För eller emot Jesus

I dagens text ser vi konflikten mellan Jesus och fariseerna. Kontrasten är stor. Skillnaden mellan Jesu lära och fariseernas lära är avgrundsdjup. Denna skillnad är en viktig fråga, inte en akademisk fråga eller något teoretiskt spörsmål, utan det är en fråga om liv och död. Det är viktiga frågor än idag: Vem är Jesus? Vilken makt har han? Hur ska vi tjäna Gud? Hur kan vi bli Guds barn? Vad är frihet?

Evangelisten Markus har i första kapitlet av sitt evangelium berättat om Johannes Döparens framträdande och predikan och om hur Jesus döps och inleder sitt verk. Jesus kallar lärjungar, botar Petrus svärmor och botar en spetälsk. Så har Markus presenterat Jesus och vad som är hans ärende: Omvänd er och tro evangelium. Sedan, direkt efter inledningen, med början i andra kapitlet radar sankt Markus upp fem berättelser om hur fariseerna ifrågasatte Jesus och inte ville tro på honom. Vår text idag innehåller de två sista av dessa fem. Konflikten är mycket tydlig. Vi ser hur evangelisten Markus här i sitt andra kapitel presenterar ett viktigt tema i sin skrift.

Avsnittet om motsättningen med fariseerna avslutas med en vers som kommer alldeles efter vår text: Men fariseerna gick ut och började genast överlägga med herodianerna om att röja honom ur vägen.

Så, följden av Jesu predikan, följden av hans välgärningar och kärlek blev att fariseerna, den religiösa eliten, ville röja Jesus ur vägen, ja döda honom. De kände Skriften mycket väl, och de borde ha hälsat Jesus som Messias när han kom. Fariseerna var hängivna i sin tro. De var konsekventa, nitiska och de var brinnande i sin iver att tjäna Gud. Och det var ju bra. Men ändå var de helt fel ute. Guds egen Son kom till dem, men de tog inte emot honom.

Fariseerna stängde sina hjärtan till den grad att de ville få Jesus dödad! Det är ohyggligt! Inte ens att de med berått mod planerade ett mord fick dem att komma till sans och förstå vad de höll på med. De beskyllde Jesus för att inte ta Guds bud på allvar, men de var blinda för hur totalt fel det var som de själva planerade.

Naturligtvis ska vi ta Guds bud på allvar. Fariseernas fråga var det inget fel på: Varför gör dina lärjungar sådant på sabbaten som inte är tillåtet? Det är en relevant fråga. Låt oss se lite närmare på texten för att se vad vi kan lära oss.

Sädesax på en sabbat

Jesus och hans lärjungar var ute på en vandring. Eftersom de var hungriga tog de sädesax och tuggade på kornen. Evangelisten Markus använder här ett uttryck som närmast leder tankarna till att lärjungarna genom att ta säden på samma gång gjorde en väg för Jesus, precis som Markus skriver i första kapitlet om Johannes döparens predikan: En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren! Lärjungarna banade väg för Jesus och åt av säden.

Vi vet inte hur lång denna vandring var, men eftersom det var sabbat kan vi anta att den inte var särskilt lång, så det vore kanske bättre att säga att de var på promenad. För som ni vet hade ju Gud befallt: Den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete (2 Mos. 20:10). Därför arbetade inte judarna på lördagarna, och de företog sig inte heller några resor.

Att lärjungarna plockade sädesax och åt, det var tillåtet. Det står i Femte Mosebok: När du kommer in på din nästas sädesfält får du plocka ax med din hand, men du får inte röra din nästas säd med en skära. (5 Mos. 23:25) Man fick ta det man själv behövde, men man fick inte skörda med skära, inte lägga upp ett förråd åt sig. Som det står i versen före: När du kommer in i en vingård som tillhör din nästa får du äta så mycket druvor du vill så att du blir mätt, men du får inte lägga något i ditt kärl. Judarna var i Mose lag ålagda att vara mycket generösa mot fattiga och behövande. De fick lära sig av Mose, att deras åkrar och vingårdar inte var deras egna, utan de var Guds. Och även kung David lär oss det: Jorden och allt som uppfyller den tillhör Herren. (Ps. 24:1) Detta är något för oss alla att tänka på.

Så att lärjungarna åt av axen, det var tillåtet. Det som inte skulle vara tillåtet, det som fariseerna anklagade Jesus och hans lärjungar för, det var att de gjorde detta på en sabbat. Fariseerna tyckte verkligen att de hade Guds bud på sin sida. Man skulle ju inte arbeta på sabbaten. Att skörda är att arbeta, tänkte de.

Fariseerna hade missförstått sabbatsbudet och Guds lag. De hade gjort buden och alla regler till en stege som de klättrade upp till Gud på. Men Guds bud är inte menade så. Guds bud är till för människans skull, för att skydda människan. Buden är inte en stege till himlen, utan ett räcke som skyddar oss från att falla ner i avgrunden från den smala stigen som vi går på. Buden skyddar oss för synden.

Så visade Jesus med exempel från kung Davids tid, hur David, när han och hans män inte hade något att äta, gick till tabernaklet, till prästen, och David fick av skådebröden och gav till sina följeslagare. Och detta trots att skådebröden bara fick ätas av prästerna.

(Skådebröden, det var stora brödkakor av osyrat bröd, det vill säga bröd utan jäsning. [De oblater vi använder i nattvarden är exempel på ojäst bröd.] Varje brödkaka bakades av ungefär en liter mjöl. De var tolv stycken, och de lades på ett särskilt bord i tabernaklet – senare i templet – som ett offer inför Guds ansikte, för att ständigt representera Israels tolv stammar inför Gud. Och de byttes ut varje sabbat. Varje vecka bakades nya skådebröd. De bröd som David fick till sina män var de borttagna bröden, som då hade legat i en vecka på skådebrödsbordet.)

