Bot mot döden

Vi möter även denna söndag Jesu vänner Marta och Maria i deras hem i Betania. Deras bror Lasarus hade hastigt insjuknat. Det var fara för hans liv. De skickade ett ilbud till Jesus och bad om hjälp: ”Herre, den som du har kär ligger sjuk.” Jesus skulle säkert skynda sig att komma, tänkte de. Budbärarna återvände och berättade att Jesus sagt ”Denna sjukdom skall inte sluta med döden.” Det lät ju hoppfullt. Men den här gången sattes deras tro på hårda prov.

Jesus dröjde med att komma. När han fått budet om Lasarus sjukdom, stannade han kvar där han var i två dagar. Under tiden dör Lasarus och blir begraven. Marta och Maria var djupt förtvivlade och kunde inte förstå varför Jesus inte kom med en gång. Först efter fyra dagar, när kroppen redan börjat ruttna och lukta, kom han. Systrarna såg döden som ett oåterkalleligt slut. Nu var allt för sent. Men då gör Jesus vad ingen hade väntat sig eller kunnat drömma om: han uppväcker Lasarus från de döda. Förruttnelseprocessen stannar upp och drivs tillbaka, blodet börjar pulsera i ådrorna och Lasarus reser sig upp och tar sig trevande ut ur graven, fortfarande inlindad i sina bindlar.

Undret med Lasarus väckte en enorm uppmärksamhet. Man talade om det vida omkring. Det var ett så påtagligt under att ingen försökte förneka eller bortförklara det. Inte ens Jesu motståndare, översteprästerna och fariséerna, vågade sig på det. Det var så uppenbart för alla att Lasarus som bevisligen dött och lagts i graven, nu levde. Men de tar det ändå inte som ett tecken på att Jesus är Messias, Guds Son, vilket de borde ha gjort. I stället samlas de till ett särskilt rådslag. De är mycket oroade över att alltfler nu skulle börja tro på Jesus. Det fick bara inte hända. Folket måste till varje pris skyddas mot denne villolärare. Från denna stund var de fast beslutna att döda honom (Joh. 11:53).

Jesus vet att hans egen död är nära. Efter uppväckandet av Lasarus går han medvetet upp mot Jerusalem och korset. Där fick han smaka döden i all dess vidrighet. Men han besegrar den och uppstår på tredje dagen. Det är denna sin seger över döden, inte bara för Lasarus utan för alla människor, som Jesus tänker på, när han säger till Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.” Han erbjuder Marta och Maria och oss alla något oerhört stort, nämligen bot mot döden. Det skall vi tala om i dag, men låt oss börja med att säga något om:

1. Vår fruktan för döden

Hebreerbrevets författare talar om människorna ”som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv” (Hebr. 2:15). Det är en träffande beskrivning av verkligheten. Den största delen av allt vad vi gör handlar om att undgå döden, att få vara kvar bland dem vi älskar och få njuta av livet. Vi sliter och arbetar för att kunna äta, dricka och leva. Och när vi blir sjuka skyndar vi oss till doktorn. Hur rädda är vi inte för att livet skall ta slut! Döden är ett ständigt hot.

Vi vet vad vi har, men hur blir det sen? Tanken på ett liv efter döden förnekas eller förträngs av många i vår tid. Möjligheten att det trots allt kan finnas en tillvaro bortom graven är en ständig källa till oro och ångest även för moderna människor. Man försöker intala sig att döden är något naturligt, att den hör till livets gång. Vi ingår bara i naturens kretslopp, våra kroppar dör, bryts ner och blir fruktbar mylla. Vi delar samma öde som djur, gräs, blommor och blad, tänker man. Men vad händer med själen? Osäkerheten smyger sig på. Tänk om det ändå finns någon andlig eller upplevbar verklighet på andra sidan? Människan är sig lik i alla tider. När hon tänker på döden, börjar hon tänka på hur hon har levt sitt liv här på jorden. Intuitivt anar man att det finns en koppling mellan livet här och hur det blir på andra sidan.

