Jonas tecken

Likt fariséerna och sadducéerna i vår text kräver människor i dag någon form av bevis för kristendomens sanning om de skall tro. Men många liknar också Jesu motståndare i vår text på det viset att de aldrig godtar några tecken eller bevis hur stora och starka de än är.

Jesus gav folket många och tydliga bevis på att han var den utlovade Messias. Strax innan Jesus uppvaktades av fariséerna och sadducéerna hade han gjort ett nytt, stort bespisningsunder, denna gång med sju bröd och några småfiskar som mättade över fyra tusen. Men det undret dög inte. Större och märkvärdigare ting ville de se. De krävde ”ett tecken från himmelen”, kanske något i stil med mannat som snöade ner från himlen under Israels ökenvandring, eller som den gången Josua bad Gud om hjälp mot de anfallande amoreerna, och undret skedde att dagen förlängdes genom att solen stod stilla i Ajalons dal (Jos. 10:12-14), så att israeliterna hann besegra dem innan solen gick ner, eller som då Elia på Karmels berg fick eld att falla ner från himlen och antända altaroffret (1 Kon. 18:37-38). Den som gjorde anspråk på att vara Messias borde göra liknande eller större under, menade man. Men Jesus visste att de inte kom till honom för att verkligen lyssna och söka sanningen. De kom för att ”snärja” honom. De tänkte inte tro på honom vilka tecken han än gjorde.

Med sorg konstaterar Jesus att de var ”ett ont och trolöst släkte.” De var duktiga när det gällde att spå väder efter himlens och molnens utseende. Men ”tidernas tecken” kunde de inte tyda. De såg inte att Jesus utförde just de underverk som Messias enligt Skriften skulle göra. Det enda som de kom fram till var att han var besatt av ”Beelsebul, de onda andarnas furste” (Matt. 12:24).

Jesus gav dem inte något himlatecken av det slag som de begärde. Han vägrade alltid göra under på otrons villkor. I stället hänvisade han dem till det stora och slutgiltiga tecknet för alla tider: Jonas tecken. Vad var det för ett tecken? Det förklarade Jesus inte vid det här tillfället. Det hade han gjort tidigare. Vi har hans utläggning om Jonas tecken i Matt. 12:38-42. Där finner vi att Jonas tecken består av två saker: det förebildar dels Jesu död och uppståndelse, dels är det en predikan till omvändelse och tro.

1. Jonas tecken är Jesu död och uppståndelse

”Liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter”, säger Jesus i sin utläggning.

Vi kommer ihåg berättelsen om den olydige profeten Jona, som fick en kallelse att fara till den assyriska huvudstaden Nineve som låg österut. Det hade Jona inte alls någon lust till. Han tog en båt rakt västerut mot Spanien i stället. Så gör ju ofta också vi: Gud bjuder oss att göra en sak, men vi slingrar oss och gör tvärtom. Jona trodde att det gick att fly undan Gud. Men han fick lära sig, att det inte gick. En svår storm blåste upp och skeppet höll på att förlisa. Jona förstod att det var Gud som var efter honom och erkände för skepparen att allt var hans fel. Eftersom han var orsaken till det onda kastade man honom i havet. Där blev han uppslukad av en stor fisk, förmodligen en valfisk. I fiskens buk bad och ropade en botfärdig Jona till Herren i sin nöd. Och Gud hörde honom. Efter tre dagar spydde fisken upp Jona i närheten av en strand – han var ingen lämplig föda för en valfisk. Så blev Jona räddad till livet. Nu var han redo att lyda Gud och han for och predikade för folket i Nineve.

Kan detta verkligen ha hänt? Det låter ju som en saga. Det händer ibland att kristna försöker ge Bibelns under rimliga och naturliga förklaringar och visa att de inte är så omöjliga som de låter. Röda havet t.ex. som Israels barn tågade över var en grund vik i Norra Egypten som man lätt kunde tåga över, den brinnande busken som Mose såg i öknen var en eterisk, lättantänd buske som finns än i dag, osv. Och vad gäller Jona har det sagts, att en människa i komaliknande tillstånd kan överleva en tid i en valfisks buk (vilket lär han hänt med en sjöman under en valfångstexpedition). I själva verket är sådant här bara fråga om bortförklaringar av undret. Det skall vi inte ägna oss åt. Vi skall låta Bibelns Gud vara den han är: undrens Gud, som gör det omöjliga, det makalösa och för oss rent sagolika.

