Att ära Sonen

Vi firar idag domsöndagen, kyrkoårets sista söndag. Det är en dag med både allvar och glädje. Det är en dag för eftertanke och begrundan. En dag att inse Guds dom och vrede, men framför allt hans nåd.

Ämnet för dagens predikan är Att ära Sonen och vi säger för det första

Att ära Sonen är att hålla hans lära för sann

Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Med dessa ord gör Jesus klart vilka anspråk han har. Han är inte en i raden av vishetslärare och profeter. Det är inte så att alla vägar bär till Gud. Ibland hör man någon mena att alla religioner har samma mål, de leder alla till Gud. Det händer till och med att man hör detta av någon som kallar sig kristen. Det är ungefär som att gå upp på ett berg eller en kulle säger man, man kan befinna sig på många olika sidor av berget, man har därför olika utgångspunkter och man tycker att världen ser ut på många olika sätt, man har alla var sin väg och sina idéer. Men till sist kommer alla ändå till samma plats, bergets topp. Och på samma sätt finns det många olika vägar till Gud, det finns många olika religioner och åskådningar, men de har alla samma mål och slutdestination, de leder alla till Gud. Så menar man.

Hur fjärran från Bibeln är inte denna åskådning! Man behöver inte läsa länge i nya testamentet för att finna att denna uppfattning helt och hållet saknar stöd i Bibeln. Jesus sade: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh. 14:6) Detta är väldigt obekvämt idag för de flesta människor. Det är så trångsynt och inskränkt att tro att endast Jesus kom med sanningen tycker de. De säger: Vi behöver ha en mera öppen och inbjudande inställning till andra religioner. Och följden av deras resonemang blir att man inte tror att det över huvud taget finns någon sanning.

Men vi som är kristna vet att det finns en sanning och att Jesus Kristus kom till jorden för att uppenbara den. Om man inte ärar Sonen ärar man inte Fadern. Det finns ingen annan väg till Gud än genom Jesus. Ska vi tro på Jesus är det den enda möjliga ståndpunkten, för det är så han själv säger. Och inför Stora rådet betygade Petrus om Jesus och Jesu namn: Det finns inte under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta. (Apg. 4:12)

Vi har nyligen sett hemska exempel på hur vår tids kyrkor tappat bort detta. Så har Svenska Kyrkan just valt ny ärkebiskop, och inför detta val hade man en utfrågning. På frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed svarade tre av fyra nej eller mycket undvikande. Antje Jackelén, som sedan med övertygande majoritet valdes till ärkebiskop, svarade: Man kan inte reducera hela religionsteologin, det vill säga frågan om hur olika religioner förhåller sig till varandra, till en ja- och nej-fråga.

Men kristendomen bygger på sanningsfrågan: Har Jesus rätt eller inte? Är Jesus Guds Son eller inte? Det är en enkel och rak fråga som alldeles utmärkt går att besvara med ja eller nej. För att vara kristen måste man svara ja på dessa frågor. Den som inte gör det ärar inte Sonen, och ärar alltså inte heller Fadern.

När Jesus frågade sina lärjungar vem de ansåg honom vara svävade inte Petrus på målet när han svarade: Du är Messias, den levande Gudens Son. (Matt. 16:16)

Om den yttersta dagen

Om det stämmer att Jesus är Guds Son, då måste vi böja oss inför honom. Då har han rätt i vad han säger, och måste ta våra egna tankar till fånga. Och är Jesus Guds Son, då kommer det en sista dag som är en domedag. För det säger han i dagens text. Vår tillvaro här på jorden kommer inte vara för evigt. Tiden kommer ta slut. Alla som är i gravarna kommer höra Sonens röst och vakna upp ur sina gravar. Det är domens dag. En dag då alla människor måste göra räkenskap för sina liv. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom, säger Jesus. Det kommer alltså en stund, ett särskilt tillfälle, säger Jesus, då hela världen ska dömas. Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem.

Det ord som översätts med stund heter på grekiska ὥρα (uttalas hå´ra). Det heter likadant på latin, hora, och är samma ord som engelskans hour. Dess grundbetydelse är tid, men det kan vara olika slags tid, precis som det svenska ordet tid. I meningen den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst betyder det tid i bemärkelsen tillfälle. Och vid den tiden, den stunden, det tillfället kommer de döda uppstå till liv eller dom.

Litet tidigare använde Jesus samma ord, han sade Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv. Vad betyder detta? Vilka är de döda? Vad är detta för tid?

De döda som ska få höra Guds Sons röst är här de andligen döda människorna, som genom att höra Jesu, Guds Sons röst får liv och övergår från döden till livet. De döda är här inte de som ligger i gravarna, utan det är människor som inte nåtts ännu av livet från Jesus. Tänk på hur Jesus sade om de otroende: Låt de döda begrava sina döda. (Matt. 8:22)

Och här betyder ordet ὥρα (som översatts med stund) inte ett tillfälle, utan en utsträckt tid, en tidsperiod. Det Jesus sade här om att stunden är inne när de döda ska höra Guds röst och få liv, det hade han nämligen just innan sagt med andra ord: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. Så stunden, tiden, Jesus talar om är då hans livgivande ord går ut. Med Jesus kom en ny tid, en ny tidsålder. Man kan därför diskutera om det är lämpligt att översätta med ordet stund.

