Den tro som besegrar världen

Vår text i dag är en sammanställning av de viktigaste delarna av Joh. 9. Hela detta kapitel handlar om den blindfödde tiggaren som blev botad av Jesus. Det är typiskt för aposteln Johannes att han inte upprepar de andra evangelisternas många berättelser om undren utan väljer ut några, närmare bestämt sju stycken, och behandlar dem mer utförligt. Och i det här fallet berättar han om en händelse som de andra inte fått med i sina evangelier. Han kompletterar dem.

I vår text möter vi fariséer som ville förhindra att den blindfödde, som blivit botad, blev en Jesu lärjunge. De krävde att han skulle ta avstånd från Jesus. Att denne verkade kunna bota sjuka fick man inte låta sig förvillas av. Han var i alla fall en bedragare som förledde människor bort från Mose lag och lydnadens väg till Gud. Det som gjorde dem särskilt upprörda ifråga om Jesus var, som vi hörde i dagens evangelium, att Jesus förlät synder och sade sig ha gudomlig makt att göra det. Detta var rena hädelsen! Det var förfärligt. Honom måste man akta sig för!

Men den botade mannen vägrade att ta avstånd från Jesus och svarade dem: ”Ett vet jag, att jag som var blind nu ser.” Han hade ingen närmare kännedom om Jesus, visste just ingenting om honom. Det var inte heller han som hade sökt få kontakt med Jesus, utan Jesus hade kommit till honom. Och då hände det ofattbara. Jesus gjorde ett under med hans ögon, och för första gången i sitt liv kunde han se. Det var en fantastisk upplevelse som gjorde honom övertygad om att Jesus kom från Gud. För denna sin bekännelse till Jesus hånades han och drevs bort. Men han gav inte upp sin tro. Tvärtom utvecklades den och växte sig starkare, vilket vi snart skall se.

Den blindfödde botades inte bara från sin fysiska blindhet utan fick en tro som gav honom ljus i det andliga mörker som han levt i. Både Johannes och Jesus låter honom stå som symbol för den blindhet som den från Gud avfallna världen lever i. Jesus säger både i detta och i det föregående kapitlet: ”Jag är världens ljus”. Han har kommit för dem som blinda för Gud och lever i andligt mörker.

Den andliga blindheten är vi alla födda med. Det gör att vi ifråga om Gud famlar i mörker, har felaktiga föreställningar både om honom och om oss själva. Den andliga blindheten är ett långt värre ont än vanlig blindhet. En andligt blind människa fruktar och älskar inte Gud, hon känner honom inte och litar inte på vad han säger. Hon tror mer på sig själv än på Gud. Ja, hon är i grunden fientligt inställd till Gud (Rom. 8:7). Sådan är den andliga blindhet som alla människor alltifrån syndafallet föds med. Men Gud älskade den fallna och blinda mänskligheten och sände sin Son i världen för att bli ett ljus för de blinda som famlar i mörker.

Det är det djupaste syftet med berättelsen om Jesus och den blindfödde. Låt oss nu se närmare på vad den har att säga oss

1. Vår andliga blindhet gör oss ofta obarmhärtiga

Texten började med lärjungarnas fråga om varför just denne blinde hade drabbats av detta svåra lidande att ständigt leva i mörker. Vad var orsaken? ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Lärjungarna gav uttryck för ett bland judarna vanligt tänkesätt, nämligen att sjukdomar, sorger och personliga tragedier måste bero på någon särskild synd som begåtts antingen av den som drabbats eller av dennes föräldrar. Någons fel var det. Men hur kunde en som var född blind synda? En del sade att barnet måste på något sätt ha syndat redan i moderlivet. Andra menade att Gud i förväg straffat barnet för en synd som han visste att det senare i livet skulle begå.

Sådana här spetsfundigheter kunde judarnas lärda rabbiner hålla på med, men de tänkte inte på hur obarmhärtigt hårt och tungt detta måste kännas för de olycksdrabbade. Det blev för dem börda på börda, skuld på skuld. Lagens representanter var blinda för det viktigaste i lagen: barmhärtigheten mot dem som har det svårt.

Vad sade nu Jesus om skuldfrågan i fallet med den blindfödde? Han gav ett överraskande svar: ”Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan detta har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.” Jesus menade naturligtvis inte att den blindes föräldrar aldrig hade syndat eller att den blinde likt alla andra inte var märkt av arvsyndens skada. Allt lidande, alla sjukdomar och olyckor har på något sätt samband med synden. De är alla preludier till döden som kom in i tillvaron genom människans uppror mot Gud. Men vad Jesus säger är att ingen i den blindföddes familj syndat på något särskilt svårt sätt, eftersom just de drabbats och inte andra. De var inte värre än andra.

