vår gode Fader som ger oss vårt dagliga bröd, och det är det vi ber om.

Vilket var då felet hos Marta? Jo, felet var att dessa goda gärningar kom först för henne, att hon satte dem i första hand. När Jesus kom valde hon bort att lyssna till Jesus. I stället engagerade hon sig direkt i aktiviteterna, i det praktiska arbetet. Också Marta hade kunnat först sätta sig och lyssna till Jesu undervisning, så hade hon och Maria därefter kunnat göra det som behövdes.

Som Jesus säger i evangelietexten: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Det är inget fel på allt det andra, inget fel i att söka att få saker och kläder, men först av allt kommer att lyssna till Jesus. Tron måste komma före gärningarna.

Så ser vi, att det enda nödvändiga är att lyssna till Jesus. Och vi frågar för det andra:

Vari består det enda nödvändiga?

Om det nödvändiga är att lyssna till Jesus, undrar vi förstås vilket budskap han har. Vad säger Jesus? Det kan formuleras på många sätt. Låt oss se tidigare i vårt tionde kapitel av Lukasevangeliet vad de sjuttio lärjungarna som sändes ut av Jesus fick i uppdrag att säga: Guds rike är nu hos er. Detta budskap innehåller både lag och evangelium. (Lagen anklagar oss och evangeliet upprättar oss. Lagen gör så att vi skäms för våra synder och evangelium ger oss frid av att vara Guds barn.) Och Jesus säger till de sjuttio: Hade Tyrus och Sidon, två städer i det hedniska Fenicien, nåtts av de sjuttios kraftgärningar och deras predikan skulle de för länge sedan ha ångrat sig och suttit i säck och aska. Ty där Guds rike kommer, där ser vi hur illa vi passar in. Inför den helige och fruktansvärde Guden kan vi inte bestå sådana som vi är i oss själva. Ni minns ju vad profeten Jesaja sade när han stod inför Guds tron: Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot. (Jes. 6:5)

Men Guds närvaro är inte bara lag, inte bara förskräckande. För Gud vill att vi tar emot hans ord, tror hans ord och erkänner vår synd. Då får vi hans nåd och förlåtelse, vi tar emot hans evangelium. Den som tror på Sonen har evigt liv (Joh. 3:36) säger Jesus. Jesus ger oss evigt liv hos Gud. Vi får nåd och frid och glädje. Guds rike är här!

Men det märkliga inträffar att vår tids människor inte vill veta av detta budskap. Hur kan det komma sig? De borde faktiskt se att något är på tok med människan. Ja, vår tid saknar inte kriser, saknar inte problem. Världen är i den ondes våld, säger Skriften, och vi kan alla se det mycket tydligt. Ja, problem var en stor del av årets [2022] valrörelse: Kriminalitet och skjutningar. Klimatförändringar, som ger naturkatastrofer, översvämningar och enorma bränder.

Så nog ser alla människor att världen är skadad. Att tillvaron inte är som den borde. Och genom politiken behövs det att man sätter in en mängd åtgärder för att lösa dessa problem i samhället.

Varför vill då människor inte tro Jesu ord? Jo, därför att Jesu budskap går längre än problemen utanför oss. De problemen behöver angripas i samhället, men att världen är i den ondes våld, betyder inte bara skjutningar och klimatkris, utan det betyder att vi människor såsom vi är av oss själva är inbegripna i problemet. Det berör dig och mig, inte bara någon annan längt borta. Människorna är av sig själva inte är Guds barn, utan djävulens barn. Jesus kallar oss ut ur detta, han säger ”Följ mig”. Vi måste få det eviga livet, vi föds inte med det. Vi måste komma till Jesus och lyssna till honom. Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som inte tror får inte Guds förlåtelse. Jesus fortsätter: Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. Så det enda nödvändiga, det är att bli omvänd. Att följa Jesus, att tro på Jesus, att få hans förlåtelse, att bli och att vara Guds barn.

Och vi frågar för det tredje:

Hur ska vi få det enda nödvändiga?

Jesus är ju inte här. Vi kan inte sätta oss vid hans kroppsliga fötter. Men det är inte hopplöst för det, för vi kan sätta oss vid hans lärjungar. I kyrkan kan vi sätta oss och lyssna till Jesus. Kom ihåg att han sade: Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. (Matt. 18:20) Här sitter vi bredvid våra kristna systrar och bröder, som är Jesu lärjungar. För att vi ska komma ihåg att också Jesus är här, har vi ett stort krucifix här framme i koret. Det visar att Jesus är i centrum för vår gudstjänst. Så ser alla vem det handlar om. Vi ber till Gud, vi prisar Jesus, vi lyssnar till hans ord. Och vi får faktiskt möta Jesus själv. Han kommer till oss i eukaristin, i brödet och vinet är han själv med sin kropp och sitt blod. Så äter vi honom och får det eviga livet. Här får vi gemenskap med honom och med varandra. Därför ska vi inte försumma gudstjänsterna utan komma till dem när vi har möjlighet. Där får vår tro näring och vi uppbygger varandra.

Så är gudstjänsten centrum i det kristna livet. Men det betyder inte att vi är utan Jesus däremellan. Allt vad vi gör ska vi göra i tro på honom. Vi ska be till Jesus, han är vår Gud. Vi ska tacka honom varje dag för alla goda gåvor han ger oss. Och det är en god ordning att läsa ur Guds ord varje dag.

Vi vet alla att världens människor prioriterar annorlunda. De ser på ett annat sätt på det här. De tycker det är dumt och onödigt att gå i kyrkan. Men vi vet att allt vad vi gör, all vår gärning, helgas av Guds ord. Allt vad vi gör, det ska vi göra i Jesu namn och i tro på honom.

När vi har det enda nödvändiga, så kan vi med tillförsikt ta oss an allt det vi har att göra i vår vardag.

Alla har vi brustit. Om du, Herre, vill tillräkna missgärningar, vem skulle då bestå? Men Gud lovar oss sin nåd och förlåtelse. Jesus säger: Kom ni alla som arbetar, så ska jag ge er ro. Kom till mig, inte med era prestationer, era segrar, utan kom för att sitta vid mina fötter i tro. Kom för att få den goda delen. Den ska inte tas ifrån dig. Amen.

J Fjellander

[^]