Skatten och pärlan

Jesus var en mästare i att berätta i bilder och liknelser. Det gjorde det lätt att komma ihåg vad han sade. Med liknelsen framhävde Jesus ofta en enda viktig sanning, en huvudpoäng, som kom fram i jämförelsen. Så är det med liknelserna i dag om skatten och pärlan. De är hämtade ur Matt. 13, där en rad av Jesu liknelser är samlade.

Vad är då själva poängen i liknelsen om skatten? Jo, poängen är att den som finner Guds rike har gjort sitt livs fynd. Den lycklige, som snubblar över den nedgrävda skatten i åkern, är beredd att sälja allt för att bli ägare av fyndplatsen. Så är det med den som har upptäckt Guds rike. Han gör allt för att bli ägare av det. Det är liknelsens poäng.

Den andra liknelsen säger samma sak. Köpmannen som handlar med pärlor stöter en dag på den mest fulländade pärla, en som slår allt annat han har sett. Han är helt fascinerad av pärlan, förstummad av dess skönhet. När han står där och stirrar på den, har han bara en sak i sinnet: Jag måste bli ägare till denna pärla, kosta vad det kosta vill!

Genom dessa liknelser ställs vi i dag inför frågan: Har vi funnit skatten och pärlan på detta sätt? Är Guds rike – riket där Jesus regerar – vårt livs största fynd, vår skatt och pärla?

Det är nyttigt att stanna upp ett tag och ställa sig sådana frågor ibland – även om man går i kyrkan och kallar sig kristen. Låt oss göra det i dag, när Herren talar till oss om skatten och pärlan.

1. Det stora fyndet

Guds skatt ligger gömd i en åker. Vad är åkern? Den är Ordet vi fått av Gud, det predikade och lästa Ordet. Där finns skatten gömd. Jesus sade en gång till judarna: ”Ni forskar i skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig” (Joh. 5:39). I Bibeln finns många skatter och pärlor, men skatten och pärlan framför alla andra är Jesus Kristus, Guds Son som kommit världen för att frälsa oss och ge oss evigt liv. Han är ”Bibelns kärna och stjärna”, som Luther sade.

Skatten finns således inte i vårt inre. Många tror att de skall finna Gud och evigt liv om de går in i sig själva och gräver, blir stilla, lyssnar inåt och väntar på någon slags upplevelse. Men Gud har inte lagt ner skatten i människans inre. Inte heller finns den ute i naturen eller på stjärnhimlen. Skatten finns i åkern, i Guds Ord.

Men för många är Jesus inte något stort, livsavgörande fynd, inte någon skatt eller pärla, fast man hör om honom och läser om honom i Bibeln. Varför är han inte det? Därför att man inte har förstått vilket värde han har för oss. Han är inte det stora fyndet. Man vandrar över Ordets åkermark nu och då, hör något ord ur Skriften eller går någon gång i kyrkan, men det känns inte särskilt angeläget, inte som om man funnit den stora skatten eller pärlan. Man kanske finner några mindre pärlor, som man tycker är ganska fina, t.ex. den kristna etiken i Bergspredikan eller vackra ord här och där om kärleken, men det stora fyndet är det inte.

Vad beror det på? Beror det på att de flesta numera inte tror att Bibeln är Guds Ord i verklig, bokstavlig mening och att Gud talar där? Visst inverkar det, men å andra sidan vet vi att kristendomen ofta gått segrande fram i omgivningar som inte alls trodde att Bibeln var Guds Ord. Mannen som i liknelsen plöjde i åkern tänkte inte att det var något märkvärdigt med den. Han sökte inga skatter. Men plötsligt stötte plogbillen mot något hårt. Han fann till sin häpnad en gammal skattgömma.