Varför hade då mannen fötts blind? Jesus ger inget uttömmande svar på den svåra gåtan. Men han ger en helt ny infallsvinkel. Han blickar inte bakåt utan framåt och säger att det skett ”för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom”, för att ett under skulle ske med den blindfödde! Jesus lägger inte börda på börda utan ger de olycksdrabbade tröst och hopp!

Vad Jesus här lär oss är en viktig sak, nämligen att inte dra förhastade slutsatser om andra människors syndfullhet utifrån deras mått av motgångar och olyckor i livet. Visst finns det ibland ett direkt samband mellan synd och sjukdom. Ett utsvävande liv med missbruk av t.ex. alkohol, droger och sex leder ofta till sjukdomar av olika slag. Men i de flesta fall finns ingen sådan tydlig koppling. Den blindfödde hade inte levt i sus och dus. Han var född blind.

Även i dag tänks och sägs det ibland: ”Vad har väl han eller hon gjort som drabbats av detta?” Sådana ord gör ont, när de når de drabbades öron. Vår syndiga natur har en otäck lust att gräva och spekulera i andras olycka. Jesus lär oss att inte hålla på med sådant. Det första vi skall tänka om andra människors lidanden är inte: Vad har han eller hon gjort som drabbats av detta onda? Vi skall i stället tänka: Detta kunde lika gärna ha drabbat mig. Vi är alla syndare, värda död och fördömelse.

Varför somliga drabbas av svåra sjukdomar och andra inte är ofta oförklarligt och får här i livet inget svar. Se bara på den fromme Job, vars svåra lidanden vi läser om i hans bok. Han brottades med lidandets problem. Han frågade sig: Varför just jag? En del av hans besökande vänner försökte få honom att inse att hans olyckor berodde på att han försyndat sig på något sätt. Men Job vägrade att erkänna att han levt ogudaktigt och orättfärdigt. Visst var han en syndare, men han levde i tron på Guds förlåtelse. Han älskade Gud och vandrade på hans vägar. Varför han drabbats så svårt var honom fullkomligt obegripligt. Och Job fick aldrig någon riktig förklaring till det. Ändå höll han hela tiden fast vid sin tro och sade: ”Jag vet att min förlossare lever.” Han trodde på gammaltestamentligt vis på Messias, den utlovade, kommande förlossaren som skänkte själen syndernas förlåtelse och också lovade kroppens uppståndelse i härlighet. I sitt lidande sade han: ”När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud” (Job. 19:25-26). Han såg framåt och ödmjukade sig under Gud.

Likt den blindfödde blev Job här i tiden botad från sin kroppsliga plåga. Men Jesus botade inte alla blinda och sjuka. Han har inte heller lovat de sina här i tiden att de skall slippa sjukdomar och plågor. Det viktiga är att vi blir botade från det som är värre: synden och den andliga blindhet som skiljer oss från Gud och leder till evig fördömelse. Då tillhör vi Gud vare sig vi är friska eller sjuka, olycksdrabbade eller inte.

2. Vår andliga blindhet botas av evangeliets ljus

Jesus botade ofta människor direkt bara med ett ord. Men den blindfödde blev botad både genom ord och yttre medel. Jesus gjorde en salva av saliv och jord och beströk den blindes ögon med den. Sedan sade han åt honom att gå och tvätta sig i dammen Siloam. Resultatet blev häpnadsväckande: Han kunde se!

När han pressas av fariséerna att ta avstånd från Jesus säger han först lite undvikande: ”Om han är en syndare vet jag inte.” Men han ändrar sig och låter förstå att han inte alls kan se Jesus som en syndare. Han säger: ”Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon är gudfruktig och gör hans vilja, då lyssnar han till honom.” Om Jesus hade varit en bedragare, en obotfärdig syndare som inte ville överge sin synd, då hade Gud inte varit med honom och då ”kunde han ingenting göra.” Men nu hade han gjort något som man aldrig förr hört talas om – öppnat ögonen på en som var född blind! Nej, Jesus var sannerligen ingen syndare.