Att vi tänker så är ett vittnesbörd om att vi inte är djur, utan människor skapade som moraliska varelser med ansvar för hur vi lever. Djur funderar inte på livet efter detta, men Gud har gjort människan sådan att hon kan göra det, och hon gör det i synnerhet när hon blir påmind om döden och om hur bräcklig och ovaraktig vår stund på jorden är. Plötsligt kan vi insjukna och dö som Lasarus. Till allt annat svårt i dödens närhet, som sjukdomar, avsked, sorg och saknad, kommer oron inför den okända värld som bara ett hjärtslag skiljer oss ifrån. Oron växer för många till ångest och ren dödsskräck. Allt sådant hör till det slaveri som Hebreerbrevet talar om: vår ständiga fruktan för döden.

Varför är det så här? Varför denna ständiga oro och fruktan för döden? Varför finns den? Bibeln har ett svar. Aposteln Paulus skriver: ”Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat” (Rom. 5:12). Synden, upproret mot Gud, som Adam gav sig in i, ledde till döden, precis som Gud sagt. Det var då rädslan för döden började förfölja oss.

Adams synd blev vår. När vår stamfader föll, föll hela människosläktet. Hans av synden märkta natur har fortplantat sig till oss. Döden har kommit över alla, ”eftersom alla hade syndat” – både i Adam och med egna synder. Ingen har efter syndafallet lyckats bryta syndens onda cirkel och vara god enligt Guds bud. Så har döden fortsatt att utöva sitt herravälde över alla. Människor dör, bärs ut och begravs. Varje gång vi ser död och dödsannonser skall vi låta dem predika om sanningen i vad Gud sade till de första människorna, när han varnade dem för synden. Den skulle leda till död, till att den goda förbindelsen med Gud, som är livets källa, klipptes av. Alla våra kyrkogårdar vittnar om att det inte var löst prat. Skriftens ord, att ”syndens lön är döden” (Rom. 6:23), besannas varje dag och stund på denna jord. Människor dör, bärs ut och begravs. Det sker överallt, jämt och ständigt.

Den som lyssnar till Guds Ord om döden börjar frukta den mer än andra, eftersom den framställs som Guds dom och straff över synden. Döden är fasansfull, förskräcklig och hemsk, inte främst för att den gör slut på livet och allt vi har här på jorden, utan för att den kan kasta själen ut i det eviga mörkret där inget kan ändras och inget hopp mer finns. Men det är hälsosamt för oss när Guds Ord får skaka om oss och väcka oss till besinning inför döden och dess allvar. Vi behöver se verkligheten i ögonen och göra det så att vi med aposteln Paulus utbrister: ”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?” (Rom. 7:24). Då förstår vi att vi behöver frälsas och räddas från livets allra farligaste fiende: döden, både den andliga, kroppsliga och eviga, från det svarta mörkret som vill sluka oss. Ingen vetenskap, inga sjukhus, läkare och mediciner rår till sist på döden. Men det finns en som gör det: han som uppväckte Lasarus. Därför säger vi för det andra i dag:

2. Hos Jesus finns bot mot döden

Jesus såg aldrig döden som något gott och naturligt. Den var ett främmande inslag i skapelsen. Den gjorde honom upprörd, när han vid olika tillfällen mötte den och såg dess följder. Han greps, som vi hörde i dagens evangelium, av medlidande med änkan i Nain som förlorat sin ende son. Och när han i vår text möter Maria, hör hennes förtvivlade gråt och ser hennes smärta och sorg över sin döde bror, så står det ”att han blev häftigt upprörd”. Ja, det står strax efter vår text: ”Och Jesus grät” (Joh. 11:33-35). Det är den enda gången som det i evangelierna uttryckligen står att Jesus grät. Men det stannade inte med medlidandets tårar. Jesus gick med sin gudomsmakt till attack mot själva döden och ropade med hög och befallande röst: ”Lasarus, kom ut!” (Joh. 11:43). Och undret skedde: döden tvingades släppa sitt grepp. Jesus visade Marta och Maria att han kunde mer än att bota sjukdomar: han rådde på själva döden.

Lasarus, som på detta sätt märkligt och underbart blev återkallad till livet, blev det dock bara för en tid. Han skulle en dag dö igen. Men Jesus kom inte bara för att göra enstaka under som förlängde livet på några människor. Han kom för något långt större. Han ville åt själva orsaken till döden, nämligen synden. Den måste bort, om döden verkligen skulle kunna besegras på ett bestående sätt.

