Lagens och nådens Gud

”Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.” Inför dessa ord skall vi stanna i dag. Mose är Gamla förbundets store man. Hans särskilda kännetecken är lagen, som han fick ta emot på Sinai berg. Jesus är Nya förbundets man. Hans särskilda kännetecken är nåden som han vann åt oss på Golgata.

Lagen och nåden representerar två helt olika sidor i Guds väsen. Lagen visar att Gud är en helig och rättfärdig Gud, som också kräver helighet och rättfärdighet av oss. Den sidan av Gud förstår vi lite grann, eftersom lagen är inskriven i alla människors hjärtan. Fast den är fördunklad efter syndafallet så har människan ett samvete och en viss känsla för vad som är rätt och fel. Jesus kom inte som någon laggivare. Han var ingen ny Mose. Han kom för att uppenbara nåden, Guds försonande och frälsande godhet och kärlek. Vad denna nåd är känner vi inte av oss själva. Den är en hemlighet som måste uppenbaras för oss. Och det gjorde Jesus. Han visade som ingen annan att Guds innersta väsen är kärlek, nåd och barmhärtighet, och han visade vilket uttryck denna kärlek har tagit för att frälsa oss.

De två sidor hos Gud som Mose och Kristus representerar är viktiga för oss att förstå och förhålla oss rätt till. Det är av avgörande betydelse för vårt förhållande till Gud. Därför skall vi i dag tala om Bibelns Gud som lagens och nådens Gud.

1. Gud är lagens Gud

”Lagen gavs genom Mose …” Lagen som reglerade Israels och Gamla förbundets andliga liv möter vi ett stycke av i dagens evangelietext. Vi får höra hur Josef och Maria fyrtio dagar efter Jesu födelse gick till templet för att frambära en offergåva i enlighet med vad som var bestämt i Mose lag. Ett årsgammalt lamm eller ett par duvor, om man var fattig, skulle lämnas till prästen att offras på altaret för att bringa försoning för barnaföderskan (3 Mos. 12).

I Israel var det så att alla barnaföderskor betraktades som orena en viss tid efter det att de fött barn. Det handlade inte om en fysisk orenhet utan en yttre, rituell orenhet som innebar att de under viss tid inte fick besöka templet. Men hjärtats inre gemenskap med Gud i daglig bön och andakt i hemmet hindrades självfallet inte av den rituella orenheten.

Dessa och andra renhetsföreskrifter i Mose lag verkar egendomliga för nutidens människor. Ja, många tycker att det är primitiva och vidskepliga riter som bl.a. ger uttryck för en förnedrande kvinnosyn. Men det handlar inte alls om någon sådant. Både män och kvinnor fick i olika livssituationer underkasta sig reningsföreskrifter. Dessa föreskrifter i Israel förmedlade ett budskap från Gud. Genom dem gjordes israeliterna djupt medvetna om att de var syndare som behövde rening.

Fortplantning och barnafödande var naturligtvis inte något ont och orent i sig. Att föröka sig var befallt av Gud och hörde till skapelsens goda ordning. Det visste varje from jude. Man tackade Gud för alla barn som kom till världen. Men vad reningsceremonierna i Mose lag predikade var att den goda skapelsen hade drabbats hårt och skadats av synden. Människan har fallit i synd och dragit på sig en obotlig andlig och moralisk sjukdom. Alla har ett medfött fördärv som gör att man vill det onda och inte kan göra det goda. Hur vi än anstränger oss för att hålla lagen kan vi inte göra det med ett rent och gott hjärta. Vi måste nämligen vara goda för att hålla Guds bud och det är vi inte i oss själva. Synden är med i allt vi gör. Detta fördärv fortplantar sig genom avlelse och födelse till varje ny generation. Därför kallar vi den för arvsynd. Allt som kommer ut ur moderlivet är orent i den meningen att det är bärare av det onda arvet från Adam, från stamfadern som föll. Ingen israelit undgick att bli påmind om detta. Reningsceremonierna, i synnerhet vid barnfödsel, var helt enkelt GT:s sätt att predika och påminna om arvsyndens verklighet. Vad David säger i Ps. 51 var varje sann israelits bekännelse: ”Se, i synd är jag född och i synd blev jag till i min moders liv” (v. 7).

