Andlig omsorg om din broder

Jesus undervisar oss i dag om något som inte alltid är så lätt, men ändå mycket viktigt, nämligen om vad du skall göra ”om din broder har begått en synd”, som Jesus säger i vår text. En broder i detta sammanhang är en medkristen i församlingen. Broder eller bröder används i NT som en beteckning på den kristna gemenskapen kring Jesus i Ordet och sakramenten. Beteckningen bröder har här inget med kön att göra, utan omfattar alla, både män och kvinnor, gamla och unga. Om nu en broder begått en synd som riskerar att leda till avfall och till evigt fördärv för honom, då får vi inte bara låta det passera, rycka på axlarna och tänka: Vad har jag med det att göra? Det får andra ta itu med. I stället skall vi söka upp vår broder och försöka hjälpa och rädda honom på det sätt som Jesus lär oss i dag.

Det som vår predikotext från Matt. 18 handlar om brukar ibland kallas kyrkotukt. Men det är ett ord som lätt kan missförstås och leder tankarna till den sorts tukt som förr i tiden bedrevs med hjälp av länsman, polis och världslig makt. Syndaren greps och sattes i stocken utanför kyrktrappan, där han fick sitta och skämmas och bli ett varnande exempel för folket. Men detta, som förekom i statskyrkor, har inget att göra med den andliga omsorg om en felande broder som Jesus talar om i vår text. I den finns inget påbud om världsliga straff och förnedrande behandling. Den felande brodern blir inte utsatt för något som helst tvång. Han har hela tiden frihet att lyssna eller inte lyssna, stanna eller gå sin väg.

Med sina ord i dag vänder sig Jesus i första hand till enskilda kristna. Adressaten är ett ”du”. Jesus talar till dig personligen och om ditt ansvar för ”din broder” som kommit in på farliga vägar som förstör hans liv. Denna omsorg om din broder är inget som du kan skjuta ifrån dig och lägga på prästen eller några andra.

När Luther i Stora katekesen utlägger åttonde budet om hur vi skall använda våra ord, så pekar han särskilt på vår text i Matt. 18: ”Här har du en skön regel om hur du väl skall styra din tunga”, säger han. Och det är just vad det ofta handlar om – att styra sin tunga rätt: inte skvallra, tissla och tassla bakom ryggen på din broder, utan i stället att göra det som är mycket svårare: att vänligt tala med honom i enrum, att inte genast komma med pekpinnar, utan först höra sig för och lyssna. Det är kärlek. Så gör man när man älskar sin broder.

Om denna kärlekens omsorg om varandra, som gör att vi ibland måste ingripa, skall vi säga något i dag. Låt oss börja med att fråga:

1. När skall jag ta mitt ansvar och ingripa?

Den ordning som Jesus lär oss i Matt. 18, med förmaningar i olika steg, skall vi inte använda när som helst och hur som helst. Vårt syndiga hjärta kan lätt frestas till en hel del otyg som inte alls har med kärlekens omsorg om bröder att göra.

För det första handlar det inte om att försöka komma tillrätta med vanliga svagheter och brister som alla kristna har. Alla syndar vi dagligen. Ingen är fullkomlig. Alla behöver vi sluta varje dag med bön om förlåtelse för våra synder och med tro på Kristus, som låter oss gå till nattens vila omslutna av hans nåd och frid. Bibeln lär oss att inte ständigt hålla på och hacka på varandra för alla möjliga synder och svagheter, som t.ex. att man ibland är sur och vresig, otålig och tappar humöret. Tvärtom uppmanas vi att vara överseende: ”Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek”, säger aposteln (Ef. 4:2). Du måste vara villig att stå ut med många brister och fel hos din broder. Om vi inte beväpnar oss med denna kärlekens fördragsamhet blir samvaron mellan kristna ganska olidlig. Den blir ett ständigt spanande efter den där lilla flisan i vår broders öga som Jesus talar om i Bergspredikan samtidigt som vi är blinda för våra egna fel och tillkortakommanden (Matt. 7:3-5).

I Matt. 18 handlar det inte om flisor utan om synder som är farliga och som leder till avfall från Kristus och tron. Det är fråga om synder som man ursäktar och försvarar och inte vill be om förlåtelse för. Det kan t.ex. röra sig om hat, oförsonlighet och elakt förtal av andra, om stöld och ohederliga affärer, att man och lever i otukt och förbjudna kärleksförhållanden. Det handlar kort sagt om saker som gör att din broder är i fara att komma bort från Kristus och lida ”skeppsbrott i tron”, som Paulus säger (1 Tim. 1:19).

