Barndop eller barnvälsignelse?

Vår text idag i Markus tionde kapitel handlar om hur några föräldrar kom med sina barn till Jesus. Det är en text som de flesta svenskar hört flera gånger eftersom den ingår i de mest använda dopritualen. Men som det lätt blir med texter som man hör många gånger, så tänker man inte så mycket på vad det egentligen står där. Och det är tyvärr alldeles för sällan som texten utläggs på ett riktigt sätt, om den nu alls blir förklarad. Låt oss därför gå igenom den och se vad den har att säga till oss.

Man bar fram små barn till Jesus för att han skulle röra vid dem.

Denna text läses, som sagt, vid dop. Den talar om hur vi ska komma med våra små barn till Jesus. Men stopp nu, skulle väl en del av våra meningsmotståndare säga, den här texten handlar ju inte om dop över huvud taget, den handlar om hur några människor kom med sina barn till Jesus för att han skulle välsigna dem, inte döpa dem. Se på oss, säger de, vi följer Bibeln, vi har barnvälsignelse. Vi bär fram våra barn i kyrkan och så ber pastorn för barnet och välsignar det. Jesus döpte inte barnen, utan han välsignade dem. Det är att följa Bibeln, det! Ungefär så säger man kanske.

Och det är god inställning att vilja följa Bibeln. Vi har ingenting mot att göra det, tvärtom! Men att följa Bibeln betyder inte att vi ska eller måste göra allt som det står i Bibeln att någon gjorde. I Bibeln läser vi till exempel att de hade sandaler året runt som skor. Det behöver vi inte ha, utan vi kan självfallet ha sådana skodon som passar i vårt klimat. Vi behöver inte heller ligga till bords, som vi läser att Jesus gjorde hos fariseer, och han gjorde det också står det när han instiftade nattvarden, utan när vi äter kan vi sitta på stolar, och när vi går till nattvarden så kan vi falla på knä. Eller när man blir gammal och svag och inte längre klarar att falla på knä vid nattvarden, då kan man sitta kvar på sin stol och prästen kommer ned till kyrkbänken och ger nattvarden, så kan man också göra.

Låt oss alltså inte ha som princip att ”göra som Jesus gjorde”, utan låt oss tränga in i bibelordet för att förstå budskapet och ta vara på den undervisning som ges. Förvisso innebär det mången gång att göra så som Jesus gjorde, men det gäller att sätta allting i sitt rätta sammanhang så att man uppfattar innebörden korrekt.

Åter till vår text. Vi kan direkt klart medge att denna text inte återger ett barndop. Det omnämns inget dop i texten, det är alldeles tydligt. Men det som texten handlar om, det den innehåller rent teologiskt, talar starkt för barndopet som vi ska se senare.

Vad var det då för händelse som ägde rum? För att få en vidgad förståelse av Nya Testamentet kan vi studera det material som finns om judendomen från den tiden. Det är inte nödvändigt att göra så, bibelordet är tillräckligt i sig själv, men det kan ändå ge oss ytterligare kunskaper. En intressant upplysning får vi av en passage i Talmud (den gamla judiska bibelkommentaren):

Det var en vacker sed i Jerusalem, att på fastedagen (= försoningsdagen) låta de små barnen fasta, gossar såväl som flickor, de som voro ett år gamla till dagningen, de som voro 12 år gamla ända till aftonen; och att sedan bära eller leda dem fram till de äldste (dvs. skriftlärde) för att de skulle välsigna, stärka (dvs. förmana) och bedja för dem, att de en gång måtte komma till kunskap i lagen och goda gärningar.

Det verkar alltså som en grupp föräldrar vid ett sådant här tillfälle vände sig till Jesus med sina barn.

Men varför döpte inte Jesus barnen? Ja, Jesus döpte faktiskt inte någon (Joh. 4:2). Det står att hans lärjungar döpte, men vi får inga närmare detaljer. I Johannesevangeliet har vi två små notiser om att Jesu lärjungar döpte (Joh. 3:22, 4:2). Det är det enda som står i Nya Testamentet om att lärjungarna döpte medan de vandrade med Jesus. Som sagt får vi inga närmare detaljer om detta.

Men, och det är viktigt, som vi såg nyss är det heller inte det viktigaste vad Jesus och hans lärjungar gjorde, utan vad de lärde. Låt oss fortsätta att tränga in i texten.

Men lärjungarna visade bort dem

Kanske är den här judiska seden med att bära sina barn till de skriftlärda också förklaringen till att lärjungarna försökte mota bort föräldrarna. De visste att Jesus inte var någon vanlig skriftlärd, och tyckte kanske helt enkelt att dessa föräldrar inte skulle behandla honom som en sådan. Jesus tog i hårda ordalag avstånd från den samtida judendomen som hade infört en mängd egna föreskrifter utan stöd i Guds Ord, Gamla Testamentet. Han sade till exempel Förgäves dyrkar detta folk mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud. (Mark. 7:7)

När Jesus såg det blev han upprörd

Lärjungarna ville hålla föräldrarna och barnen borta från Jesus. Jesus blev uppbragt över detta. Det ord som är översatt med att Jesus blev upprörd används bara på detta enda ställe om Jesus. Han blev verkligen arg, vill Markus säga. Jesus tillrättavisar lärjungarna skarpt. Föräldrarna hade förstått Jesu budskap bättre än lärjungarna. Hur kunde dessa vilja hindra barnen från att komma till honom?