Jesus själv ser otvivelaktigt berättelsen om Jona som en verklig, historisk händelse. Han drar en parallell till en annan lika verklig händelse: hans egen död och uppståndelse. Liksom Jona i tre dagar var instängd och dödsdömd i fiskens buk, så skulle Jesus i tre dagar ligga död i graven och sedan uppstå och återvända till livet likt Jona. Och det var just vad som skedde. Döden kunde inte hålla kvar Guds Son, utan måste släppa ifrån sig sitt byte. ”Honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden”, säger Petrus (Apg. 2:24).

Om någon undrar varför Jesus säger att Människosonen låg i graven ”tre dagar och tre nätter”, fast han inte låg där hela långfredagen och påskdagen, så är svaret detta: Jesus använde sig av judarnas språkbruk, där uttrycket ”en dag och en natt” också kunde syfta på en del av ett dygn eller en dag. Jesus själv sade att han skulle uppväckas ”på tredje dagen”, dvs. någon gång under den dagen (Matt. 16:21).

Jonas tecken är tidernas tecken, ett tecken i historien och tiden, givet för alla tider. Det är inte ett tecken i himlen eller människornas inre, i deras upplevelser och drömmar, utan något som verkligen inträffat här på jorden, setts och omtalats av många vittnen.

Aposteln Johannes säger: ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar” (1 Joh. 1:1). Många såg Jesus leva, många såg honom dö och många mötte honom efter hans uppståndelse från de döda. Detta var för den första kyrkan det slutgiltiga beviset på att Jesus verkligen var den han sade sig vara. Han ”blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda”, står det i Rom. 1:4.

Jonas tecken är ett starkt tecken. Ingen har lyckats motbevisa och kullkasta det nytestamentliga vittnesbördet, fast många försök har gjorts och fortfarande görs. I dag är det populärt med böcker om Jesus som ger sig ut för att avslöja den myt kyrkan byggt upp kring honom som Gud och försonare av människornas synder. I själva verket var han, säger man, bara var en vanlig människa som det med tiden uppstod legender kring. Jona tecken är bara fantasier, eftersom Jesus bokstavligen aldrig uppstod från de döda.

Inget av detta är sant. I själva verket är det så att inga historiska händelser från denna tidsperiod är så väl belagda som de kring Jesus. Det finns mängder av tidiga handskrifter, långt fler än om andra historiska händelser. När Paulus talar om Jesu död och uppståndelse inför kung Agrippa, säger han att han inte kan tro att dessa händelser var obekanta för kungen: ”Det har ju inte hänt i någon avkrok” (Apg. 26:26). Han hänvisade till något allmänt känt. Det är också väl känt, att Jesus dyrkades som Gud och Frälsare redan från början ”Jesus är Herren” (1 Kor. 12:3) var kyrkans första bekännelse. Hon har alltid byggt sin tro på Jonas tecken, på Jesu död och uppståndelse som historiska händelser, som tidernas tecken. Men Jesus har mer att säga om detta tecken.

2. Jonas tecken är predikan till omvändelse och tro

I utläggningen i Matt. 12 säger Jesus: ”Män från Nineve skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom, eftersom de omvände sig vid Jonas predikan. Och se, här är mer än Jona” (v. 41).

När Jona efter räddningen ur valfiskens buk predikade bot och bättring i Nineve ångrade folket sitt gudlösa liv. Många vände om till Gud och övergav sina avgudar. De trodde på den barmhärtige och nådige Guden som Jona predikade om och började leva ett nytt liv. Detta är den andra parallellen till Jesus, han som ”är mer än Jona”.

Den kristna tron är något mer än att bara ha en historisk kunskap om Jesus och hans död och uppståndelse och att hålla den för sann. Den är en levande förtröstan på Jesus och den försoning han på korset vunnit åt syndare. Tron griper om Jonas tecken som något som skänker frälsning och nytt liv.

