Guds goda vilja

I dagens evangelium fick vi höra om hur döden gjort besök i en familj. Synagogföreståndarens dotter hade dött. Flöjtblåsare spelade sorgesamt och folket höll dödsklagan. När Jesus kommer dit säger han: ”Den lilla flickan är inte död. Hon sover” (Matt. 9:24). Då hånskrattade man åt honom: alla visst ju att hon var död. Men skrattet tystnade, när Jesus visade att han kunde uppväcka den döda flickan lika lätt som man kan väcka ett sovande barn: ”Han gick in och tog flickans hand, och hon steg upp” (v. 25). Han visade sin gudomliga makt att uppväcka döda. Det gjorde han också när han uppväckte Lasarus, och likaså änkans son i Nain. Inga andra under som Jesus gjorde väckte så stor häpnad. Ryktet om dem spred sig vida omkring.

Men en ännu större och härligare uppståndelse från de döda än dessa tillfälliga vill Gud ge den som tror på den han har sänt: Jesus Kristus, hans enfödde Son. Det är hans goda vilja. Om denna vilja talas det mycket i vår text och om denna goda vilja skall vi tala i dag.

1. Guds goda vilja uppenbaras genom Sonen som blev sänd

Denne Son säger i vår text: ”Jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig.” Varför säger han så? Varför gör Jesus det? Han gör det för att bemöta sina motståndare, de som sade att han var en falsk profet, en människa som inte var sänd av Gud utan bara var ute i eget ärende. Men Jesus var ingen självutnämnd profet. Han var Messias, Guds Son, av evighet, sänd till oss från himlen. Hans vilja var och är alltid i full samklang med Faderns. ”Jag och Fadern är ett”, säger han (Joh. 10:30). Inom den heliga Treenigheten finns inga motstridiga viljor. De tre personerna i Gud är fullkomligt eniga i allt och i synnerhet i den gudomliga kärlekens plan för det fallna människosläktet.

Denna plan var att Sonen skulle bli människa och bli ställd under lagen: Han skulle gå in under syndares villkor, bära deras synder och vinna frälsning åt alla. Hans uppdrag var att återföra oss till vår skapelsegivna bestämmelse att leva under Gud, i glad gemenskap med honom och vara hans avbilder – allt detta som vi en gång skapades till, men som vi förlorat genom synden. När Adam och Eva föll för frestelsen att låta sitt eget jag bli tillvarons centrum i stället för Gud, så föll hela människosläktet, också vi, och hamnade i djävulens våld. Vi har alla del i detta onda och mörka arv. Vi visar det inte bara genom att vi inte kan låta bli att synda, utan genom att vi älskar synden och vill det onda. Synden ledde till att döden kom över alla människor, ”eftersom alla hade syndat” (Rom 12). Den kom som ett straff, som en oundviklig konsekvens av brytningen med livets Gud. Och än i dag är den en fruktansvärld verklighet. Alla människor vrider i skräck och vånda för döden, som berövar oss livet och allt vi älskat och levt för.

Det märks tydligt, t.o.m. i det populära TV-programmet Skavlan, där kändisar intervjuvas om sina liv, framgångar och motgångar, skilsmässor och nya kärlekar under skratt och applåder. Men så kommer frågan: ”Är du rädd för att dö?”, då tystnar skratten, då kommer dödsångesten fram och de flesta erkänner hur förfärligt det känns att deras enda och älskade liv här på jorden en dag skall ta slut. Man hatar döden.

Så har människor alltifrån fallet levt i vanmäktig skräck för döden. Men Gud ville inte att döden skulle vara hans sista ord till mänskligheten. I hans hjärta fanns redan i fallets stund hans goda och barmhärtiga vilja att frälsa oss både från synden, döden, och djävulen som lockat oss in på dödens väg. Sonen skulle sändas för att krossa ormens huvud (1 Mos. 3:15).

