Gamla och nya förbundet

Vår text idag består av de sista verserna av den högtidliga inledningen till Johannesevangeliet. (Man kallar denna inledning ofta Johannesprologen). Den största delen av Johannesprologen läste vi på Juldagen, där den är predikotext i den andra årgången som vi har nu under detta kyrkoår. I den beskriver evangelisten hur Gud blev människa. Ordet var i begynnelsen hos Gud och samtidigt var ordet Gud. Johannesprologen börjar i Guds väsen och går sedan vidare i att beskriva hur det ofattbara hände, att Ordet blev människa: Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet. Så Ordet, Jesus, kom från himmelen till jorden, och hans lärjungar fick se honom: De såg hans härlighet. Bland dessa lärjungar var sankt Johannes. Han var en av de tolv apostlarna, som särskilt valdes ut för att vara vittnen om Jesus. Apostlarna fick av Jesus löftet om en särskild vägledning: Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. (Joh. 16:5) Och efter sin uppståndelse gav Jesus apostlarna den Helige Ande: Sedan Jesus sagt detta, andades han på dem och sade: "Tag emot den helige Ande! (Joh. 20:22)

Med den Helige Andes hjälp skrev så aposteln Johannes sitt evangelium. Johannes och de andra lärjungarna hade under mer än två år vandrat med Jesus och lyssnat till hans förkunnelse. Johannes hade sett Jesu härlighet skina fram i hans gudomliga verk, särskilt i hans lidande och död på korset, en död med gudomlig kraft och förlåtelse för alla människor. Där blev Jesus förhärligad. Nu för Johannes vidare Jesu härlighet till människorna. Så berättar Johannes om Ordet. Ordet börjar i Guds existens och väsen, kommer sedan till apostlarna och nu vidare ut till hela kyrkan: Av Jesu Kristi fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd skriver han nu i sitt evangelium, och nu menar han hela kyrkan, alla kristna i alla tider. I grekiskan ser man hur orden vi alla är betonade och framhävda. Jesu Kristi fullhet är inte bara given till apostlarna och kyrkans ledning, utan alla kristna har samma del i den fullkomliga frälsningen. Så blev Ordet kött och bodde hos människorna i sin härlighet, och han var full av nåd och sanning. Johannes Döparen vittnar om honom och säger: "Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig.” Så bekänner Döparen att Jesus var till innan han avlades i sin moders liv.

Ja, Jesus har gett oss och alla kristna nåd. I vår text står det nåd och åter nåd. Det grekiska uttrycket är omdiskuterat hur det ska översättas, och jag menar nog att 1917 års och Bo Giertz’ översättning är bättre: nåd utöver nåd. Översätter man nåd och åter nåd, så kan det uppfattas som liksom flera gånger av en och samma nåd, översätter man nåd utöver nåd, blir det mera som två olika. Uttrycket kan också översättas nåd i stället för nåd. De grekiska kyrkofäderna menade vanligen att uttrycket syftade på gamla och nya testamentet, Gud gav nåd i det gamla förbundet men nu kommer i stället den ännu bättre nåd som Jesus för med sig. Denna tolkning passar bra in i sammanhanget, passar bra med nästa mening i vår text: Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Texten pekar alltså på en skillnad mellan det gamla och det nya förbundet. Dagens predikan har därför fått ämnet Gamla och nya förbundet, och vi säger för det första:

Det är samma frälsning i det gamla och nya förbundet

I vår text ställs det nya förbundet mot det gamla. Det finns uppenbarligen skillnader, det ser vi i vår text, och vi ska strax tala om det, men först ska vi se på likheterna. Det är nämligen samma frälsning i det gamla och nya förbundet. Någon säger kanske: Men är det inte lag och gärningar som gäller i GT och evangelium och tro i NT?