I Matt. 18 handlar det inte om offentliga, allmänt kända synder, utan om ännu hemliga synder som kanske bara du eller några få har sett eller vet om. Om nu din broder börjar göra sådant som uppenbart är en andlig fara för honom, och det är du som får reda på det, då skall du inte blunda och skjuta det ifrån dig. Då är det dags att du i kärlek och med din broders eviga väl och ve för ögonen handlar så som Jesus lär oss i dag. Att strunta i det är kärlekslöst både mot din broder och mot andra i församlingen. Det är inte bara din broder det är fråga om. Tänk på att synden är smittsam. I Hebreerbrevet står det: ”Se till att ingen förspiller Guds nåd, och att ingen bitter rot skjuter upp och ställer till olycka, så att många andra blir förgiftade av den” (Hebr. 12:15). När den som uppenbart lever och handlar i strid med Guds Ord får vara i fred, är djävulen strax framme och försöker locka andra att tänka: Kan han göra det, kan väl jag också göra det. Och så sprider sig det onda i församlingen.

Låt oss nu gå vidare och fråga oss:

2. Hur skall jag ta ansvar för min broder?

Tillvägagångssättet som Jesus anvisar är inte något nytt. Redan i GT sägs det: ”Du skall inte hata din broder i ditt hjärta, men du skall tillrättavisa din nästa, så att du inte för hans skull kommer att bära på synd” (3 Mos. 19:17). Vi har ett ansvar för vår broder: ”Gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon”, säger Jesus. Det är det goda alternativet. Det onda är att skvallra för andra om vad du vet, men inte att tala med den som det berör. Gör vi så, kommer vi bära på synd. Vi hjälper inte utan stjälper.

Men det handlar nu inte om att rusa iväg, hytta med fingret och med självgod min föraktfullt se ner på syndaren. När du i början tar ditt ansvar talar du fortfarande till en medbroder, en som bär det kristna namnet och är med i församlingen. Vänligt och ödmjukt skall du försöka konfrontera din broder med vad saken gäller och få honom att åter göra som kristna gör när de faller: bekänna sin synd och låta sig upprättas av Herren. Säg till honom eller till henne så enkelt och klart du kan: ”Både du och jag vet vad som hänt ... Det här är inte bra för dig. Det förstör ditt andliga liv och leder dig bort från Gud. Du behöver klara upp det, be Gud om förlåtelse och få nåd att börja om.”

I denna känsliga situation ger aposteln Paulus oss ett välbehövligt råd: ”Se till att inte också du blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” (Gal. 6:1-2). När vi talar med vår broder skall vi sätta oss in hans situation eller byta plats med honom och tänka: Det kunde lika gärna ha varit jag som fallit! Jag själv är ju en syndare som faller för olika frestelser. Så skall du med bävan och ödmjukhet tala med din broder, varna och förmana honom, och göra det inte för att slå ner honom utan för att vinna honom.

”Hör han då på dig”, säger Jesus, ”så har du vunnit din broder.” Jakob skriver i sitt brev: ”Mina bröder, om någon bland er kommer bort från sanningen och någon för honom tillbaka, så skall denne veta att den som återför en syndare från hans villoväg frälser hans själ från döden och överskyler många synder” (Jak. 5:19-20). Att någon genom ett eller flera samtal vunnit sin broder på detta sätt har i kyrkans historia hänt långt fler gånger än vi anar. Det sker ju i det tysta, eller som Jesus säger: ”mellan fyra ögon.”

Men även om du nu efter bästa förmåga har varnat och förmanat, så kan det ändå hända att den som syndar inte lyssnar till dig. Obotfärdiga syndare tycker gärna inte om att man rör vid deras ömma punkt. De kan bli arga, försvara sig och anklaga oss för att vara intoleranta och kärlekslösa. Jesus själv fick uppleva att människor ibland tog mycket illa vid sig av vad han sade och vände sig ilsket emot honom. Vad skall vi då göra, om vi får uppleva något sådant? Vi skall inte ängsligt ta tillbaka vad vi sagt och be om ursäkt för det. Nej, säger Jesus: ”Tag med dig en eller två andra.” Invig dem i saken, låt också dem få pröva frågan, så att det inte bara hänger på hur du uppfattat situationen – ”varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord”, säger Jesus. Han använder sig av den juridiska rättsäkerhetsprincipen som finns angiven i Mose lag (5 Mos. 19:15).

Du skall naturligtvis tala om att du vill att han eller hon också skall tala med andra om saken. Men det behöver inte precis gå till så, att man tar med sig två eller tre och kommer i samlad tropp och knackar på hos syndaren. Två eller tre kan också komma var för sig. Huvudsaken är att saken prövas även av andra.

