Jungfru Maria bär förbundsvälsignelsen

Vi gör idag ett avbrott i Fastan och firar Jungfru Marie Bebådelsedag. Kyrkan är klädd i vitt, glädjens färg. Vi jublar med jungfru Maria över inkarnationens under, att Gud blev människa. Särskilt betänker vi idag Guds nåderika handlande med Maria.

Ordet bebådelse använder vi inte idag om någonting annat än detta att ängeln Gabriel kom till jungfrun Maria och berättade att hon skulle bli mor till Gud. Ordet betyder förutsägelse, förebud, underrättelse, uppenbarelse. Som verb bebåda kan det förekomma någon sällsynt gång. Detta verb har en kortform att båda, som vi använder när vi säger att något bådar gott inför framtiden till exempel.

Vid bebådelsen lyssnade jungfru Maria till ängeln Gabriels Ord. Hon tog emot dem på ett fint och riktigt sätt, som ett budskap direkt från Gud. För det var det ju. Hon begav sig sedan till sin släkting Elisabet för att dela glädjen med henne, och det är detta besök vi får höra om i vår predikotext idag.

Denna söndag handlar om Jungfru Maria. ”Ska inte gudstjänsterna handla om Gud och Jesus” kanske någon säger. Jovisst är det så! Allt vi gör i gudstjänsten handlar ju om Gud och den han sände, Jesus Kristus. Om vem Gud är, vad han har gjort och vad vi ska göra för att leva efter Guds vilja. Men inget hindrar att vi har söndagar som handlar om andra personer än Fadern, Sonen eller den Helige Ande, så länge som det styrker oss i vår kristna tro. Femte söndagen efter Trefaldighet är ju apostladagen, S:t Petri och S:t Pauli dag. Det går utmärkt att fira olika helgondagar, och Jungfru Maria är ett helgon. Den lutherska kyrkan har ingenting emot helgon när man ger dem deras rätta plats. Det står om detta i den augsburgska bekännelsen (artikel XXI): Om dyrkan av helgonen lär de, att man kan hålla helgonen i åminnelse, för att vi skall lära att efterlikna deras tro och goda gärningar i enlighet med vår kallelse. Så kan kejsaren ta David till föredöme, när det gäller att föra krig och utdriva turken ur fäderneslandet. Ty båda är konungar. Men Skriften lär inte att vi skall åkalla helgonen eller begära hjälp av dem, eftersom den ställer fram för oss Kristus allena såsom medlare, försoningsmedel, överstepräst och förebedjare. Han bör åkallas och han har lovat att höra våra böner, och denna dyrkan behagar honom väl, nämligen då han åkallas i all nöd.

Denna söndag handlar om Jungfru Maria. Det vi säger om Maria idag ska hjälpa oss att se Guds storhet och hjälpa oss att leva efter hans vilja. Och jag tänkte säga tre saker utifrån dagens text:

Maria kom till Elisabet med förbundsvälsignelsen – Marias barn är vår Herre – Maria är välsignad.

För det första:

Maria kom till Elisabet med förbundsvälsignelsen

Jungfru Maria fick ta emot ängeln Gabriels ord. Evangelisten Lukas har gjort noggranna efterforskningar skriver han, för att verkligen ta reda på vad som hänt. Han är den ende som berättar om bebådelsen och om Marias besök hos sin släkting Elisabet. När han skriver sitt evangelium, sin berättelse om Jesus inkluderar han Marias perspektiv.

Trots att Maria var jungfru och inte hade känt någon man, blev hon havande, hon blev med barn. Det är ett underverk varje gång en människa blir till genom befruktningen, men Gud gjorde här ett särskilt under utan någon mans medverkan. Det skedde genom den Helige Andes ingripande. Maria bar så efter bebådelsen Gud själv i sin kropp. Guds särskilda närvaro i det nya förbundet började här i Maria. Gud blev människa i den heliga jungfrun.

Ganska snart efter bebådelsen gav sig Maria iväg till sin släkting Elisabet. Det står ju att hon gjorde det vid den tiden, i anslutning till bebådelsen. Dessutom vet vi att det var ganska snart, det måste ha varit inom en månad, eftersom Elisabet enligt evangelietexten var i sjätte månaden vid bebådelsen och Maria var hos Elisabet i ungefär tre månader och sedan återvände hon hem innan Johannes Döparen föddes.

När Maria kom fram till Sakarias och Elisabets hus, så möttes de två största profeterna i Nya Testamentet, Johannes Döparen och Jesus. De var släktingar, eftersom jungfru Maria och Elisabet var släkt, så om mödrarna var kusiner var Jesus och Johannes sysslingar. Båda hade en märklig födelsehistoria där Gud gripit in på ett speciellt sätt. Vi hör mera om detta i predikan på Johannes Döparens dag. Det var dock skillnad mellan dem, för Johannes var helt och hållet en vanlig människa, och Jesus var och är förvisso också sann människa, men dessutom den sanne Guden. Båda var stora profeter, men Jesus är större, han är Profeten med stort P, den särskilda profet som Mose utlovade skulle komma. Så möttes dessa två.

Det står att Johannes spratt till i Elisabets moderliv när Jesus kom. En annan gång i Bibeln när barn hoppade i sin mammas mage, är när Rebecka väntade Esau och Jakob. De hoppade mycket. (Evangelisten använder samma ord om Johannes Döparen hoppande som det står i Första Mosebok 25:22 i Septuaginta.) Om Esau och Jakob sade Gud, att den äldre skulle tjäna den yngre, och så var förhållandet även här. Johannes var äldre, men hans uppgift var att peka på den yngre, på Jesus, och tjäna honom.