Och han kom när tiden var inne. Det berättas om denne Son, född av jungfrun Maria, att han en gång under sina vandringar genom byar och städer såg ut över folkskarorna, och hur han då förtärdes av medömkan över deras bedrövliga andliga tillstånd. De var, säger han, ”rivna och slagna, som får utan herde” (Matt. 9:36). Han brann av Guds oändligt goda vilja att frälsa, hela och återföra de rivna och slagna till liv och salighet. ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och hur gärna ville jag inte att den redan vore tänd”, säger han. Men denna eld, som var den frälsande kärlekens eld, den innebar för hans del ett blodsdop: hans egen död på korset. ”Jag har ett dop som jag måste genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat”, säger Jesus (Luk. 12:49-50). Han, den evigt helige och rene, måste ner i människans hav av ondska, elände och död. Han måste smaka våra synders lön i botten, ända till döds för att all rättfärdighet skulle uppfyllas och Guds goda vilja ske.

Varför var detta nödvändigt? Därför att Guds rättfärdighet kräver att synden måste försonas. Somliga säger att Jesu död bara var ett bevis på Guds kärlek och medkänsla, men det var ingen verklig försoning eller gottgörelse av våra synder. Så sade filosofen och teologen Pierre Abelard på 1100-talet. Hans tankegångar åberopas flitigt i dag av moderna teologer som för ett allt intensivare krig mot Bibelns försoningstanke, vilken man tycker är hemsk och vill ha bort. Men Bibeln lär klart och tydligt att synden måste försonas. Annars kan vi inte ha gemenskap med Gud. Lagens krav på kärlek, godhet och renhet måste uppfyllas om människan skall kunna föras ut ur syndens och dödens mörka rike och in ljusets rike hos Gud.

Men denna försoning är omöjlig för oss själva. Vi som är slavar under synden, vi kan inte försona Gud med någonting som vi själva gör. Det är stört omöjligt. Men han som var sänd från himlen, som var Gud och utan synd, han kunde det, han ville det och han gjorde det. Han ”fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”. Vad vi inte kunde göra, säger aposteln Paulus, ”det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer … Så skulle lagens krav uppfyllas i oss” (Rom. 8:3-4). Detta är den gudomliga kärlekens väg, frälsningens hemlighet, det ofattbara och överraskande ingripandet från himlen, att Gud blir människa, offrar sig själv för att hans goda vilja med oss skall förverkligas.

Och det stora beviset på att detta verkligen är sant och att Sonens död på korset verkligen innebar full försoning för allas synder, var hans uppväckelse på tredje dagen. Det var ett kraftigt bevis på att all rättfärdighet var uppfylld och just därför måste döden vika och han uppstå. Men hade Jesus inte uppstått, då hade våra synder och vår död besegrat honom och han hade varit kvar i sin grav som alla andra människor. Då hade vi varit kvar i våra synder. Då hade djävulen jublat över att han äntligen lyckats bli av med denne Jesus och nu kunde fortsätta att hålla människor i slaveri under döden. Men han uppväcktes från de döda. Fadern förklarar genom denna handling honom fri från alla våra synder. Så går han ut ur graven med livets evangelium i sin hand, med syndernas förlåtelse, med det nya och eviga livet hos Gud för dig och mig och alla. Ja, han har verkligen, som aposteln säger, ”gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium” (2 Tim. 1:10). Så har Guds goda vilja starkt och härligt uppenbarats genom Sonen som blev sänd. Men det finns mer att säga om detta.

2. Guds goda vilja är att vi kommer till Sonen

Jesus säger: ”Alla som Fadern ger mig kommer till mig och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.” Och vidare: ”Detta är hans vilja … att jag inte skall förlora en enda”. Att komma till Sonen är det samma som att tro på honom. Gud vill att du tror på Jesus och helt och fullt förlitar dig på vad han har gjort för dig. Det finns inget Gud hellre vill än att du skall komma till Jesus, tro hans evangelium och bli en sådan som ”aldrig någonsin” kastas ut ur Guds rike.