På apostlarnas tid, när kristendomen började sprida sig ut över världen, var det inte så, att deras åhörare utgick från att det apostlarna sade var Guds Ord. Ändå bar Ordets predikan frukt och människor kom till tro. Guds Ord bevisade själv sin kraft. Det drabbade samvetet, väckte ånger och tro på Jesus. Det gav liv och förändrade människor. Samma kraft har det än i dag. Det står: ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar” (Hebr. 4:12).

Guds Ord kan plötsligt och oväntat drabba människor också i dag som ett svärdshugg som tränger igenom. När Guds lag predikas pekar den utan omsvep ut oss som syndare, som brottslingar som brutit mot Guds bud. Den säger att om rättvisan skall ha sin gång är det ute med oss. Då väntar oss den eviga fördömelsen.

Det finns en grundprincip i den andliga världen, känd i alla religioner, och den säger att allt ont, som vi tänkt, sagt eller gjort, kommer tillbaka till avsändaren. Förr eller senare får vi svara för alla våra gärningar. Ingen kommer undan. Ont lönas med ont, gott med gott. ”Karma” kallar hinduer och buddister det. Också Bibeln säger att alla våra gärningar får sin lön: Det står: ”Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda” (Gal. 6:7). Vi skall få skörda vad vi sår. När Guds Ord i all sin skärpa ställer oss inför den sanningen, förskräcks vi. Vi ser synder som vi glömt eller tagit lätt på. Vi blir plågsamt medvetna om att vi är syndare. Det märkliga är att en människa mitt i denna vånda och oro för vår själs salighet kan göra sitt livs fynd: Gud låter henne få syn på skatten och pärlan.

Det stora fyndet som kristendomen är ensam om att predika är att det finns en plats där rättvisan inte har sin gång, en plats där regeln om sådd och skörd inte gäller, en plats där i stället nåden gäller. Och den platsen är Guds rike, där Jesus Kristus regerar. Han är medlaren som gått emellan oss och Gud och utverkat nåd genom att bära våra synder och sona dem. ”Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus” (1 Tim. 2:5). Han är Guds Son som blev människa för att den rättvisa domen skulle drabba honom, inte oss. Han dog för våra synder och uppstod med förlåtelse och frid, för att vi skulle få leva.

I vår tid vill många gärna se Jesus som ett ideal eller en förebild, en som kan inspirera dem till att bli bättre människor. Men man blir inte en bättre människa av att försöka likna Jesus, vara sann, god och kärleksfull som han. Snarare känner man sig mer misslyckad, när man upptäcker att man inte klarar av det. Den som bara ser Jesus som lag och krav har inte funnit skatten och pärlan.

Den stora upptäckten, som vi måste göra, är att Jesus inte är lag utan evangelium, ett glatt budskap. Han har inte kommit för att döma och slå ner syndare, utan för att frälsa och upprätta dem. Till dem som sliter med sina liv, sina dåliga samveten och sina skuldkänslor och lider av sina misslyckade försök att bli bättre människor säger han: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila” (Matt. 11:28). Han låter syndare finna skatten, helt oväntat, precis som mannen på åkern. Den glimmar till och man ser den. Och bördorna faller av.

En del finner skatten plötsligt, andra efter långt sökande, som pärlhandlaren som länge sökt vackra pärlor. Det är ofta oförutsägbart hur det går till när fyndet görs. Gud låter det ske på olika sätt. Men det är han som öppnar våra ögon, så att vi ser var skatten och pärlan finns – inte i oss och vad vi gör, utan i honom som har dött och uppstått för oss.

2. Glädjen över fyndet

Efter det stora fyndet kommer glädjen. Mannen skyndar, som det står, ”i sin glädje” iväg för att skaffa sig åkern. Personerna i de båda liknelserna andas en hissnande glädje över sitt livs fynd. Så blir det för den som funnit skatten och pärlan.

En kristen är en som har funnit. När vi säger så, säger vi precis tvärt emot vad många säger i dag. Den moderna men falska andligheten förkunnar att man skall ständigt vara en trevande sökare. Men man får inte finna, för då riskerar man att bli högmodig och trångsynt. ”Jag har inte sanningen, jag söker den” – så lyder vår tid trosbekännelse.

