Salt och ljus i världen

Denna helgdag handlar om helgonen. När man hör ordet ”helgon”, tänker man vanligtvis på människor som varit särskilt heliga och goda, gjort under och andra märkvärdigheter eller ståndaktigt lidit martyrdöden. Kort sagt: helgon är kristna som höjer sig över mängden och är i en klass för sig.

Så ser t.ex. den romersk-katolska kyrkan på helgonen. Den utser efter noggrann prövning vissa människor till helgon. Bland svenska helgon är den heliga Birgitta på 1300-talet mest känd, i dag utsedd till skyddshelgon för Europa. Helgonen anses ligga bra till hos Gud genom sina goda gärningar och stora förtjänster. Därför är det bra att be till dem. Det finns bättre förutsättning, menar man, att Gud hör våra böner om de får gå via ett helgon. Även i andra religioner finns en liknande dyrkan av beundrade asketer och heliga män av olika slag. Människor har alltid haft en förkärlek för helgondyrkan. Men denna fromhet har dessvärre sin rot i hennes syndiga och egenrättfärdiga sinne, som alltid tänker fel om Gud och vägen till honom.

Bibeln ger ingen öppning för dyrkan av människor. Tvärtom förbjuder den kraftigt allt sådant och kallar det avgudadyrkan. Det är Gud, vår Skapare, vi skall tro på och tillbe och ingen annan. Det finns inte heller någon befallning att be till helgonen eller söka Gud via dem. Vi uppmanas i stället att be i Jesu namn, dvs. att i förlitan inte på vad vi människor har gjort utan på vad Jesus gjort för oss frimodigt nalkas Gud i våra böner.

I den kristna kyrkan är inte vissa troende mer heliga än andra. Alla kristna är helgon. Den enklaste kristen har lika mycket nåd som S:t Petrus och S:t Paulus. Ingen har mer än andra. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud”, säger aposteln, och alla rättfärdiggörs ”utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem” (Rom. 3:23-24). Det har kostat Kristus lika mycket att återlösa mig som Petrus. Så har alla kristna samma reningskälla, samma förlåtelse som gör dem rena och heliga.

Därför kallas i Guds Ord alla som tror på Jesus för ”de heliga”, det bibliska uttrycket för helgon. Så börjar t.ex. Paulus Romarbrevet med att hälsa ”alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga” (Rom. 1:7). Det är bara rättfärdiggörelsen av nåd allena genom tron allena som skapar helgon.

Men bland dess heliga finns det skillnader i andra avseenden. De kan ha olika gåvor som de tjänar Gud med. Somliga har också starkare tro än andra, och alla har inte hunnit lika långt på helgelsens väg. Somliga är mer Kristuslika än andra. Men alla är i Kristus lika heliga och himlen värdiga inför Gud. Jesus talar i dagens text om de kristna som salt och ljus här i världen. En del har varit det i större utsträckning än andra.

I dag tänker vi särskilt på helgonen i himlen, på dem som nått målet och nu är hemma hos Gud. De är inte döda och borta, utan lever hos Kristus i härligheten. Det är en stor tröst att tänka på det. Men kommer vi vara med i den skaran en dag? Inga blir helgon i himlen utan att först ha varit det här på jorden. I dag lär oss Jesus något om helgonens liv här. De är satta att vara salt och ljus i världen.

1. Saltets och ljusets betydelse

Innan man hade kyl- och frysskåp, var saltning det vanligaste sättet att förhindra sparad mat från att ruttna. Saltet med dess bakteriedödande verkan var en livsviktig sak i hushållet.

Till sina lärjungar säger nu Jesus: ”Ni är jordens salt.” Han talar uppmuntrande till dem om att de, bara genom att finnas till, motverkar förruttnelsen i världen. Med sitt liv och sina böner fungerar de som salt, som ett motmedel mot andligt och moraliskt förfall i sin omgivning. Helgonskapet är således till stor välsignelse för världen.

