Jesus är uppståndelsen och livet

I dagens predikotext undervisar Jesus oss om uppståndelsen och det eviga livet. Utgångspunkten är Lasarus sjukdom. Lasarus var bror till Marta och Maria, som vi mötte redan i förra söndagens predikotext. Men nu möter vi en annan Marta och en annan Maria än förra gången. Nu är Maria kvar hemma medan Marta är den som går till Jesus och håller sig till honom.

Men dessförinnan har de skickat bud till Jesus: Herre, den som du har kär ligger sjuk. När Jesus får detta bud är Lasarus redan död. Jesus för ett samtal med sina lärjungar som är utelämnat i vår evangeliebok, som har förkortat framställningen något genom att göra ett hopp från vers 7 till vers 17. I det samtalet säger Jesus: Vår vän Lasarus sover, men jag går dit för att väcka honom. Lärjungarna trodde då att Jesus menade vanlig sömn och att Lasarus så småningom skulle vakna av sig själv. Då säger Jesus rent ut till dem: Lasarus är död.

Betania, där syskonen bodde, ligger på andra sidan Oljeberget, där vägen går ner mot Jeriko, knappt tre kilometer från Jerusalem. Femton stadier står det i vår översättning, som har valt att inte omvandla olika slags mått till våra nutida enheter. Ett stadion var längden på en löparbana, drygt 190 meter skulle ett varv vara.

Eftersom byn låg så nära hade det kommit många släktingar och vänner för att delta i systrarnas sorg. Och nu kommer också Jesus. Marta går honom till mötes och säger: Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött. Det är ett fint vittnesbörd om vilken tro hon hade på Jesus, samtidigt som det visar hennes sorg. Men Marta ger inte upp. Hon säger: Men jag vet ändå, att Gud ska ge dig vad du än ber honom om.

Systrarna i Betania undgick inte sorgen även fast de hade Jesus till sin vän. Vi inbillar oss ibland – och det finns predikanter som påstår det – att en kristen människa alltid ska få leva i harmoni och glädje, att hon ska gå från seger till seger, att sjukdom vänds till hälsa och död till liv. Men så är det inte. Också en kristen måste möta sorgen och kämpa med problem i livet. Då ska vi göra som Marta, vi ska vända oss till Jesus. Det ser kanske ut som han är långt borta, att han inte är hos oss. Men han kommer när tiden är inne. Jesus höll sig med vilje borta från Betania och kom först sedan Lasarus legat fyra dagar i graven. Men Jesus kommer hjälpa oss, antingen direkt eller med hjälp av någon annan människa.

Och nu hade döden kommit till systrarna.

I nya testamentet kallas de döda för de avsomnade. Döden är en sömn. Jesu lärjungar i vår text förstod inte vad Jesus menade när han sade att Lasarus sover. Men att döden kallas en sömn beror på att alla människor kommer uppstå efter döden. Alla ska vakna upp. Den kroppsliga döden är inte slutet på hela tillvaron.

Bland världens barn finns här en mängd olika uppfattningar i dessa frågor. Ofta lever och tänker man som om man ägde livet och man menar sig förfoga över tillvaron. Men när döden kommer, blir man tvungen att inse att det inte är så enkelt. Och döden kan när som helst komma över varje människa och sätta punkt för allt man drömt om och hoppats på.

För oss kristna är detta självklart. Livet är en gåva av Skaparen. Han har omsorg om oss och hjälper oss, vad som än sker med oss. Här kommer den stora tryggheten in, den som ingen upplysning i världen kan ge eller de resurser som samhället ställer till vårt förfogande.

Vi är varje stund i vår Faders hand, helt beroende av honom. Vi lever bara så länge Gud fortsätter sitt skapelseverk och skänker oss livet på nytt. Så är det också med sömnen. Den bibliska sanningen om sömnen finner vi i den tredje psalmen i Psaltaren: Jag lade mig och somnade, jag vaknade igen, ty HERREN håller mig uppe. Vi är helt beroende av Gud, dag och natt, i arbetet och hemma, när vi är vakna och när vi sover. Vaknar jag upp till en ny dag, beror det på att Gud håller mig uppe. När döden kallas en sömn, betyder det alltså att också de döda är i Guds hand. Skaparen har samma makt över dem som över oss levande. De döda är alltså inte borta, det är inte slut med dem. Men de är inte odödliga på det viset att de självklart kan räkna med en existens som är deras egen och som de kan bestämma över, så som de trodde att de bestämde över livet här i världen, utan de är i Guds hand, helt beroende av honom.