Så ser vi här hur Jesus tillämpar den urgamla regeln att nöd bryter lag. Den regeln gäller fortfarande. I nödfall om det gäller något viktigt kan man få göra sådant som annars är förbjudet. För lagar och regler är till för människornas skull och inte tvärtom. Människorna är inte till för lagarna.

Men inte bara denna allmänna rättsprincip stöder Jesu handlande, utan han tillfogar: Människosonen är Herre också över sabbaten. Och detta gjorde fariseerna rasande, att Jesus påstod sig vara den gudomliga människosonen med makt och auktoritet över Guds bud. Ja, Jesus satte sig i Guds ställe, han menade sig vara Gud. Här kommer den verkliga konflikten i dagen. Jesus säger att han står över Mose, ja att han står över Guds bud.

Mannen i synagogan

Låt oss gå vidare till mannen i synagogan. Det vi får se är en liknande händelse som den förra, fast denna gång är fariseerna ännu mer fientligt sinnade. Fariseerna tror sig tjäna Gud, men deras gudstjänst är självvald. De är förblindade av sitt hat, och nu vill de bara ha något att sätta dit Jesus för.

Men Jesus vet och känner allt detta. Jesus ser vad som är i en människas inre, för Jesus är Gud. Inför honom kan man inte dölja något. Alla våra tankar, mina tankar och dina, dem känner Jesus till, han läser dem som i en öppen bok. Som kung David säger i den 139 psalmen: Herre, du utrannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Om jag går eller ligger, utforskar du det, med alla mina vägar är du förtrogen. Ja, Gud är allvetande, och det är bara Gud som är det. David använder här det heliga gudsnamnet, JHVH, när han säger Herre, du utrannsakar mig och känner mig. Änglarna däremot är inte allvetande. Skriften säger om dem att de utför Guds befallning så snart de hör ljudet av hans befallning (Ps. 103:120). Änglarna vet inte allting av sig själva, men Jesus var inte en ängel, utan han var och är sann Gud.

Nu var det frågan om mannen med den förtvinade handen. Jesus visste hur de tänkte och sade: Är det på sabbaten mera tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda? Men fariseerna teg. De var inte intresserade av en ärlig diskussion om frågan. De hade bestämt sig, och de ville att Jesus skulle ha fel. Jesus sade då – enligt vad sankt Matteus berättar från denna händelse – till dem: "Om någon av er har ett får som faller ner i en grop på sabbaten, tar han då inte tag i det och drar upp det? Att nödfall bryter sabbatsbudet, det visste de. Det sade deras egna rabbiner. På denna punkt hade de kunnat hålla med Jesus. Men att bota en man med förtvinad hand, det var ju inte akut. Jesus hade kunnat vänta några timmar och botat honom på kvällen, när det inte var sabbat längre. Men fariseerna ville inte gå in i den diskussionen, så de teg. De ville inte ge Jesus ens ett lillfinger. Han hade ju fel, så var det bara!

Var står vi?

Är det inte så i dag också? En del människor har bestämt sig för att Jesus har fel, och de är inte intresserade av att granska de egna argumenten. Jesus är en bluff, ingenting att tro på, det är redan avgjort. Så de tiger om man vill prata med dem om Jesus och den kristna tron.

Fariseerna borde inte ha varit så snabba med att bestämma sig för att avvisa Jesus. De skulle ha gett Jesus en ärlig och uthållig chans. Och det gäller vår tids tvivlare också. I stället för att dra sig ur samtal om den kristna tron och dra sig undan, skulle de ärligt och uthålligt ställa frågor för att få svar på sina funderingar om hur det kan vara med olika saker i den kristna tron och hur den kan gå ihop med vår värld så som den ser ut. Och kanske skulle vi också kunna vara ännu bättre på att lyssna på dessa människors frågor och ännu bättre på att söka förstå dem, förstå hur de resonerar innan vi ger svar.

Men fariseerna, de hade bestämt sig. Som kyrkofadern Athanasius skriver, så var det inte bara mannens hand som var förtvinad, utan det var fariseernas sinnen också som var förtvinade. Jesus försökte beveka dem, och tala vänligt till dem, men de lyssnade inte. Deras hjärtan var hårt tillknutna, ja Markus säger att de var förstockade. Det hade de blivit för att de ständigt sade nej till Jesus. De förhärdade sig.

Så må vi idag be Gud att det inte går så med oss, så att vi gör våra hjärtan hårda för Jesus. Människohjärtat är opålitligt, även våra egna. Om tvivel kommer, så tala med en kristen broder eller med prästen, så att du får hjälp, slut dig inte inom dig. Av prästen kan du också få avlösningens sakrament som tröst och hjälp mot synden och tvivlet.

Ty Jesus är sanningen, vägen och livet, han och ingen annan! Jesus är Gud. Han har uppstått och bevisat sin lära. Vår väg kan vara mörk, och vi kan anfäktas och plågas av tvivel. Vi vill gärna ha enkla och snabba svar, och att hela tillvaron ska bli ljus och härlig, men kanske tar det ett tag att begrunda och smälta Guds Ord, och kanske går vår väg i en lång, mörk tunnel.

Kung David säger i den tjugotredje psalmen: Även om jag vandrar i dödsskuggans dal (för även en kristen kan verkligen ha det svårt!) fruktar jag inget ont, för du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.

Djävulen vill få oss att misströsta och tvivla, men Jesus har vunnit över djävulen. Den som tror på Jesus kommer inte ryckas ur hans hand. Jesus är med de sina, alla dagar intill tidens ände. Amen.

J Fjellander

[^]