Ja, det är t.o.m. så, att om inte de heliga hade varit jordens salt, så hade världen för länge sedan gått under. Det finns en berättelse i Bibeln som kan få belysa detta. I 1 Mos. 18 talar Abraham med Herren om Sodom. Det var en stad som likt grannstaden Gomorra var full av ogudaktighet, synder och perversa laster. Folket där hade inte velat lyssna till Guds kallelse till omvändelse. Dess tid var nu ute, och Gud ville förgöra staden. Abraham frågar då Gud om han skulle skona Sodom om det fanns 50 rättfärdiga kvar där. Jo, det skulle han göra. Men vid närmare eftertanke var Abraham inte så säker på att det fanns 50 rättfärdiga, så han minskade antalet till 45, sedan till 40, till 30 och till 20 rättfärdiga. Varje gång svarade Gud, att han inte skulle fördärva staden. Till sist pressade Abraham ner siffran till tio. Skulle Gud låta staden gå under, om det bara fanns tio rättfärdiga? Nej, inte heller då skulle han göra det.

Men det fanns inte tio heliga i Sodom, utan bara Lot, hans hustru och två döttrar. Det fanns nästan inget ”salt” alls i staden. Och dessa få saltkorn som trodde på Gud, hånades och förlöjligades av folket i staden. Inte ens Lots svärsöner brydde sig om vad Lot sade, när han varnade för att Gud skulle fördärva staden. De trodde ”att han skämtade”, står det (1 Mos. 19:14). Men staden gick under i eld och svavel. Resterna av den finns nu begravda vid Döda havet, där arkeologer under senare år har funnit lämningar efter både Sodom och Gomorra.

Denna berättelse visar oss hur viktigt det är med salt – att det finns rättfärdiga i landet, kristna som inte skäms för sin tro utan vågar leva ut den i ord och handling och likt Abraham ber för de gudlösa. Dessa kristna, som världen hånar, hatar och säger allt möjligt ont om, är enligt Jesus jordens salt, de som gör att världen fortfarande står.

På liknade sätt är de kristna ljus. ”Ni är världens ljus”, säger Jesus: ”Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg.” Vår kristendom skall synas, inte gömmas undan. Ljuset är ju till för att lysa inte för att sättas under skäppan, säger Jesus. Dess rätta plats är ljusstaken, ”så att det lyser för alla i huset”. Redan så enkla saker som ett krucifix, en Kristusbild hemma på väggen, skickar ett budskap till dem som kommer in. Med vår bekännelse på olika sätt till Jesus och hans ord sätter vi ljuset på ljusstaken.

Men människor ser i regel inte bekännande kristna som ljus. De beskylls tvärtom ofta för att vara mörkermänniskor, med en mörk människosyn och gammal, förlegad tro på Bibeln. De föraktas och förlöjligas. Men Jesus säger att de är ljus! För helgonen är det avgörande inte vad världen säger om dem utan vad Jesus säger.

När det andliga saltet verkar, svider och irriterar det. Och ljuset är inte alltid behagligt, inte när det avslöjar synder och låter dem komma i dagen. Det betyder att när vi är salt och ljus i Jesu mening så möter vi protester, invändningar och motstånd. Det skall vi inte förvåna oss över. Världen älskar sina synder och vill ha dem i fred i mörkret. Att man reagerar är ett tecken på att saltet och ljuset verkar. Det är hälsosamt, för det kan leda till uppvaknade, omvändelse och ett nytt liv genom honom som är världens ljus, ett räddningens ljus för den ogudaktiga världen.

Så är vi kallade att med vår bekännelse till Jesus vara salt och ljus i en rutten värld. I stor kärlek till världen säger Jesus: ”Låt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.”

Men han har också ett varningens ord till oss.

2. De heliga kan mista sin sälta och förlora sitt ljus

”Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen?”, säger Jesus. Vanligt salt kan normalt inte mista sin sälta. Men det salt som Jesus talar om kan förvisso göra det. Det värsta som kan drabba såväl enskilda kristna som hela kyrkor är att världen, som man skulle vara ett salt och ljus för, i stället blir något man börjar anpassa sig efter. Djävulen som hatar ljuset är skicklig på att förvända vår syn. Han säger förlåtligt: Skall kyrkan kunna bestå i vår moderna tid, måste hon anpassa sitt budskap och förändra den kristna tron, så att den inte stör, oroar eller stöter bort någon. Med sådant resonemang har han fått hela kyrkor att sätta Guds Ords klara ljus under skäppan och börja locka folk till kyrkan med underhållande och trivsamma gudstjänster med ett budskap anpassat till vad som ligger i tiden. Men vad hjälper sådant, om det inte finns något salt? Vad hjälper det med ljushögtider, om inte Ordets ljus sätts på ljusstaken och får lysa för alla i kyrkan?

