Ta vara på Guds ”idag”

Varför drabbas vi av sjukdomar och olyckor? Varifrån kommer det onda? Vill Gud det onda? Det är frågor man kan ställa utifrån dagens text. Vi möter en man som hade varit blind sedan födseln. Han hade en tillvaro som var mycket svår. Han var helt utlämnad åt att andra försörjde honom. Att inte kunna se var naturligtvis ett väldigt handikapp för honom. Det är kanske en ännu större plåga att ha varit seende och sedan bli blind, men ändå måste detta ha varit väldigt besvärligt för honom.

Men varifrån kommer då allt ont som finns i världen? Bibeln är klar och tydlig om detta: Allt elände och all ondska beror på synden. Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat, säger aposteln. (Rom. 5:12) Och inte nog med att allt fördärv, allt som bryter ner, död och sjukdom, kom över alla människor, det kom över hela skapelsen. Hela skapelsen har kommit i slaveri under förgängelsen, säger Skriften. Så visst berodde mannens blindhet på synden. Synden är roten till allt ont.

Men hur kan det då finnas så mycket ont i världen om Gud är god? Vill Gud det onda? Nej, Gud vill inte det onda, men han låter det onda ske. Av och till vänder han också det onda till något gott. Ja, brukar vi inte till och med säga: inget ont som inte har något gott med sig? Som med Josef i Egypten. Han kom dit på grund av brödernas elakhet och avundsjuka. Ja, han kom till och med i fängelse. Men Gud använde detta för sin goda plan. Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv sade Josef till sina bröder.

Och mannen i dag var blind. Jesus såg honom, det var inte mannen som såg Jesus. Mannen var blind och hjälplös, han är en förebild till oss alla. Genom att ta sig an den blinde mannen, visar Jesus att han kommit för att uppsöka det som var förlorat, han visar att han har medlidande med alla människor, han vill att alla människor ska bli frälsta och få sina ögon öppnade.

Vem hade då syndat, han själv eller hans föräldrar, så att han föddes blind? Lärjungarna ställde frågan. Jesus svarar att det varken var mannen eller hans föräldrar som hade orsakat blindheten. En hel del elände och plågor orsakar vi människor själva, genom oförnuft, ondska eller som en olycka vållar vi oss själva och andra lidande, men så var det inte här. Med mannens blindhet var det som med mycken sjukdom i allmänhet, att det är synden som orsakar det onda, men att man drabbas av något särskilt ont beror inte på några särskilda synder man begått. Som Jesus sade en gång till några människor: De arton som dödades när tornet i Siloam föll ner över dem, menar ni att de var större syndare än alla andra invånare i Jerusalem? Nej, säger jag er. (Luk. 13:4)

Och så förklarar Jesus för lärjungarna en aspekt av det onda, ett syfte med det onda, nämligen att Guds gärningar ska uppenbaras på det. Även det onda kan tjäna Guds syften. Jesus visade att han är Gud genom att hela mannen. Att Jesus var Gud eller ens gudomlig erkände inte fariseerna, de sade: Vi vet att den mannen är en syndare. Men genom att Jesus gav den blinde mannen hans syn, uppenbarades Guds gärningar på honom. Och ännu en följd av att det onda finns bland oss, ännu ett syfte med det onda, är att inte bara Jesus utan också vi ska göra goda gärningar, gärningar som visar på Gud. En kristen ska som Herren Jesus ha medlidande med de utsatta och svaga, och gärna göra goda gärningar. Så ska Guds gärningar uppenbaras, bli synliga. De kristnas goda gärningar är vittnesbörd om Gud. Där är de jordiska behoven, men vi ska inte glömma de himmelska frågorna och människors frälsning. Kunskapen om Gud och Jesus är den största gåvan man kan ge någon. Så länge dagen räcker måste vi göra hans gärningar som har sänt oss. Natten kommer, då ingen kan arbeta. När dagen är slut, kan man inte göra mer.

Varför sade då Jesus: När jag är i världen, är jag världens ljus? Slutade han vara världens ljus när han for till himmelen? Nej, han är fortfarande världens ljus. Sankt Augustinus skrev fint om detta: Vad är det för natt, då, när den kommer, ingen ska kunna arbeta? Hör vad dagen är, så ska du förstå vad natten är för något. Men hur ska vi höra vad dagen är? Låt honom själv säga det till oss: ”Så länge som jag är i den här världen, är jag världens ljus.” … Den naturliga dagen fullbordas genom solens kretslopp och har bara några få timmar. Kristi närvaros dag kommer bestå till världens slut, ty han har själv sagt: ”Se, jag är med er alla dagar intill världens slut.”

Så länge världen består är det Guds dag. Så länge vi lever är det dag för oss. När natten slutligt kommer över oss, då kan vi inte göra mer. När Guds dag tar slut, då är det den yttersta dagen, och sedan följer evigheten, där det inte finns någon omvändelse. Som det står i Skriften: Därför säger den helige Ande: I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan, som när era fäder väckte min förbittring på frestelsens dag i öknen. Och strax därefter: Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra. (Hebr. 3:7,8,13)

Låt oss därför alla ta vara på dagen idag, nådatiden, så att vi tror Guds ord. Vi vet inte hur länge vi har den möjligheten. Vår natt kan komma plötsligt, och sedan finns det ingen omvändelse och bättring. Men idag, just här och nu, finns det omvändelse och nåd för oss. Och när vi omvänt oss, ska vi ta vara på dagen, så länge den varar, för att följa Guds bud och göra goda gärningar. Kanske finns det något viktigt som vi borde göra, något vi har skjutit upp eller skjutit ifrån oss. Något som vi undviker. Låt oss i så fall ta vara på dagen. När natten kommer är det försent.

