Sommarens och Ordets vittnesbörd om Gud

Denna dag har i vår evangeliebok två namn: Den helige Johannes Döparens dag eller Midsommardagen. Den har också två ämnen: Skapelse och frälsning. Skapelsen sjunger vi om i de vackra sommarpsalmerna i dag. Och Johannes Döparen predikade omvändelse och frälsning med stor kraft.

Många tycker det är konstigt – för att inte säga rent opassande – att Midsommardagens texter mest handlar om den kärve botpredikanten Johannes Döparen. I midsommartid skall man tala om den vackra sommaren, inte om synd och omvändelse och sådant, menar man. Men dagens två ämnen hör ihop. Sommaren blir så mycket rikare när vi lär känna Gud och vänder om till honom i syndabekännelse och tro på evangelium.

Johannes föddes sex månader före Jesus. Därför firar vi hans dag vid denna tid på året. Att den infaller just när vår nordiska sommar är som vackrast och skönast gör alls ingenting. Det påminner oss om att i Bibeln hör alltid skapelse och frälsning ihop. Gud är både skapelsens och frälsningens Gud. Han är den som även efter syndafallet skapar och uppehåller allt liv på jorden. Men det största är att han har sänt oss sin Son Jesus Kristus och med honom börjat en ny skapelse som till sist skall vara härligare och skönare än den första och bestå i evighet. Jesus är den nya skapelsens stamfader. Genom tron på honom införlivas vi i den nya skapelse som en dag skall omplanteras på en ny jord.

Midsommardagen 1541 gick två män upp till slottet här i Stockholm och fick audiens hos kungen. De bugade sig för honom och sade: ”Ers Majestät, vi överlämnar nu till er det första exemplaret av Bibeln på svenska.” Så överlämnades den första översättningen till svenska av hela Bibeln till Gustav Vasa. Översättningen var gjord av bröderna Olaus Petri och Laurentius Andreae, de två reformatorerna som införde den evangeliska tron i Sverige. Mitt i sommarens härlighet fick vårt folk Guds Ord på vårt eget modersmål. Det var en betydelsefull händelse. Vi fick Ordet som uppenbarar frälsningen och den nya skapelsens under som Gud skänker oss syndare genom Jesus Kristus.

Vi skall i dag stanna en stund inför sommarens och Ordets vittnesbörd om Gud.

1. Sommarens prakt visar oss att Gud finns – alla kan där se spår av hans makt och storhet

Alla religioner i världen tror att det finns en högre makt vars välvilja och gåvor man är beroende av. Människor har i alla tider dragit slutsatsen att någon slags skapare måste finnas. Det behövs ingen Bibel eller särskild uppenbarelse för att förstå det. Aposteln Paulus säger att Guds ”osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur” har ända från världens skapelse kunnat ses och uppfattas ”genom de verk som han har skapat” (Rom. 1:20). I den fantastiska naturen med dess skönhet och oändliga variationer i hav och på land, växt- och djurliv och i det sinnrika samspelet av allt i naturen, ser vi spår av Skaparen. Skapelsen vittnar om hans existens, hans storhet och makt.

Linné, den världsberömde naturvetenskapsmannen och botanikern som verkade i vårt land på 1700-talet, sade om sina naturstudier: ”Jag såg den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på ryggen, då han gick fram, och jag hissnade. Jag spårade efter Hans fotsteg över naturens fält och märkte uti vartenda, även i dem jag näppligen kunde skönja, en oändlig vishet och makt, en outrannsaklig fullkomlighet.”

Detta får vi i dag se mycket mer av än Linné. Med avancerade teleskop kan vi se långt ut i universum och med mikroskop ser vi hur naturen fungerar på mikronivå. Vi får se fantastiska naturprogram i TV. Man häpnar och hissnar som aldrig förr över naturens alla under. Allt levande är uppbyggt av celler, pyttesmå byggstenar som kan föröka sig. Varje cell är ett mirakel. Människokroppen är uppbyggd av 100 biljoner celler, och varje cell är som en stor stad, fylld med vägar, kommunikationslinjer, byggen och fabriker som producerar olika ämnen och transporter dem ut och in. Redan en liten cell är häpnadsväckande underverk där vi ser Guds fotspår.