I dag blir det allt vanligare att människor tröstas med att bara de gör så gott de kan och är medmänskliga och hjälpsamma, så kommer de till himlen – ja, t.o.m. att alla som dör till sist kommer dit. För Gud är ju kärleken! De kallar sin förkunnelse för Kristi evangelium, men i själva verket är det ett främmande, sataniskt evangelium som bedrar människor och låter dem ostört vandra vidare på den breda vägen mot evigt fördärv. Om Guds Ord inte får störa och oroa människorna i deras synd, blir det aldrig någon omvändelse, ingen ånger och tro på Jesus. Då blir det precis som djävulen och världen vill ha det. Och när världen har fått ”avsalta” oss vinner vi inget på det, inte ens världens aktning. Många föraktar innerst inne kyrkor och kristna som så lätt ger sig och inte vågar stå för sin sak. Så uppfylls ett stycke av Jesu ord i dag, att när saltet mister sin sälta, duger det bara till ”att kastas ut och trampas ner av människor”.

När vi sätter vårt ljus under skäppan, älskar vi inte människorna med Kristi kärlek. Vi döljer i stället Guds frälsande ljus för dem, vi avskärmar dem från Kristus som gav sitt liv för dem för att de skulle bli helgon först på jorden och sedan i himlen. Må Gud bevara oss som vill vara kristna för att mista vårt salt och förlora vårt ljus.

Men hur skall vi, som ofta är så svaga och fega av oss, klara av att vara salt och ljus i denna värld?

3. Det är Gud som gör sina heliga till salt och ljus

Vi skall noga lägga märke till vad Jesus säger i dag. Han säger inte att vi skall anstränga oss för att försöka bli salt och ljus. Vi själva kan aldrig göra om oss till salt och ljus. Jesus säger istället att hans lärjungar redan ”är jordens salt”, inte att de skall bli det. Och precis så är det. När vi vänder om till Gud och tror på Jesus, som för oss själva själv är det rensande och renande saltet och ljuset i våra synders mörker, så blir också vi salt och ljus. När vi tror på Jesus, tar emot hans rättfärdighet som vår rättfärdighet och vilar på denna vår salighets enda klippfasta grund, så följer på det att vi får den Helige Ande och blir salt och ljus i världen. Det ena ger det andra: det är omöjligt att tro på Jesus utan att på något sätt vara ett ljus och ett salt.

Bibeln uppmuntrar oss och uppmanar oss ofta att ta vara på denna vår kallelse. Aposteln Paulus säger: ”Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord”. Och i Kol. 4:6 säger han: ”Ert tal skall alltid vara vänligt, kryddat med salt, så att ni vet hur ni bör svara var och en” (Fil. 2:13-15). Vi skall vara vänliga, inte oförskämda och föraktfulla mot andra. Men samtidigt skall vi vara ”salta” kristna, som inte sticker under stol med vad Kristus lär och mjukar till det så att det mister sin udd.

Budskapet till dig i dag är således detta: Skäms inte för Kristi evangelium! Bli vad du är! Var inte rädd att vara det ljus och salt som detta evangelium fött dig till! Och kom ihåg vad aposteln säger: ”Gud är den som verkar i er ...”

Sådan var helgonens tro. De är våra föregångare på trons väg. I Augsburgska bekännelsen står det att vi skall tacka Gud för dem och komma ihåg dem ”för att vi skall lära att efterlikna deras tro och goda gärningar” (SKB s. 66). Helgonen, som nu är i himlen var ljus och salt här på jorden, men det gav dem ingen synlig helgongloria i världens ögon, utan de blev ofta föraktade, förtalade och förföljda som ”världens avskum” (1 Kor. 4:13). Många har fått lida martyrdöden. De har vandrat igenom Tåredalen, gråtit många gånger, men efter avslutad färd njuter de nu en obeskrivlig frid och glädje hos Gud.

Tänk att Jesus Kristus vill göra också oss arma stackare till sådana helgon! Må han nu med sitt ord i dag och i sin heliga nattvard få stärka oss i tron och ge oss sin Andes nåd att vandra helgonens väg. Amen.

S Bergman (2013)

[^]