Den tid som Jesus talar om är alltså den sista fasen i jordens historia, den tid som evangeliet går ut till alla människor. Då får de i synden döda människorna höra Guds Sons röst, och de som hör den får evigt liv. Vi vet hur det började. Jorden skapades ren och god, men vid syndafallet lades allt under synden. Gud ville dock rädda sin skapelse och förberedde därför genom århundradena att Messias, frälsaren skulle komma. Och så, till slut föddes Jesus. Han proklamerar frälsning och liv för alla människor. Detta är frälsningens historia, och med Jesus kom den sista delen, den sista tiden. I och med Jesu verk har så att säga allt hänt som skulle hända. Det kommer inga mer uppenbarelser. Vi har, säger Jesus, genom apostlarna fått hela sanningen. (Joh. 16:13) Inte heller behövs det någon mer försoning, ty Kristus Jesus har utfört hela försoningsverket. Som han sade på korset: Det är fullbordat. Allt som skulle hända i Guds frälsningsplan har alltså hänt. Aposteln Johannes skriver i sitt första brev: Kära barn, den sista tiden är här. (1 Joh 2:18) Vi ska alltså inte tro att det kommer någon mer tidsålder, utan vi lever i den sista tidsåldern, evangeliets tidsålder. Efter den kommer den yttersta domen.

Hur förbereder vi oss för den yttersta domen? Vi sade inledningsvis Att ära Sonen är att hålla hans lära för sann. Men, det räcker inte att hålla kristendomen för sann. Låt oss därför gå till den andra delen av att ära Sonen och säga:

Att ära Sonen är att förtrösta på honom

När vi på den yttersta dagen kommer inför tronen, vad avgör hur det ska gå för oss? Jesus säger De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom.

Se där, säger någon, det är gärningarna som är det avgörande. Javisst är det så! Det säger ju Jesus. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom.

För när vi står där inför domaren, då är det gärningar som gäller. Låt oss därför tänka efter en stund om våra gärningar duger inför Gud. Har vi gjort allt vi skulle? Har vi älskat vår nästa? Har vi hjälpt alla som behövde hjälp? Har vi varit ärliga om oss själva inför föräldrar, hustru, arbetskamrater och chef eller har vi förskönat oss själva för att framstå i bättre dager? Har vi varit tacksamma över allt som Gud låter hända med oss? Alltså inte bara det trevliga och roliga, utan också det besvärliga och jobbiga, som Gud använder för att fostra oss?

Vi har alla lärt oss vad svaret på dessa frågor är. Vi tror på Gud och inte på oss själva. Men hur djupt sitter det? Är det en utantilläxa bara? Vad tror vi egentligen själva i vårt hjärta? Tror vi att vi duger ganska bra, egentligen? Eller tror vi att all vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad, att den inte alls på något vis håller inför Gud på domens dag?

Om vi då finner att Gud på den yttersta dagen frågar efter gärningarnas rättfärdighet och att vår egen inte duger, då vore vi illa ute om inte Jesus från Nasaret hade kommit till vår räddning! Ty Jesus har gjort alla gärningar, fullkomligt. Han har uppfyllt alla Guds bud helt perfekt. Och denna rättfärdighet som han förvärvat, den delar han ut, gratis och för intet till alla som hör hans röst och tror.

Det här är inte någon slags symboliskt utdelande, något vi predikar om för att vi ska ha en trivsam stund i kyrkan på söndagar. Nej, utdelandet av Kristi rättfärdighet är något högst reellt och verkligt. Den som saknar Kristi rättfärdighet på domens dag kommer få lida eviga plågor i den eviga fördömelsen.

Men den som tror på Jesus får hans gärningar, får hans rättfärdighet. Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet. Att så sätta sin förtröstan till Sonen, det är verkligen att ära honom. Då ger man honom den ära som honom tillhör. Då förtröstar man inte alls på sina egna gärningar. Men de som avvisar honom och inte tror på honom, de får ingen nytta av hans verk.

Så om vi försöker gå uppför berget till Gud, då ska vi finna att den vägen inte är som att gå uppför ett berg eller en kulle, där det helt enkelt är så att om man bara knatar på ordentligt så kommer man förr eller senare till toppen. Nej, Gud bor på ett berg som är som ett lodrätt stup av blankpolerad granit utan det minsta fäste för händer eller fötter, utan minsta fäste för våra ansträngningar. Vi kan inte klättra ett enda steg uppåt. Allt vi kan är förtrösta på Sonen. Han skänker oss sina gärningar, så när Gud på domens dag frågar efter de gärningar som ska ge oss tillträde till himmelen håller vi fram Jesu gärningar. Jesu rättfärdighet är som en vit, fin klädnad, som han sveper om oss i stället för de smutsiga trasor vi har av oss själva. Idag kommer han till oss i den heliga nattvarden. Där finner vi en fristad, där får vi del av hans rättfärdighet. I nattvarden kommer han till oss och sveper in oss i sin rättfärdighet.

Låt oss därför ära Sonen. Först genom att hålla hans lära för sann, och för det andra genom att förtrösta på honom och inte på oss själva.

Detta visste redan det gamla Israel. De visste att Gud är en fruktansvärd Gud som man måste ha respekt för, en Gud som menar allvar med sin vrede. Men de visste också att alla som tar sin tillflykt till honom hos honom finner en fristad och befrielse. Så vill jag avsluta med de sista verserna ur den andra psalmen i Psaltaren, som talar så tydligt om Messias, Guds Son:

Handla nu vist, ni kungar, låt varna er, ni domare på jorden! Tjäna Herren med fruktan och gläd er med bävan! Ge Sonen hyllningskyss, så att han ej blir vred och ni går under på er väg, ty snart kan hans vrede upptändas. Saliga är alla som flyr till honom. (Ps 2:10-12) Amen.

J Fjellander

[^]