Varför gjorde jungfru Maria denna resa? Naturligtvis för att hälsa på sin släkting. Hon gick till Elisabet för att dela sin glädje över Guds under med henne. Ängeln hade ju vid bebådelsen särskilt pekat på att också Elisabet hade blivit med barn genom ett ingripande av Gud. Naturligtvis måste de dela detta med varandra. Tala om sin glädje och om sin tacksamhet mot Gud som gjort under med dem. Detta är en förebild för oss kristna.

Men det var inte bara därför som sankt Lukas har skrivit om denna händelse för oss. Den helige Ande vill visa oss något mer. En annan gång hade det gjorts en liknande resa. Det var Herrens ark som fördes till Juda bergsbygd efter att den varit tagen av filisteerna. Ni vet arken, som Israels folk byggde åt stentavlorna med tio Guds bud. Kung David hade litet tidigare intagit Jerusalem, och nu skulle arken föras dit. David gjorde alltså en resa till Juda bergsbygd, precis som jungfru Maria gjorde, och med sig hade han den heliga arken, förbundsnärvaron, förbundsvälsignelsen. När arken kom fram mottogs den av glädje och hoppande dans: Själv dansade David med all kraft inför Herrens ansikte … Så hämtade David och hela Israel Herrens ark dit upp under jubel och basuners ljud. (2 Sam. 6:14f.). Precis som Johannes Döparen hoppade av glädje i sin moders liv. Och när arken fördes till Jerusalem stannade den först i gatiten Obed-Edoms hus i tre månader. Och Herren välsignade Obed-Edom och hela hans hus (v. 11) precis som Maria stannade omkring tre månader hos Sakarias och Elisabet.

Så kom alltså nu nya förbundets ark till Elisabet. Det var Jesus som kom. Som ni minns fanns ovanpå arken det som vi kallar ”nådastolen” med två keruber. Tavlorna med buden låg i arken, platsen för Guds lag, och ovanpå fanns nådastolen, platsen för Guds nåd. Gud har ställt fram Kristus som en nådastol, att tas emot genom tron, skriver aposteln Paulus. Jesus är nya testamentets förbundsvälsignelse som nu kom till Juda bergsbygd, trakterna runt Jerusalem för första gången.

Så säger vi för det andra:

Marias barn är vår Herre

Vår text förkunnar Kristi gudom, att Kristus är Gud. Elisabet sjunger ju: Varför händer detta mig, att min Herres mor kommer till mig? Så hade den helige Ande uppenbarat för Elisabet att barnet som Maria bar på är hennes Herre. Och som vi sett var Jesus nu på sin höjd en månad gammal. Han hade sin egen identitet, han var redan då en person, han var redan då någon annan än sin moder. Så ser vi att foster också är människor, egna individer från början. Det finns så många som i våra dagar säger att fostret är en del av kvinnan, och att hon kan göra vad hon vill med den, men det går helt klart inte ihop med Bibeln, och det går inte heller ihop med förnuftet. Varje år dräps i Sverige omkring 35 000 oskyldiga barn i moderlivet. Detta är av staten sanktionerat massmord.

Man säger ibland att vi fortfarande lever i ett kristet samhälle, men det är det mycket tveksamt om vi gör. Det är en komplex fråga. Fortfarande finns det förstås tydliga spår av vad kristendomen förde med sig när först romarna och sedan vikingarna kristnades, till exempel kvinnofrid. Men fosterfrid har vi inte kvar, där har vårt samhälle återvänt till den antika, hedniska seden.

Så säger vi för det tredje:

Maria är välsignad

Som vi sett förde jungfru Maria med sig Guds Välsignelse med stort V till Elisabet. Och detta innefattar också en särskild välsignelse för Maria. Maria är välsignad. Elisabet ropade med hög röst Välsignad är du bland kvinnor. Och Maria sjöng själv härefter skall alla släkten prisa mig salig. (Luk. 1:48) Gud handlade på ett enastående sätt med henne, och i sin lydnad fick hon på ett särskilt sätt erfara Guds välvilja. Så är Guds egen moder, gudaföderskan Maria en förebild för oss alla i att lyssna till Guds Ord, tro Guds Ord, ta emot Guds Ord, följa Guds Ord och gömma Guds Ord i sitt hjärta. Om vi också gör det, kommer vi också att bli välsignade, även om vi inte blir det på samma sätt som Maria.

Det verb som används om Elisabet att hon ropade, är ett liturgiskt ord, ett ord som används om sång i gudstjänst och tillbedjan. Hon sjöng med kraft, hon stämde upp en lovsång över Guds gärningar. Detta är den första hymnen som sjöngs till Jesusbarnets lov. Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt! Salig är du som trodde, ty det som Herren har sagt till dig skall gå i uppfyllelse.

Så gick det som Gabriel förkunnade i uppfyllelse. Förbundsvälsignelsen kom till Juda bergsbygd. Och den kommer också till oss! Juda bergsbygd är en avgränsad och bestämd geografisk yta, men andligen finns Juda bergsbygd på många fler ställen, nämligen på den plats där Herrens närvaro uppenbaras. I Ordet och sakramenten är Herren i vår mitt. Där är det nya förbundet. Där får vi dess välsignelse. I högmässan fylls vi på med Kristus och hans närvaro, vi binds närmare till honom och varandra. Så får vi sedan bära honom vidare i våra liv. Amen.

J Fjellander

[^]