Att det nya förbundet innebär frälsning genom tron ser vi på många ställen, till exempel i den vers som vi kallar lilla Bibeln där Jesus säger till rådsherren Nikodemus: Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh. 3:16) Denna vers sammanfattar så fint Bibelns huvudbudskap, evigt liv och frälsning genom tron på Jesus. Och aposteln Paulus skriver samma sak, att människan blir rättfärdig genom tron, utan lagens gärningar, han skriver till exempel i Romarbrevets tredje kapitel så tydligt att människan blir rättfärdig genom tro, utan laggärningar. (Rom. 3:26) Detta var ju Martin Luthers stora upptäckt. Frälsning endast genom tro, inte genom gärningar, blev ett av reformationens huvudord: Tron allena!

Men, säger någon måhända, i GT är det ju fullt av lagar. Och det står ju att den som håller lagen ska få leva! Det är sant. Gud säger i Ordspråksboken (7:2): Håll mina bud, så får du leva, bevara min undervisning som din ögonsten. Och Mose säger till exempel: Alla de bud som jag i dag ger dig skall ni vara noga med att följa för att ni må leva och bli talrika. (5 Mos. 8:1) Men detta är inte i motsättning till tro. Gud ville inte att israeliterna skulle hålla hans bud så att säga mekaniskt, han var inte nöjd med det, utan också genom hela GT siktar Gud in sig på hjärtats inställning. Att hålla buden är också i GT en följd av tron, av att man förlitar sig på Gud och älskar honom. Mose sade till israeliterna: Och nu Israel, vad begär Herren, din Gud, av dig annat än att du fruktar Herren, din Gud, – och att frukta Gud betyder ju att tro på Gud. Ordet ”frukta” är inte fullständigt identiskt med att ”tro”, det innehåller en aspekt av vördnad och stor respekt inför den helige Guden, men det är ändå en synonym till att tro. Det är inte en gärning. – Och nu Israel, vad begär Herren, din Gud, av dig annat än att du fruktar Herren, din Gud, att du vandrar på alla hans vägar, att du älskar honom och att du tjänar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ, så att du håller Herrens bud och hans stadgar, som jag i dag ger dig för att det skall gå dig väl. (5 Mos. 10:12f.) Så de goda gärningarna, att följa Guds bud, att hålla Herrens bud och hans stadgar är också i GT en följd av tron, en följd av att frukta och älska Gud.

Också Aposteln Paulus visar att det var rättfärdighet genom tro även i det gamla förbundet, han citerar i Romarbrevet 4 det som står om Abraham i första Mosebok, att han trodde på Herren, och Herren räknade honom det till rättfärdighet. (1 Mos. 15:6) Och Hebreerbrevets elfte kapitel handlar helt om att visa att rättfärdighet genom tro gällde även i GT: Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig. (Hebr. 11:4)

Så har vi nu sett att det är samma frälsning i det gamla och nya förbundet. Låt oss nu gå vidare och säga för det andra:

Även om det är samma frälsning i det gamla och nya förbundet, så finns det skillnader

Det är samma frälsning i det gamla och nya förbundet, sade vi först. Och jag skulle kunna säga, för att spetsa till det: Det är inte samma frälsning i det gamla och nya förbundet. Båda är alltså sanna, för det beror på vad man menar.

Vi ser det i vår text. Det är en skillnad mellan det gamla och det nya förbundet: Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Och då ska vi komma ihåg att även Jesus predikar lag, han säger att inte en prick av lagen ska förgås. Och även Mose predikar Guds nåd och rättfärdighet genom tro som vi sett. För tydlighets skull vill jag här framhålla att Guds lag fortfarande är i kraft. Den är inte upphävd i det nya förbundet. Som aposteln Paulus skriver till romarna: Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen. (Rom. 3:31)

Så det finns både lag och evangelium i båda förbunden. Men ändå är det en stor skillnad mellan gamla och nya förbundet, de har olika inriktning och betoning eller vad vi ska säga. Det gamla förbundet instiftades på Sinai berg. Till sin karaktär var det ett lagförbund som betonade Guds helighet. Gud är en förtärande eld. Det är tydligt att gamla förbundet var ett lagförbund, för det var ju det som det gick ut på, att Gud överräckte två stentavlor till Mose med lagens bud. Vi läser i andra Mosebok om hur det gick till när förbundet ingicks: Hela Sinai berg höljdes i rök därför att Herren hade stigit ner på berget i eld. Rök steg upp därifrån som röken från en smältugn och hela berget skakade våldsamt.Basunljudet blev starkare och starkare. (2 Mos. 19:18f.)