Fariseerna

Några som sköt ifrån sig det de borde göra, det var fariseerna. De ansåg sig inte behöva någon omvändelse. Vi ser i dagens text hur de gör allt för att inte ta till sig mannens vittnesbörd. De avvisade det med all kraft.

Fariseerna satt hårt fast i sina felaktiga föreställningar. Så här har vi alltid trott, sade de. Men de borde ha inte ha tänkt så. En latinsk fras som uttrycker hur det i stället borde vara är Ecclesia semper reformanda est. ”Kyrkan behöver alltid reformeras” I samband med reformationsjubileet användes uttrycket ofta för att visa att man följer Luthers exempel. En del hade dock missförstått det helt. De liberala kyrkorna tror att reformeras innebär att alltid förändras. De följer hela tiden med samhällsandan och tror att de därigenom reformeras så som de bör. De försöker hela tiden vara relevanta och lyhörda när det gäller de aktuella samhällsfrågorna, alerta när det gäller tidens strömningar. Så förändrar de hela tiden den kristna tron gradvis, i stället för att, som alla kristna bör och ska, hålla fast vid den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. (Jud. 1:3) De håller ingen rak kurs, utan kastas hit och dit av vågorna, när de följer varje vindkast.

De som låter tiden och samhället styra innehållet i den kristna tron deformerar ständigt kyrkan. Ty att reformeras betyder att återgå till källan, till Guds Ord. ”Re-” betyder ju ”åter”. Re-formeras betyder alltså ”åter formas”, ty varje dag kommer synden och bryter ned och fördärvar, och varje dag ska vi därför reformeras och hålla fast vid det ursprungliga. Att reformeras är att lämna synden och den gamla människan för att i stället ikläda sig den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet. (Ef. 4:24)

Men fariseerna ville inte förnyas. De ville hålla fast vid fädernas stadgar, traditionen och de egna gärningarna. Ungefär som när den romerska kyrkan vid tiden för reformationen, och inte bara då, ville hålla fast vid traditionen och kyrkomötena i stället för att reformeras i enlighet med Guds Ord.

Också vi behöver reformeras

Vi ska inte tro att konfessionella lutherska kyrkor går automatiskt fria här. Också vi måste ständigt pröva förkunnelsen mot Skriften, beredda att låta Ordet korrigera där vi finner avvikelser. Falsk lära och lagiskhet vill djävulen alltid så in i kyrkorna. Han försöker nästla sig in. Och är det inte lagiskhet så är det likgiltighet, som är en omvänd lagiskhet, en falsk frihet. Till detta arbete, att stå fasta vid Guds ord och att pröva andarna, behöver vi ödmjukhet och vaksamhet. Våra hjärtan ska vara brinnande, samtidigt som vi är nyktra och vakande.

Låt oss därför göra som mannen i vår text. Han hade tappat bort Jesus, han visste inte var Jesus var, men han blev uppsökt av honom. Jesus visade för honom att han är människosonen, Guds sändebud, så att han kunde tro.

Att det är Jesus som söker oss, att det är Jesus som uppenbarar sig, det betyder inte att vi människor ska slå oss till ro och inte göra någonting. Under kyrkohistoriens gång har denna fråga ofta varit aktuell, och många har tänkt att Guds rike kommer till dem som kämpar sig fram till det, till dem som vill. Och att somliga inte blir omvända, inte når fram till Guds rike, det skulle då bero på att dessa människor inte kämpade ordentligt, att de inte ville tillräckligt. Men så är det inte. En oomvänd människa kan inte göra någonting åt sin omvändelse, ty en oomvänd människa är andligt död, säger Skriften. En oomvänd människa har i andliga ting ingen fri vilja, inte i någon mån.

Men att den oomvända människan inte har någon fri vilja alls att omvända sig till Gud, det betyder inte att Gud omvänder stockar och stenar, som verkligen inte kan göra något eller höra något. Gud verkar ju genom sitt Ord och sina sakrament, och dessa behöver tas emot. Och för att de ska tas emot behöver de spridas. Sankt Paulus skriver till romarna: Hur skulle [människor] kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? (Rom. 10:14)

Därför har vi samlats här idag, för att få våra ögon öppnade av Jesus. Han är den andlige ögonläkaren. Gudstjänsten är vår renande damm Siloam. Hit kommer vi från när och fjärran, för att i Guds kyrka få möta Människosonen. Här får vi tvätta bort det som ligger som en lera över ögonen, det som skymmer sikten. Vi får våra synder förlåtna, vi får höra Guds Ord och vi får möta honom själv i eukaristin. Må den blinde mannens bekännelse då vara vår bekännelse, så att vi svarar som den blinde mannen: Jag tror, Herre och faller ner i tillbedjan inför honom. Amen.

J Fjellander

[^]