Marta trodde nu i enlighet med tidens judendom på en uppståndelse vid tidens slut. Men Jesus lär henne och oss två saker i det han säger. För det första är uppståndelsen helt knuten till tron på honom, och för det andra att uppståndelsen inte bara är en händelse i framtiden, utan att den börjar här och nu. Messias skulle enligt judisk tro komma och hålla dom och då skulle de döda få evigt liv.

Men nu var det något i denna tro som Jesus behövde komplettera. Det är ungefär samma fel som när man säger att det eviga livet kommer efter döden. Man tappar bort en viktig punkt. Det eviga livet hänger samman med Jesus och hans uppståndelse. Jag är uppståndelsen och livet, säger Jesus. Därför att Kristus har uppstått, finns det en uppståndelse också för oss. Han är förstlingen. Det liv som han har fått genom uppståndelsen kan han också ge vidare till andra. Den som tror på mig skall leva om han än dör. Det behövs tro, säger Jesus, för att ta emot det nya livet. Den som tror på honom lever i hans gemenskap och skall aldrig någonsin dö. Den som tror har del i allt det som tillhör Kristus, har alltså del i det eviga livet redan nu. Den som äger Kristus i tron äger något som aldrig dör, har del i honom som är uppståndelsen och livet.

Marta kunde, begripligt nog, som de andra lärjungarna inte göra sig någon föreställning om Kristi uppståndelse. När Jesus frågade henne svarar hon därför litet undvikande att hon trodde att han var Messias, Guds Son. Så mycket vågade hon i alla fall säga, och det var ett gott svar. Det är ett svar som också många gånger kan duga för oss när vi inte riktigt förstår allting. Jesus är Messias, den levande Gudens Son, vår Frälsare som vet sanningen om oss och som visar oss vägen och skänker oss det eviga livet redan nu. När vi håller oss till honom i allt, då kan vi vara övertygade om att han hjälper oss.

Varför har vi så svårt för att tro? Jo, är det inte därför att vi bara räknar med naturlagarna, med materien, med denna värld – men inte med Gud. Men om Gud finns är det självklart att han är Herre över naturen och inte tvärtom. Han som är alltings upphov kan göra vad han vill med varje liten atom. Han kan göra märkliga ting. Den som tror, säger Jesus i det här kapitlet som vår text är hämtad från, ska få se Guds härlighet, d.v.s. det väsen som gör honom till Gud. Om vi tror har vi möjligheten att förstå att Gud verkligen är Gud och att han suveränt råder över tingen. Vi kan förstå hans sätt att handla både här i världen och vid uppståndelsen då allt ska födas på nytt. Det var något av detta, som Jesus visade när han uppväckte Lasarus. Det var något som kunde ske bara därför att Gud grep in.

Jesus gjorde detta för att visa oss vad uppståndelsen innebär. Han ville förebåda sin egen uppståndelse. Det är samma ord som används i vårt kapitel om Lasarus uppståndelse som annars om Kristi uppståndelse, Ανάστασις. Jesus knyter ihop dessa två. Det var förvisso inte identiska händelser, men ändå var det två händelser som är gestaltningar av samma begrepp. Lasarus uppstod, men han uppstod inte förhärligad i den himmelska dräkten, utan han uppstod i den vanliga, jordiska tillvaron. Men själva uppståndelsen var likadan, nämligen att kroppen låg i graven och fick liv igen. Det är samma kropp som lever som nyss var död. Detta borde de som försöker förandliga Jesu uppståndelse betänka.

Vi som tror på Kristus har redan nu del i uppståndelsen. Efter sömnen i graven kommer vi vid den yttersta dagen dag få se den fulla betydelsen av detta, då alla människor ska uppstå. Vi kommer få se vad inget öga sett och inget öra hört, vad Gud har berett åt dem som älskar honom.

Amen.

J Fjellander

[^]