Den olärde tiggarens enkla och raka argumentation och försvar av Jesus gjorde att fariséerna gav upp hoppet om att få honom över på sin sida. De kände att de inte hade några bra motargument. När man inte har det, brukar man gripa till förolämpningar och skymford. Och det är vad som sker här. De öser sitt förakt över honom och kastar ut honom. Det betydde i praktiken att han blev utesluten ur synagogans gemenskap (Joh. 9:22).

Den botade mannens tro på Jesus växte sig starkare i striden. Men ännu känner han inte till den fulla sanningen om vem Jesus är. På den punkten är han fortfarande blind. Ljuset går upp för honom, när Jesus senare sökte upp honom och frågade honom: ”Tror du på Människosonen?” ”Människosonen” var bland judarna en beteckning på Messias, Frälsaren som skulle komma. Visst ville han tro på honom. Men vem är han? undrade han. Jesus sade: ”Du har sett honom. Den som talar med dig, han är det.” Då säger mannen: ”Herre, jag tror.” Först nu, genom Jesu egna ord, förs han till en rätt tro.

Han förstod att undret som han fått vara med om pekade fram mot något mycket större. När Jesus i vissa fall botade lama, spetälska och blinda, gjorde han det för att vi skulle tro det större undret, det som hela hans verksamhet syftade till: den gudomliga förlåtelsens under som tar bort alla syndabördor, all skuld som plågar våra samveten, fördömer oss och skiljer oss från Gud. Han gjorde det för att vi skulle få upp ögonen för Guds barmhärtighet, för evangeliets ljus, som skänker själen frid och ro.

Sjukdomar, olyckor och svåra motgångar får oss lätt att tvivla på Gud och förtvivla om oss själva. Vi frågar oss: Vad har jag gjort för ont som drabbas av detta? Gud måste vara emot mig, han har övergett mig. Vad har då hänt med oss? Vi har hamnat under lagen och ser bara Gud som en sträng och straffande Gud.

Den ende som kan hjälpa dig ur detta mörker är Jesus själv. Han kan bota din blindhet. Paulus säger att vi av naturen har ”en slöja” för våra ögon som gör att vi inte ser sanningen om Gud. ”Först i Kristus försvinner den” säger han. (2 Kor. 3:14). Den försvinner när han får uppenbara Guds gärningar på oss. Hur gör han det i dag? Han gör det genom de av honom instiftade nådemedlen, där han med ord och jordiska medel förbundna med Guds löften drar oss in evangeliets ljus och öppnar våra ögon för det. I alla nådemedlen står Jesus och säger: Jag är världens ljus, jag är dina synders förlåtelse, se på mig och tro på mig! Så utförs gång på gång ”Guds gärningar” på oss blindfödda stackare. Vi kan inte själva bota vår blindhet. Men Jesus gör det. Våra ögon smörjs med Andens och evangeliets ögonsalva, så att vi ser Jesus som den Frälsare han verkligen är och framför allt att han är min Frälsare och min rättfärdighet inför Gud.

Det handlar inte om mina gärningar utan Guds gärningar i Kristus för mig. Han som var utan synd gick in under allas våra synder och försonade dem med sin död på korset. Han uppstod med syndernas förlåtelse, liv och salighet för dig och mig alla. I honom är vi fullkomligt rena och rättfärdiga inför Gud. När vi får upp ögonen för detta blir vi botade från vår andliga blindhet. Slöjan för våra ögon tas bort och vi ser sanningen om Gud, att hans verkliga väsen är oändlig kärlek, förlåtelse och barmhärtighet mot syndare.

3. De öppnade ögonens tro är alltid en segrande tro

Vi har sett hur den blindfödde mannens tro växte och segrade. Han hade en tro som ”besegrar världen”, som denna dags episteltext talar om (1 Joh. 5:4).

Världen hånar och föraktar oss för vår tros skull. Djävulen är lös och hetsar världen mot Jesus och hans trogna mer än någonsin. Men vi skall komma ihåg, att den tro Jesus ger alltid är den tro som segrar. Ja, även om den är som ett ”brutet strå” eller ”en rykande veke”, så är den en segrande tro, så länge den riktar sig mot Jesus och hans gärningar. Han lovar att det svaga strået inte skall knäckas och den flämtande lågan inte skall utsläckas (Matt. 12:20). När han bjuder oss att tro erbjuder han oss seger över alla våra fiender, över synden som bor i oss och över djävulen och världen som vill få oss att ta avstånd från Jesus.

O, hur viktigt är det inte att han får ge oss denna tro som segrar och besegrar världen. Amen.

S Bergman

[^]