Men de i dag som berättar för oss om den fantastiska naturen verkar ofta vara rädda för en sak, nämligen att folk skall dra slutsatsen att det finns en Gud som skapat allt detta. De påpekar ständigt och jämt, att det man ser är resultatet av hundratals miljoner års utveckling. En ny skapelseberättelse predikas och sprids överallt. Den säger att livet har skapat sig själv. Vi behöver inte som förr ta vår till flykt till tankar om Gud och gudomlig skapelse. Hela universum och allt liv på jorden har av en ren tillfällighet uppstått av sig självt och sedan utvecklats från enkla celler till mer och mer avancerade cellbyggen blivit fiskar, fåglar, landdjur, apliknande varelser som till sist blivit människor. Många har sagt om året 1859, då Darwin gav ut sin bok ”Om arternas uppkomst”, att det var året då Gud dog.

Men detta är oförnuft och gudlös dårskap: ”Dårarna säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud” säger psalmisten (Ps. 14:1). Och aposteln Paulus säger att Guds vrede från himlen vilar över dårarna som inte ser eller vill se den fantastiska naturens vittnesbörd om Gud. Han skriver i Rom. 1:19-20: ”Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.”

Sommaren borde få alla människor att tacka Gud för att han finns. Spåren av Gud i naturen är starka. Linné såg dem tydligt. Vår tids människor får se dem ännu tydligare. De borde få alla att söka Gud. Men många dyrkar i dag bara sommarens gåvor, Moder Jord och Moder Sol: De tror inte på Gud, tackar honom inte och fruktar honom inte. Man fruktar miljöförstöring, global uppvärmning och klimatförändringar och allt som hotar att ta skapelsens gåvor ifrån oss, men man räknar inte med Gud, han som skapat och uppehåller allt liv på jorden. Ändå är det i honom som vi lever och rör oss. Utan honom skulle allt braka ihop på ett ögonblick.

Därför säger vi till alla som vill höra i dag: Låt skapelsen och sommaren predika för dig om Guds storhet och makt. Förundras över naturens rikedom och under. Men kom ihåg att i skapelsen ser du bara Gud på ryggen. Vacker och vild natur, blommor och blad, skogar, berg och dalar säger inget om vad Gud tänker om oss eller vad han vill med oss. De säger ingenting om Jesus, Guds Son, om synd och nåd, omvändelse och frälsning. Om det tiger naturens bok. Men det gör inte Bibeln som är Guds Ord, boken där Gud talar. Där öppnar han sitt hjärta för oss och visar oss vägen till gemenskap med honom. Och det är här som Johannes Döparen kommer in i bilden.

2. Genom Ordet förs vi till omvändelse och rätt kännedom om Gud

Vi har i dagens text hört om hur den gamle prästen Sakarias av ängeln Gabriel får reda på att han på gamla dar skall få ett barn – något som han och hans hustru Elisabet länge bett om. De skulle få uppleva ett av livets största mirakel: ett barns födelse. Men när han äntligen får veta att hans bön blivit hörd, så har han svårt att tro på vad ängeln säger. Elisabet var ju ofruktsam, kunde inte få barn, och dessutom var både han och hon gamla! Det är illa att inte tro vad Gud säger, särskilt illa om man är en präst i Guds tempel.

Sakarias blev straffad för sin otro. I nio månader blev han stum och kunde inte tala. I denna påtvingade tystnad fick han begrunda sin brist på tro. Det var bra för honom. Han lärde sig att vad Gud säger skall man tro, hur omöjligt det än kan se ut. Och när barnet sedan föddes var han redo att prisa Gud. Han tunga löstes och välsignade Israels Gud och sjöng en lovsång över Guds löften till fäderna om att sända Messias, Frälsaren i sin tjänare Davids släkt. Och han prisade även Gud för Johannes födelse, hans egen son, som skulle bli den Högstes profet och bana väg för Herren. Och så blev det.

När Johannes blev vuxen blev han en brinnande predikant som samlade stora skaror. Han svingade lagens piska över dem som levde i synd och ställde dem under Guds vredesdom. Han gjorde det för att människor skulle se och ångra sitt onda och syndiga liv. De som då hamnade i syndanöd hänvisade Johannes till evangelium: han döpte dem till syndernas förlåtelse. Han var den som först började döpa med det kristna dopet som inte bara symboliserar Guds frälsning utan också skänker den. Men han var noga med att knyta denna frälsning inte till sig själv utan till Jesus. Han pekade på honom och sade: ”Se, Guds Lamm som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Det var på honom folket skulle tro. Det var hans syndaborttagande som gav dopets vatten dess renande och pånyttfödande kraft.

Och så är det än i dag. Genom predikan om synd och nåd och genom dop och tro förs vi till Gud och lär känna honom rätt, inte bara som en sträng och dömande Gud, utan en Gud som kommit syndare nära, som blivit människa i Jesus Kristus som burit och försonat varje människas synd. Jesus har uppenbarat Guds innersta väsen som är kärlek, barmhärtighet och nåd mot syndare. Namnet som Johannes fick betyder ”Herren är nådig”. När vi i Kristus lärt känna Gud som den barmhärtige och nådige Guden, då har vi lärt känna honom rätt.