Det var i det ärendet som Jesus gick upp mot Jerusalem, mot korset och uppståndelsen. Hans fiender hade redan fattat beslut om att döda honom. Men de visste inte att de mitt i sin ondska var redskap i Guds frälsningsplan. De visste inte att Jesus skulle bära världens synder, att han skulle dö i syndares ställe. Så skulle han besegra döden, ta bort dess orsak och bli uppståndelsen och livet för var och en som tror på honom.

Aposteln Paulus säger: ”Ty om en endas fall gjorde att döden fick herravälde genom denne ende (dvs. Adam), hur mycket mer skall då inte de som mottar den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva regera i liv genom denne ende, Jesus Kristus” (Rom. 5:17). Mot syndens och dödens välde över alla genom en enda, ställs frälsningen för alla, också den genom en enda, nämligen Kristus. Han uppfyllde Guds lag i vårt ställe, och i honom blev synden försonad, begravd och utplånad. I honom förlorade döden sin fördömande makt, den blev desarmerad och inte längre farlig. När vi därför tar emot Jesus som vår rättfärdighet, då regerar inte döden utan livet. Då kan ingen död skilja oss från Gud. Kroppen måste fortfarande dö, denna kropp som synden fortfarande bor i. Men den stora trösten är, att där synden är förlåten, där kan döden inte föra oss bort från Gud, utan den tvingas i stället föra oss hem till honom. En troende människas själ förs in i den himmelska glädjen. Och kroppen som läggs i graven, den skall inte förbli där, utan uppstå i härlighet på den yttersta dagen. Allt detta hör till den bot mot döden som Jesus skänker oss. ”Han har gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium” (2 Tim. 1:10). Därför säger vi till sist:

3. Låt oss ta vara på Jesu bot mot döden

Synden, lagen som dömer oss, döden och den eviga fördömelsen, alla kretsar de omkring oss i allt snävare cirklar för att till sist uppsluka oss. Det finns en som njuter av att se denna dödsdans pågå kring oss. Det är djävulen. Han vill vår död och eviga skilsmässa från Gud. Den ende som han fruktar är Jesus, denne man som på påskdagen berövade honom hans makt att hålla syndare fångna under synden och döden. Det var en förfärlig stund för honom, när Jesus uppstod med syndernas förlåtelse för alla människor. Han är väl medveten om att det finns ett effektivt botemedel mot döden: tron på Jesus Kristus och hans mäktiga evangelium.

Därför skall vi ta vår tillflykt till Jesus. ”Var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö”, säger han. ”Tror du detta?”, frågade han Marta. Och så frågar han också oss: Tror du detta? Marta svarade: ”Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen.” Med de orden bekände hon sig till Kristus som sin Gud och Frälsare. Och hon fick bekräftat att för honom var inget omöjligt: Lasarus uppväcktes från de döda. Men det finns en ännu större och härligare bekräftelse: Kristi egen uppståndelse, då han efter fullbordad försoning uppstod med syndernas förlåtelse, liv och salighet för alla människor!

”För mig är livet Kristus och döden en vinst”, säger aposteln Paulus (Fil. 1:21). Denna levande förvissning vill Herren ge oss i dag och alla dagar. I oss finns synden, oron, rädslan och osäkerheten inför döden. Men i Kristus finns boten mot allt detta. Han, inte vi, har besegrat döden och förvandlat den till en vinst, dvs. den för oss inte bort från Gud utan hem till Gud, till ljus och evig glädje. Han lovar oss som tror på honom att vi skall leva om vi än dör, och att också våra kroppar skall uppstå på den yttersta dagen!

När vi i dag går att fira Herrens heliga nattvard skall vi särskilt tänka på att vi där tar emot botemedlet mot döden. Vi tar emot ”odödlighetens läkemedel” och äter och dricker oss till liv. Våra kroppar vaccineras mot den vidriga döden och vigs till härlig uppståndelse. Så vill Gud med sitt ord och sakrament stärka vår tro och ge oss de levandes mod. När det nu finns en sådan härlig bot mot döden som räcks oss helt oförtjänt, av ren och skär nåd, så låt oss ta vara på den och jublande säga med Marta: ”Ja, Herre, jag tror” eller instämma i den apostoliska trosbekännelsens härligt stegrande slutord, där det ena ger det andra: ”Jag tror på syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och ett evigt liv.” Amen.

S Bergman

[^]