I våra lutherska bekännelseskrifter står det att den kristna läran inte kan förstås utan ”det förskräckta samvetets kamp” (SKB s. 64). Det är ett viktigt påpekande. Man blir inte kristen genom skarpa förnuftsargument, diskussioner och debatter. Visst har sådant sitt värde, i synnerhet när det gäller att försvara den kristna tron och tillbakavisa felaktiga och osakliga påståenden som cirkulerar om Jesus. Det kan få människor att tänka till och verkligen börja lyssna till Guds Ord.

När en människa lyssnar till Guds ord ställs hon inför Gud, den helige och barmhärtige. Då verkar Guds Ande och man börjar på allvar fråga sig: ”Hurdan är jag egentligen? Vad säger och tänker Gud om mig och mitt liv?” När vi frågar så, flyttas fokus från vad vi tycker om Gud och hur han skall vara till vad han säger om oss. Och detta är oerhört viktigt. Det är början till en omvändelse som vi inte kan ta oss själva. Det är nu samvetet vaknar till liv, förskräcker och oroar oss. Obehagliga minnen och synder som vi förträngt dyker upp och blir plågsamma, plågsamma just för att de är synder mot Gud och vittnar om vårt fördärv.

När Jesus predikade rörde han vid människors samveten. Han ställde dem inför Gud, väckte deras samveten och visade dem deras behov av nåd och förlåtelse. ”Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!” (Mark. 1:15), sade han. Så predikade också apostlarna. Petrus predikan på den första pingstdagen var en typisk samvetspredikan. Han talade konkret om åhörarnas synd, om hur illa de behandlat Jesus. De korsfäste Guds kärlek som besökte jorden. När de hörde det, kände de ett stygn i sina hjärtan, ett hugg i sitt inre, och sade: ”Bröder, vad skall vi göra?” (Apg. 2:37). Det förskräckta samvetets kamp började, och de undrade förtvivlat; ”Vad skall vi göra?” Lägg märke till vad Petrus svarar. Han säger inte att de nu måste anstränga sig till det yttersta att tvätta sig rena, gottgöra sina synder och bli goda människor. I stället hänvisar han dem till evangelium, till dopet och tron på syndernas förlåtelse i Jesu namn, till vad Jesus gjort för dem. Det slutade med att de kom till tro och lät döpa sig. Vad var det som fick dem till det? Det var evangeliets predikan om Jesus som Frälsaren, död och uppstånden för dem.

3. Jonas tecken ger oss frid med Gud

Det finns ytterligare en parallell mellan Jona och Jesus. När den stora stormen kom, tog Jona på sig skulden. ”Tag och kasta mig i havet, så skall havet bli lugnt”, sade han till sjömännen (Jona 1:12). Och mycket riktigt, när Jona kastades i havet upphörde stormen. När Jesus greps och kastades i döden – inte för sina egna synder skull utan för våra – stillades också en storm: den gudomliga vredens storm över all den olydnad och orättfärdighet som vi människor har gjort oss skyldiga till. Jonas tecken är en stark och härlig predikan om våra synders undergång i Kristi död: de är borta, försonade, utplånade och kastade ”i havets djup”, som profeten Mika säger (Mik. 7:19). Men det är också en stark och härlig predikan om vad tron på detta ger oss. När vår tro hakar fast vid Guds ord och löfte i evangelium, lägger sig orons vågor i vårt inre och ersätts av stor frid. När Jona själv i sin bot dog och uppstod ur synden fick han uppleva den. Det var en pånyttfödd och mycket befriad och lättad Jona som sköljdes upp på stranden. Så blir det också för oss. När vi hör och tror Guds mäktiga ord att vi är räddade och rättfärdiga i Kristus, får själen ro och samvetet frid. Och likt Jona får vi börja om och leva det nya livet i tacksamhet och lydnad för den Gud som älskat oss så.

Vår text slutar med orden: ”Så lämnade han dem och gick sin väg.” Jesus ägnade sig inte åt ändlösa diskussioner med dem som inte ville veta av hans frid. Han kan, som han gjorde här, sätta punkt, tystna och gå sin väg. Så sker med den som förhärdar sig. Men det händer inte dem som i det förskräckta samvetets kamp lyssnar till honom och låter sig ställas under Jonas välsignade och saliggörande tecken. Till dem säger Jesus: ”Den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut” (Joh. 6:37). Amen.

S Bergman (2010)

[^]