Då kan vi också se på sommaren och den sköna naturen på ett nytt sätt. För då är Gud inte längre en okänd Gud, en Gud som man ser på ryggen, gåtfull, oåtkomlig och skrämmande i sin storhet. Genom Jesus vet vi vad Gud tänker om oss, vad han vill med oss och vad han gjort för oss för att vi skall bli det han vill: Guds återlösta och döpta barn, helgade till att åter bli Guds avbilder.

När vi i tro på Kristus har funnit Guds hjärta förändras allt. Då börjar också skapelsen och sommaren tala till oss på ett annat sätt än tidigare. Tron på evangelium gör att varenda blomma, vartenda djur och litet kryp, alla väldig berg och skogar, solen, stjärnorna och hela universum skickar ut ett tröstrikt budskap till oss, nämligen detta: Den som har skapat allt detta, han är min Skapare, min Fader, min Frälsare! Han är inte längre en dold Gud jag inte känner och famlar i mörker efter. Jag är föremål för hans stora kärlek. Han är min Gud och Frälsare.

Det är påfallande hur ofta Bibelns fromma hämtar tröst av Guds makt och storhet i naturen, som t.ex. i Psaltaren: ”Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från HERREN som har gjort himmel och jord” (Ps. 121:1-2). De mäktiga bergens skapare är min Gud och beskyddare. Och i Bergspredikan lär oss Jesus att se på himlens fåglar och markens liljor som inte ens Salomo i all sin prakt kunde mäta sig med. Om nu Gud sörjer för dem under deras korta tid i naturen, hur mycket mer sörjer han inte för sina återlösta och pånyttfödda barn. ”Är inte ni mycket mer värda än de?” frågar han (Matt. 6:27). Som kristna behöver vi inte gå omkring och göra oss en massa bekymmer för våra liv. Herren sörjer för de sina.

3. Gud ger de sina långt mer än skapelsens och sommarens härlighet

Kristna har både sommaren och Gud som har gett oss den. De andra har bara sommaren. De sjunger som i den populära låten: ”Jag tror, jag tror på sommaren!” Sommaren är underbar, men vad har vi när den tar slut? För det gör den. Och en dag blir det inga fler somrar för oss. Vi hörde i dagens epistel Jesajas ord om vad som skulle predikas för människor för att bereda väg för Herren: ”Allt kött är gräs och all dess härlighet är som blomster på marken. Gräs torkar, blomster förvissnar, när HERRENS Ande blåser på det. Ja, folket är gräs!” (Jes. 40:7).

Döden har kommit in i skapelsen för syndens skull. Vi måste alla dö, men vi dör inte som gräs och blomster som vissnar ner och försvinner, utan som människor med en odödlig själ, människor som skall ställas till svars för sina liv och antingen få sluta i himlen hos Gud eller i det eviga mörkret utanför. Detta måste vi besinna.

Men Gud vill inte att vi skall sluta våra liv i fördömelsens mörker. Han älskar sin fallna skapelse som alltid vill dyrka det skapade framför skapare. Därför uppenbarade han sin kärlek till oss i Kristus, Ordet som blev kött. Därför predikar han genom sina tjänare på jorden omvändelse och tro på Jesus och nådens evangelium. Han låter, som Sakarias sjunger i sin lovsång, ”en soluppgång från höjden besöka oss”, ett ljus gå upp över oss ”som sitter i mörker och dödsskugga”. Han ger oss ”kunskap om frälsning”, att våra synder är förlåtna, och allt detta för hans ”innerliga kärleks skull”. I Jesus ger han bot mot den eviga döden och låter sin Ande blåsa inte död utan liv in i våra själar och kroppar.

När alla jordiska somrar tar slut väntar enligt Guds orubbliga löfte en ny himmel och en ny jord på Guds barn. Där väntar den sommar, som aldrig skall ta slut. Den nya skapelsens värld blir långt härligare än den gamla. Där skall Satan aldrig få sätta sin fot. Där finns ingen död. Där skall vi aldrig mer frestas till synd och otro. Där skall vi helt och fullt glädja oss i Gud och kärleken slå ut i full blom.

Så låt oss nu ta till oss Guds Ord och tro hans heliga evangelium. Låt oss tacka honom för denna sommar och ännu mer för den sommar som väntar Guds barn. Amen.

S Bergman (2013)

[^]