Lägg märke till att Jesus inte säger: ”Den som först är from, eller ger prov på en ärlig och god vilja, eller lyckas med den eller den goda föresatsen, honom skall jag aldrig någonsin kasta ut”. Nej, han ställer inte upp några sådana villkor, utan säger bara: ”Den som kommer till mig …” – den som kommer inte för att ge Gud något utan för att få vad han ger. Det handlar om Guds goda vilja och beslut redan i evigheten att rättfärdiggöra oss genom tron på Jesus. Gud vill inte veta av någon annan väg till gemenskap med oss än att vi kommer till Sonen. Han liksom ”ger” oss, skänker oss till Jesus för vi skall tro på honom, och för att han skall få ta hand om oss och i kraft av sin försoning föra oss till livet med Gud. ”Detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv.”

Allt hänger på att vi ser och hör vad Gud i sitt ord säger om Sonen och vilken den verkan det får på oss. Fast det är Guds goda vilja att vi skall komma till Jesus så kommer ändå ingen till honom av sig själv eller av egen ingivelse. Ingen människa resonerar sig fram till Guds goda vilja. Det svåraste hindret hos oss människor är vårt högmod och vårt egenrättfärdiga sinne. Otron, oviljan att tro på Gud, är djupt rotad i oss. Själva kan vi bara tro på hedniskt vis, att vi måste göra oss förtjänta av Guds nåd och förlåtelse, att vi måste bidra med något själv, åtminstone visa lite god vilja. Vår stolthet gör att vi alltid vill ha vårt finger med i spelet, lite egen ära, och det hindrar oss att komma till Jesus.

Hur kommer då en människa till tro på honom? Det sker när hennes egenrättfärdiga och envisa tro på sig själv krossas. Det sker när Guds Ande öppnar våra ögon både för vår synd och för Jesus. Strax efter vår text säger Jesus: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom” (Joh. 6:44). Alla som tror på Jesus har dragits av Fadern och genom hans Ord och Ande förts till förtvivlan om sig själva och till tro på Jesus som Guds goda vilja. När en människa börjar längta efter Jesus och förstår att hon inte kan vara utan honom, då är det ett tecken på att Gud har rört vid hennes hjärta och fått henne att släppa sitt eget för att i stället ta emot vad Kristus ger: förlåtelsen, rättfärdigheten och det goda förhållandet till Gud, allt fritt och för intet. Så var det för Paulus när han blev omvänd: ”Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull … För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus” (Fil. 3:7-8).

Allt detta är ett Guds och den Helige Andes verk och inget vi kan berömma oss av. Frälsningen vilar således inte på att vi valt Gud utan att han utvalt oss till salighet, fört oss till tro på Jesus enligt sin goda vilja. Men hans goda vilja är inte slut med det.

3. Guds goda vilja är evigt liv och kroppens uppståndelse

Var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” Så slutar vår text. Den som tror på den uppståndne Jesus och tar emot syndernas förlåtelse som räcks honom i Ordet och sakramenten får också den Helige Ande som gåva i sitt hjärta. Han gör henne till en ny människa, med nytt sinne och ny vilja. Hon börjar hata synden och leva det eviga livet, ett liv i kärlek till Gud och till hans vilja med hennes liv. Det är detta som NT kallar för helgelse. ”Detta är Guds vilja: att ni helgas”, säger aposteln Paulus (1 Tess. 4:3).