De rituella reningsföreskrifterna i Mose lag gällde bara för Israels folk under GT:s tid. De upphävdes i och med att Jesus kom. Men läran om människans djupa synd och orenhet upphävdes inte. Den hörs lika starkt i NT. Jesus talade om den när han till Nikodemus sade att en människa måste födas på nytt för att få se Guds rike (Joh. 3:3). Ingenting i människan, sådan hon var från födseln, kvalificerade henne för Guds rike och gemenskap med Gud. ”Det som är fött av köttet är kött”, säger Jesus (Joh. 3:6). Aposteln Paulus säger detsamma, när han säger: ”av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra” (Ef. 2:3). Ett synligt tecken på att vi alla är märkta av synden är döden som ingen undgår. Det står att den har kommit över alla, ”eftersom de alla hade syndat” (Rom. 5:12). Lika lite som vi själva kan göra oss kvitt döden, lika lite kan vi göra oss kvitt synden.

Detta uppenbarar nu Gud för oss i sitt ord, och hade han inte gjort det hade vi inte vetat något om syndens verkliga djup i oss. Utan denna uppenbarelse blir vår synduppfattning ganska ytlig. Många tror att bara sådant som man gör medvetet och av fri vilja är synd. Allt annat räknas inte som verklig synd. Men så är det inte inför Gud. Han ser synden som orenar oss ända in i hjärteroten. Den verkar redan i det omedvetna och påverkar allt vi gör. Där har den sina rötter och lever sitt hemliga liv, där mognar den och stiger sen upp till ytan och blir till tankar som kommer ut i onda ord och handlingar. Jesus säger, att det är just detta som kommer från hjärtat och kommer ut som onda ord, mord, äktenskapsbrott, stöld osv. som orenar människan (Matt. 15:20).

Även om vi nu inte står under det stora lagkomplexet som gällde för Israel, så finns fortfarande den lag som gäller för alla människor och som vi har i de Tio buden kvar. Där möter vi lagens Gud som anklagar och dömer oss och ger oss dåligt samvete. Han gör det genom lagen som är inskriven i våra hjärtan, men ännu tydligare genom Skriftens klara och stränga: ”Du skall, du skall icke.” När vi drabbas av lagen fylls vi av missmod och förtvivlan, hopplöshet och vanmakt och ibland t.o.m. av ilska och hat mot Gud för att han kräver en kärlek och renhet som vi inte förmår. Under lagen får vi aldrig någon ro, aldrig någon verklig frid, för vi kan inte hålla lagen så som Gud bjuder oss att göra. Och ändå är lagen god och helig, liksom Gud är god och helig. När den drabbar samvetet visar den oss att vi inte är goda och heliga. Men lagen har ingen hjälp att ge: den kan aldrig frälsa oss. Den gör oss inte goda utan till syndare. Den skapar bara betryck och känsla av att vi står under Guds dom och vrede.

Men vår räddning är att Gud inte bara är lagens Gud.

2. Gud är framför allt nådens Gud

”Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.” Vad är nåd? Det är raka motsatsen till lag, vrede och dom. Det är Guds goda och barmhärtiga sinnelag mot syndare, hans kärlek som renar, förlåter och efterskänker skuld. Den sidan av Gud har Jesus Kristus uppenbarat som ingen annan. Och han vet verkligen vad han talar om: ”Den Enfödd2, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd”, står det i vår text.

Låt oss återvända till Maria och hennes kyrkogång. Hon hade burit fram sitt reningsoffer som alla andra judiska barnaföderskor brukade göra. Hon blev därefter förklarad ren och kunde åter börja gå i Guds hus och prisa Herren tillsammans med de andra. Reningsföreskrifterna var inte bara en påminnelse om arvsyndens orenhet utan också om nåden. Alla försoningsoffer som prästerna frambar i templet var nådemedel som förmedlade förlåtelse. Utan offer fanns ingen nåd och förlåtelse (Hebr. 9:22). Det var det andra som israeliterna blev djupt medvetna om. Synden måste straffas och gottgöras. Det krävde Guds rättfärdighet. Men det var inte så att offer av djur och annat kunde gottgöra synder. De var symboliska handlingar till vilka Gud knöt löfte om nåd. Offren förebildade Kristus och det fullkomliga offer som han en gång för alla skulle frambära för alla när han kom. Och när han kom ”gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Hebr. 9:12).

I templet verkade inte bara lagens Gud utan också nådens Gud, som med sin enfödde Sons offer för ögonen förlät synder och rättfärdiggjorde syndare. Det fanns inte något folk i hela världen som likt Israel prisade Gud just för att han var nådens Gud: ”Lova HERREN, alla hednafolk … Ty hans nåd är väldig över oss, och hans sanning varar i evighet” (Ps. 117). Så sjöng de av lagen dömda men av Gud benådade i Israel.