Också denna utvidgade omsorg om syndaren har flera gånger lett till att denne tänkt om. Men det kan också hända att syndaren säger nej till fortsatta samtal. Då får man helt enkelt acceptera och respektera det. Vi får aldrig på otillbörligt sätt tvinga oss på någon. Vad gjorde Jesus med dem som inte vill höra på honom? Han lämnade dem och lät dem vara ifred. In i Guds rike kan ingen tvingas.

Nu kommer vi till det sista steget i förmaningen: ”säg det till församlingen.” Först nu, när de två andra stegen misslyckats, förs präst och församling in i bilden och saken får en offentlig behandling. Lyckas inte heller deras samfällda ansträngning att få syndaren på bättre tankar, så skall denne till sist uteslutas ur den kristna kyrkans gemenskap. Jesus säger klart och tydligt: ”då skall han vara för dig som en hedning eller publikan.”

Detta kan synas hårt. Men det finns inte något exempel i NT på att Jesus tröstade obotfärdiga människor i deras synd och lät dem tro att de ändå var Guds barn. Tvärtom stängde han dörren till Guds rike för dem. Så måste också vi göra. Vi måste med Jesus låta den obotfärdige förstå, att han inte längre är kristen. Detta kallas i NT för att binda i synd. Jesus säger: ”Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen.”

När detta sker, så skall vi komma ihåg, att det handlar om den gudomliga kärlekens sista försök att rädda en människa från evigt fördärv. I Korint hade ett fall av grov incest inträffat (någon hade ihop det med sin fars hustru). Paulus anklagade församlingen för slapphet: man hade låtit saken passera istället för att ”utlämna mannen åt Satan till köttets fördärv”, dvs. binda honom i hans synd och visa honom att han var i den ondes våld. Men, tillägger aposteln, det sker av omsorg om hans själ, ”för att anden skall bli frälst på Herrens dag” (1 Kor. 5:5). Syftet med den s.k. bindenyckeln är således alltid att syndaren skall vakna upp, inse att han är på en olycksväg, ångra sig, vända om till sin Frälsare och bli löst från sin synd. Avsikten är således inte att fälla utan att rädda och upprätta. Målet är alltid att få lösa syndaren enligt Jesu ord: ”allt vad ni löser på jorden, det skall vara löst i himlen.” Detta mål verkar också ha uppnåtts i det nämnda fallet i Korint, eftersom Paulus i sitt nästa brev manar församlingen att inte längre bestraffa syndaren utan ”i stället förlåta och trösta honom ... och bemöta honom med kärlek” (2 Kor. 2:5-8).

Att få använda lösenyckeln är kyrkans förnämsta och härligaste uppgift. Det ligger i Jesu ord om sig själv: ”Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat” (Luk. 19:10). Ingen enda människa är undantagen denna Guds stora frälsningsvilja. Ingen synd är så stor att den inte kan förlåtas och utraderas i kraft av Kristi försoning.

Sist men inte minst skall vi ta till oss Jesu slutord.

3. I vår andliga omsorg om varandra är Jesus med oss

Det ingripande som Jesus här ålägger oss har, som vi redan varit inne på, två syften: dels att söka rädda syndaren, och dels att förhindra att det onda sprider sig. En församling där man tolererar uppenbara synder öppnar sina portar för djävulen, som ”går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka” (1 Petr. 5:8).

Att ta ansvar för sin broder på det sätt som vi har talat om är som sagt ingen lätt sak. Det är Jesus väl medveten om. Han känner sina lärjungar och deras svaghet. Därför tröstar han dem särskilt i detta sammanhang med sina slutord om bönhörelse och löfte om hans närvaro. Han säger: ”Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem”.

Innan vi talar med vår broder, skall vi tala med Gud om honom. Så bör vår omsorg om vår broder alltid börja. Gud vill mitt i all vår svaghet och ofullkomlighet ge oss vishet, och nåd att bli redskap eller språkrör för Jesus själv. Kom ihåg, att det är han som talar, när vi förmanar enligt hans ord. Förhärdar sig syndaren, så är det mot Jesus han förhärdar sig. Och lyssnar han, så är det Jesus han lyssnar till. Han är den gode Herden som gav sitt liv för fåren och i oändlig kärlek söker upp varje enskilt får som gått vilse för att föra det hem igen.

Jesus tröttnar aldrig på att ta emot syndare som vänder om i ånger och tro. Hans förlåtelse är gränslös. Och den finns både för dig och för din broder. Amen.

S Bergman (2013)

[^]