Hur denna helgelse går till avbildas i vårt dop. Det beskrivs mycket målande i dagens episteltext från Rom. 6. Där framställs helgelsen som en daglig död och uppståndelse med Kristus. Luther säger i Lilla katekesen att detta är syftet med vårt dop och hänvisar till vad som sägs i dagens epistel: ”Vi är alltså genom dopet till döden begravna med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som är hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans” (v. 4-5). Genom dopet och tron är vi således tätt förenade eller sammanvuxna med Kristus. Och nu säger Paulus: ”hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud. Så skall ni också se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus” (v. 10-11). Vi skall alltså med Kristus dö bort från synden. Hur går det till? Genom att vår onda, elaka och själviska människa korsfästs och dödas eller dränks och att vår nya människa uppstår till det nya livet med Gud. Detta är något som pågår under hela livet här på jorden, för synden är seglivad. Den vägrar att helt dö.

Ibland kan vi bli riktigt förskräckta över vilka hädiska, onda och förfärliga tankar och önskningar som dyker upp i vårt huvud. Vad skall du göra då? Du skall ropa: ”Gode Gud, fräls mig från mig själv! Bryt min vilja, krossa och döda den och låt din goda vilja ske – inte min utan din!” När du gör så, korsfäster du din gamla människa. Men då skall du inte glömma det viktigaste: att du tar till dig nåden och förlåtelsen i Kristus och i kraft av den uppstår ur synden och lever för Gud. I denna kamp och strid mot synden lever vi ända tills vi dör och våra kroppar läggs i graven.

Det eviga livet börjar således redan här, det fortsätter i himlens vila och glädje när vi dör. Men en sak återstår: uppståndelsen – det som Jesus talar om när han i dag till sist säger: ”och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” När det sker har Guds goda vilja förverkligats helt och fullt. Då har vi både till kropp och själ nått det slutliga syftet med att Sonens sändes till oss. Då finns ingen syndig natur kvar längre. Den är helt död och borta. Och våra kroppar bär inga spår av syndafall, sjukdom och dödlighet. Ja, då skall Jesus till sist, som aposteln säger, ” förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet” (Fil. 3:21).

Den troende kyrkan, som under kamp och strid, sorger och bedrövelser luttrats här i världen, skall till sist omplanteras som ett nytt människosläkte på en ny jord och under en ny himmel. Hur det blir kan bara beskrivas i ofullkomliga bilder. Men verkligheten kommer att överträffa alla bilder, ord och förväntningar. Tänk att få vara med och få uppleva denna nya tillvaro!

Om vi nu verkligen trodde på detta som Jesus talar om i dag, så skulle vi ständigt vara glada och aldrig vara rädda för döden utan rent av längta efter den. Som kristna borde vi inte frukta för döden för den har mist sin udd, men vi gör det i alla fall. Är jag då inte en kristen om jag är rädd för döden? Jo, det är du. Vår rädsla visar bara att vi ännu inte är fullkomliga i vår helgelse. Ingen är så fullkomlig i tron att han aldrig vet av någon fruktan för döden. I en kristens liv är friden och glädjen i Gud genom tron på evangelium alltid blandad med sorg och bedrövelse, oro och fruktan. Och det är just därför Jesus och Guds Ande ständigt på nytt måste trösta oss och öva oss i att inte frukta döden utan ta fasta på löftet, att var och en som tror på Sonen ”skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen”.

Det Jesus säger i dagens text sade han till judar som hade fått uppleva det stora bespisningsundret och höra Jesus tala om sig själv som det eviga livets bröd. Men de ville inte tro på honom (Joh. 6:36). Nu låter han dem höra vad de gick miste om, om de framhärdade i sin otro. De skulle inte höra till dem som aldrig någonsin kastade ut ur Guds rike. De skulle inte få vara med om en salig och härlig uppståndelse på den yttersta dagen. Än en gång fick de höra Guds goda viljas kallelse till omvändelse och tro. Kanske var det sista gången.

Gud give att ingen av oss förhärdar sig och mister sin salighets krona: uppståndelsen och det eviga livet. Låt Guds goda vilja ske! Tro på Jesus och du skall leva om du än dör. Amen.

S Bergman (2013)

[^]