När vi undersöker vad texten betyder ska vi inte bara noggrant studera meningar en och en, utan vi ska också omsorgsfullt iaktta sammanhanget. Den här berättelsen står mellan två andra texter som undervisar om det kristna livet, om hur de ska förhålla sig i äktenskapet och hur de ska se på pengar. Sammanhanget anger alltså att dagens text har betydelse för hur vi kristna lever. Budskapet är en konkret uppmaning till församlingen att komma med sina barn till Jesus. Först säger Jesus

Låt barnen komma till mig och hindra dem inte

Barnen ska alltså få komma till Jesus. Hur gör man för att komma med sina barn till Jesus? I urkyrkan rådde det inget som helst tvivel om detta. Vittnesbörden från den äldsta kyrkan anger att man lät döpa sina barn, och att det var ett bruk som de övertagit från apostlarna. Det finns inga spår i urkyrkan av någon annan syn på barndopet än att de kristna förde sina små barn till Jesus genom att bära dem till dopet. Att det var en apostolisk sed säger till exempel Origenes, som var född omkring år 185. Det kan han ju inte ha hävdat utan att seden varit i bruk i åtminstone några generationer, vilket leder oss i varje fall till början av 100-talet.

Men självklart är det inte det avgörande argumentet hur urkyrkan såg på dopet. Vi måste naturligtvis se till vad Bibeln säger. Och texten idag säger att barnen ska få komma till Jesus. Det är föräldrarnas uppgift att föra barnen till Jesus. De behöver komma till Jesus. Varför då? Det förklarar Jesus med nästa mening:

Ty Guds rike tillhör sådana

Detta är en betydelsefull sats. Det är inget mindre än Guds rike som det gäller. Det gäller frälsningen, att få vara Guds barn. Lägg märke till det oerhört viktiga lilla ordet ty. Jesus motiverar sin uppmaning att barnen ska få komma till honom genom att påstå att Guds rike är till för dem. Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana. De två satserna hör ihop, de har en relation. Att Guds rike är till för barnen, passar för barnen, är anledningen till att de ska komma till honom. När de kommer till honom får de alltså del i hans rike. Han ger dem barnaskap hos Gud och frälsning.

Hur långt från barnvälsignelse är inte detta! Det står på Wikipedia (2013-09-28) om barnvälsignelse: Barnvälsignelsen är inte jämförbart med bruket att döpa spädbarn, utan är ett sätt att tacka Gud för det nyfödda barnet och önska lycka och välgång för det. Detta utan att ge barnet en religionstillhörighet eller medlemskap i en församling.

Det är hemskt att läsa sådant! Författaren till dessa ord säger rakt ut att barnet som bärs fram i barnvälsignelse är för litet för att kunna bli en kristen. Detta är att hindra barnen från att komma till Jesus, i direkt konflikt med Jesu egen undervisning. För Jesus säger:

Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in

Barnen kan alltså ta emot Guds rike. Jesus säger att barnen är förebilder när det gäller att ta emot Guds rike. Guds rike är till för dem. Någon kanske invänder att barnen som kom till Jesus alla hade fyllt sju år. Men det går inte ihop med texten, för dels använder Markus ett ord som inte betyder barn, utan det betyder små barn, ja, Lukas använder i sin version av denna händelse till och med ordet spädbarn. Dessutom står det att man bar fram barn till Jesus.

Att barnen kan ta emot Guds rike gör att det blir väldigt viktigt hur vi gör med dem. Om vi inte bär dem till Jesus i dopet förblir de nämligen utanför Guds rike. Och är man inte Guds barn är man djävulens barn. Det finns inget ”neutralt ingemansland” när det gäller Gud. Det kommer vi få höra mer om när vi kommer fram till domsöndag, hur det bara finns två utgångar vid domen.

Någon kanske säger att det inte går att förena tron på en god Gud med existensen av eviga straff. Man menar då att alla människor kommer till himmelen. Ja, sådan är vår förblindade tidsanda! Hur kan man, om man säger sig vara en kristen och tror på Jesus, vid bibelläsningen undgå att Jesus talar om fördömelse? I kapitlet just före vår text säger Jesus: Om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det! Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga än att med båda ögonen i behåll kastas i Gehenna, där deras mask inte dör och elden inte släcks. (Mark. 9:48)

Bröder och systrar i Herren, vad ska vi göra? Först och främst ska vi varje dag tacka Gud av allt hjärta att vi fått komma till honom, att vi får vara hans barn. Dessutom borde vi känna nöd över dem som inte fått komma till Jesus och nöd för dem som inte bär sina barn till Jesus i dopet.

Om någon av er känner någon som tror på barnvälsignelse skulle ni kunna ni skriva ett mejl med en länk till den här predikan och fråga om de vill läsa den. Sådana här saker är svåra i vår tid, många människor är så negativt inställda till att tala om kristen tro. Jag säger inte att ni måste skicka en massa mejl hit och dit, det uppfattas kanske bara som skräppost och gör mer skada än nytta, utan det är bara en idé som ni kan fundera över om det skulle passa för er.

Så avslutar vi med de sista orden i texten:

Och han tog upp dem i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.

Oavsett om vi döpts som barn eller som vuxna har Jesus tagit oss upp i sin famn. I dopet lade han sina händer på oss och välsignade oss. På så sätt blev vi hans barn och fick del av himmelriket. Var vi vuxna och redan trodde på Jesus när vi döptes, så blev vi i dopet djupare förenade med honom. Detta är hans gåva till oss. Må vi alla bevaras i den. Amen.

J Fjellander

[^]