Men det är ingen kristen trosbekännelse. Den är fjärran från allt vad Jesus lär. NT:s kristna är människor som sökt, funnit och jublar över vad de funnit. De har funnit den fulländade pärlan utan like: Kristus och Guds rike. De säger: ”Jag har funnit skatten och jag vill inte byta bort den mot något annat.” Så vill Gud att också vi skall finna skatten och pärlan.

Få har förkunnat glädjen som kommer av att finna som Luther. När han gjorde sin stora upptäckt av vad uttrycket ”Guds rättfärdighet” betydde i Romarbrevet, nämligen att det inte var fråga om Guds krav på rättfärdighet eller hans dömande och straffande rättfärdighet, utan om en rättfärdighet som kommer till oss utifrån, som en gåva från ovan, från Gud själv i Kristus, ja, då gjorde han sitt livs upptäckt. Hans vanföreställningar om Gud som den krävande, straffande Guden försvann. I evangeliet såg han Guds sanna väsen: att han är god, barmhärtig och nådig mot syndare, också mot de största. Han fylldes av en obeskrivlig glädje. ”Efter detta kände jag mig vara född på nytt och att ha vandrat genom öppna dörrar in i paradiset”, skriver han. Fyndet eller återupptäckten av skatten och pärlan gjorde reformationens kyrka till glädjens kyrka, den glada frälsningsvisshetens kyrka för massor av människor.

Hur är det med oss i dag? Vågar vi säga att vi har funnit skatten och pärlan? Fyller det oss med glädje?

3. Det gäller att ta vara på fyndet och behålla det

Skatten och pärlan måste bli min, komma i min ägo. Mannen som hade funnit skatten gick bort och sålde allt vad han ägde och köpte åkern. Det skall vi nu inte tolka som att det går att köpa Guds rike med våra gärningar. Nåden är alltid ”gratis”, helt oförtjänt. Den kan bara komma i min ägo genom tron som tar emot skatten och pärlan som Gud räcker oss. Han säger: ”Se här! Detta är ditt! Ta vara på det!”

Vad vi skall lära oss av åkermannen och köpmannen i liknelserna är ivern att till varje pris få skatten och pärlan och behålla den i sin ägo. För att göra det ”säljer han allt vad han äger”. Vad betyder det? Är man en kristen som funnit skatten och pärlan och vill behålla den, måste man vara beredd att offra sitt gamla ogudaktiga och egenrättfärdiga liv. Man måste ta farväl av sina syndavanor och ställa sitt liv under Kristus, hans ord och ledning. Man måste vara beredd på att bära korset i Kristi efterföljd, att bli hånad och föraktad av världen som han blev. Men det gör den som funnit skatten och pärlan. Han lever i ”trons lydnad” som är denna söndags ämne.

Aposteln Paulus är ett utmärkt exempel på en som sålde allt för att köpa skatten och pärlan. Tidigare var han en glödande farisé, besatt av tanken att med laggärningar förtjäna Guds nåd. Men han mötte Kristus, fick sina ögon öppnade och blev omvänd. Det innebar att han gav upp allt vad han tidigare levt för: ”Allt det som var en vinst för mig (dvs. mitt gamla egenrättfärdiga liv) räknar jag nu som förlust för Kristi skull… För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus. (Fil. 3:7-8). Det gamla var bara skräp, värt soptippen, i jämförelse med skatten och pärlan.

Har nu det olyckliga hänt att skatten och pärlan förlorat sin glans för dig och blivit glömd och begravd under allt möjligt bråte och smuts i ditt liv, så måste den fram igen. Då måste synder bekännas och kastas på sophögen och nåden som du fick redan i dopet på nytt tas emot.

Gud give att skatten och pärlan, Jesus och Guds rike, för oss alla blir något som vi absolut inte kan vara utan. Amen.

S Bergman (2007)

[^]