Vi brukar kalla Maria för den ”rena” jungfrun. Vad betyder det uttrycket? Ofta används det i betydelsen att hon var oskuld, en ”orörd” jungfru. Men den romerska kyrkan lär att Maria var en ren jungfru också på ett annat sätt, nämligen att hon blev avlad utan synd. Hon måste vara syndfri för att kunna fullgöra sitt stora uppdrag att föda Guds Son, menar man. Men det är ett mänskligt påhitt utan stöd i Skriften. Där står det inte ett ord om att Maria var avlad och född utan synd. Hade hon varit det, hade hon ju inte heller behövt underkasta sig några renhetsföreskrifter. Maria var en vanlig syndig människa som behövde Guds nåd. Hon säger själv i sin lovsång Magnificat: ”Min ande gläder sig i Gud, min Frälsare” (Luk. 1:47). Hon behövde en Frälsare, hon likaväl som alla andra.

Gud är lagens och vredens Gud, men framför allt nådens och kärlekens Gud. I Jesus på korset möter vi bägge dessa sidor hos Gud. När han låter domen, vreden och straffet gå ut inte över oss utan över Jesus som vår ställföreträdare, så handlar han som lagens Gud. Jesus själv går villigt in under våra synders förbannelse. Han låter sig orenas, han bär alla våra synder, både arvsynd och alla verksynder, lider och dör i vårt ställe.

Det allra största och märkligaste med Golgata kors är att han som hänger där inte bara är en människa som kan dö. Han är också Gud. Därför är det rätt att säga att Gud dör för våra synder. Han gör det i förening med den mänskliga naturen i Jesus. Detta är något ofattbart stort. Det är försoningens och nådens stora hemlighet som aposteln Johannes uttrycker med orden: ”Jesu, Guds Sons blod renar oss från all synd” (1 Joh. 1:7). Just för att detta blod inte bara var mänskligt blod, utan heligt och gudomligt blod, har det en sådan försonande kraft att det kan rena oss och alla människor från alla synder.

På korset segrar således nåden över lagen, utan att Guds och lagens rättvisa dom över syndare åsidosätts. När lagen fått sitt i Kristi död, flödar nåden från den uppståndne Kristus. Vi var alla i Jesus när han dog och när han uppstod. Så vann han nåd, förlåtelse och rättfärdighet åt alla. Så har han gjort Gud känd som nådens Gud.

3. Nådens Gud är också sanningens Gud

”Nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.” Nåden och sanningen är oskiljaktiga. Gud handlar inte med oss genom vackra lögner och uppdiktade historier, utan genom något som är sant och verkligt. Det grekiska ordet för sanning betyder ”verklighet” i motsats till fantasier eller inbillningar. Det som sägs om Jesus är verklighet. GT med alla dess föreskrifter var ”bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus”, säger Paulus (Kol. 2:17).

Löftet om Frälsaren har blivit en realitet. Det har verkligen hänt att Gud har i Kristus stigit ned till oss i syndens värld och försonat världen med sig själv. Det är den stora sanningen, genom vilken Gud föder syndare på nytt och av nåd gör dem till medborgare i Guds rike.

Ställda inför den sanningen måste vi låta alla våra egna sanningar fara, framför allt den att vi ännu är så pass ofördärvade att vi kan förtjäna Guds välbehag genom våra gärningar, vilket vi aldrig kan. Vi måste låta Guds sanning gälla, både den om synden och nåden. Det gör vi, när Guds Ord och Ande får oss att falla ner inför helig Gud och likt David be: ”Två mig ren från min missgärning, rena mig från min synd. Ty jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig” (Ps. 51:4-5). Det är en bön som Gud besvarar genom att vända sitt ansikte till oss och låta nådens ljus flöda över oss. Detta ansikte är Kristus.

”Av Jesu Kristi fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.” Dessa ord i vår text säger oss att nåden inte bara finns långt borta hos Gud i höjden. Den är till för oss och vill bo i våra hjärtan, i ditt och mitt hjärta. Den kommer till oss utifrån och räcks oss i evangelium, i ord och sakrament, inte snålt eller i småbitar, utan som Kristi fullhet, som ”nåd och åter nåd”, som nåd och ingenting annat, som hel och full nåd utan villkor och inskränkningar.

Det är tron på nådens Gud, som gör oss till kristna. Förkastar vi nådens evangelium och bara tror på lagens Gud, har vi inte lärt känna Gud rätt. Då är vi inte kristna utan har en grundfalsk uppfattning om Gud. Först när vi finner Gud som nådens Gud har vi funnit den sanne Guden. Då står vi, som aposteln Paulus säger: ”inte under lagen, utan under nåden” (Rom. 6:14). Ur den växer allt kristet liv fram. Den för oss bort från synden och fostrar oss att leva heligt som Guds goda och älskade barn. Amen.

S Bergman (2013)

[^]