Men när det nya förbundet kom till världen, var det inte på det sättet, utan det var ett litet gossebarn som föddes. Det föddes inte med skräckinjagande jordbävning, utan i all enkelhet i ett stall. Herdarna som var ute och vaktade sin hjord blev förvisso rädda när ängeln visade sig för dem, men det var inte meningen att de skulle vara rädda. När Gud kom till Mose skakade berget och basunerna ljöd för att markera Guds helighet, det var meningen att människorna skulle bli omskakade och förfärade. Men så var det inte när Jesus kom: Ängeln sade till herdarna: Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. (Luk. 2:10)

Så det är olika förbund: Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. I det gamla förbundet fanns det en mängd lagar utöver tio Guds bud. Mose gav verkligen många lagar. Tempeltjänsten var reglerad och mycket i människornas vardag. Vi kan tänka på sabbatsbudet, lagar om orenhet, till exempel om ren och oren mat. Allt detta blev till som man sade vid apostlamötet i Jerusalem ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära (Apg. 15:10).

Så ska vi för det tredje säga till sist:

Frälsningen överflödar i nya förbundet på grund av att Ordet blev kött

Hur kan det komma sig att det är sådan skillnad mellan det gamla och det nya förbundet? På vilken grund kan Johannes utbrista Av Jesu Kristi fullhet har vi alla fått, nåd utöver nåd? Hur kan det vara sådan skillnad mellan förbunden?

Frågan ska strax besvaras, men först ska det framhållas att frälsningen i Jesus verkligen är fullkomlig och överflödande. Paulus skriver till romarna mot slutet av sitt brev, när han berättar att han ska komma till dem igen: Jag vet att när jag kommer till er, så kommer jag med Kristi välsignelse i fullt mått. (Rom. 15:29) Ordagrant står det: i Kristi välsignelses fullhet med samma grekiska ord som i vår text.

Sankt Jakob skriver i sitt brev: Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader. (Jak. 1:17) Eller som Johannes skriver senare i sitt evangelium att Jesus sade: Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig. (Joh. 15:11)

Hur kan det bli så fantastiskt? Jo, det förklaras i vår text: Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd. Helt enkelt: Jesus Kristus blev människa. Om inte Gud kom till oss, kunde vi inte komma så nära Guds fadershjärta. Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. Jesus kommer med nåd och sanning till oss. Vi människor hade kommit långt från Gud, och vi kunde inte hur mycket vi än ansträngde oss komma närmare honom. Men Gud såg vår belägenhet och sände sin Son till oss. Gud blev människa för att vi skulle få komma nära Gud. Jesus är Immanuel, Gud med oss.

Och Ordet, Jesus Kristus, är fortfarande hos de sina. Jesus sänder fortfarande sin Ande i ordet, i Bibelns ord och det predikade ordet, han sade: De ord som jag har talat till er är Ande och liv. (Joh. 6:63) Och han kommer i avlösningens ord. Där hör vi hans egen röst. Och han kommer med sin välsignelse och gemenskap också i nattvarden: Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? (1 Kor. 10:16)

Så kommer Jesus till oss. Gud har blivit människa för att komma oss nära. Han är fortfarande oss nära, han är i ordet och i sakramenten och han är hos oss genom sin Ande. Och han är med oss alla dagar, intill tidens slut. Amen.

J Fjellander

[^]