Ett nådens år från Herren

Vi firar i dag första Advent i stor glädje över att få börja ett nytt kyrkoår, över att ”Herren kommer i sin kyrka”, som är denna söndags rubrik. Kyrkoåret är ett pärlband av sön- och helgdagar som belyser den kristna trons huvudstycken. Varje år rullas frälsningshistoriens drama upp för våra ögon. Vi får följa Jesus från födelse till himmelsfärd, vi är tillsammans med honom och hans lärjungar på deras vandringar, lyssnar till hans undervisning och ser de väldiga gärningar han utför.

Kyrkoåret är en ordning som kyrkan själv har fått frihet att skapa. I Gamla förbundet var det inte så. Där gav Gud Israel en bestämd dag i veckan: lördagen eller sabbaten, vilodagen som skulle vara reserverad för gudstjänst och stillhet inför Gud. Utöver det fanns ett antal högtider på bestämda tider under året. Men varken gammaltestamentliga sabbatsbudet eller Gamla förbundets kyrkoår är något som vi är bundna av. De var bara, som aposteln säger, ”en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus” (Kol. 2:17). Israels kyrkoår förebildade och påminde om verkligheten, om Kristus, löftenas uppfyllelse, som skulle komma. Men när han kom fanns ingen anledning längre att hålla sig till skuggan. Ja, det vore ju ren förnekelse av verkligheten, att Kristus nu har kommit, att göra det. Så försvann för de kristna det gamla kyrkoåret och det nya kyrkoåret började skapas. Söndagen, Kristi uppståndelsedag, blev kyrkans nya gudstjänstdag.

En kristen som vant sig vid att leva i kyrkoårets rytm har svårt att vara utan denna dimension i sin tillvaro. Den som bara gör inhopp nu och då, lär sig aldrig att uppleva och älska kyrkoåret. Han går miste om mycket. Och den som funderar över hur sällan han kan fira gudstjänst och nattvard och ändå vara kristen har överhuvudtaget inte förstått vad det handlar om. Kristna lever i ett förhållande till Kristus som präglas av ömsesidig kärlek som mellan brud och brudgum. Därför går vi kristna i kyrkan inte av tvång utan för att vi älskar Kristus och vill möta honom i ord och sakrament. Vi vill höra hans röst, tröstas, helas och förnyas under hans välsignande händer. Utan dessa möten med Kristus dör snart vår tro och vår kärlek till honom.

I dagens text möter vi Jesus själv som gudstjänstbesökare. Det står att han brukade besöka synagogan på sabbaten. Därför finner vi honom i synagogan när han var på besök i sin hemstad Nasaret. Han ville vara där Guds Ord lästes och predikades. När man nu såg att Jesus, bygdens omtalade son, var i synagogan, räckte man honom profeten Jesajas bok för att han skulle läsa högt ur den och utlägga texten. Han läste ett ställe som talade om Messias och vad han skulle göra när han kom. Jesus gav sedan en kort utläggning över denna text. Han sade bara: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.” Med de orden lät han folket i synagogan förstå att han, som nu stod framför dem, var just den som Jesaja talade om. Det blev alldeles tyst. Alla blev förstummade av häpnad över vad han sade. Vad som hände sedan återkommer vi till längre fram.

I dag besöker Jesus också vår ”synagoga”, vårt kyrkorum. Också för oss läser han profetian ur Jesajas bok. Han kommer till oss för att under det nya kyrkoåret göra just det som profetian säger. Om det skall vi tala i dag.

1. Han kommer med glädjens budskap för de fattiga

Vad är det för glädjebudskap? I världen finns mängder av fattiga människor, av flyktingar, arbetslösa och hemlösa. I Israel fanns, till skillnad från många andra länder på den tiden, en högt utvecklad sociallagstiftning. ”Ingen fattig borde finnas hos dig”, säger Mose i lagen han fått av Gud (5 Mos. 15:4). Alla var skyldiga att ta sig an fattiga och i synnerhet de rika skulle ge allmosor. Denna omsorg sträckte sig också till fattiga främlingar och flyktingar i landet: ”Gud älskar främlingen och ger honom mat och kläder. Också ni skall älska främlingen för ni har själva varit främlingar i Egyptens land” (5 Mos. 10:18-19).

Jesus själv växte upp i en fattig familj och var hela livet fattig i jordisk mening. Han hade ingen fast bostad och när han dog ägde han bara kläderna på kroppen. Större delen av den första kristna kyrkan bestod av fattiga: ”inte många var mäktiga, inte många av förnämlig släkt”, säger Paulus (1 Kor. 1:26). En av kyrkans första åtgärder var att organisera understödet till dessa fattiga. Paulus nämner om insamlingar till de nödlidande i Jerusalem. GT:s omsorg om de fattiga fortsätter i NT. Att hjälpa nödlidande bröder har ända från början varit en kristen plikt.

Ändå är det inte denna sociala verksamhet som åsyftas i profetian, när den talar om ”glädjens budskap för de fattiga”. Många har i vår tid gjort om detta glädjebudskap till ett socialt evangelium om bistånd och välgörenhet mot fattiga och förtryckta i världen. Men hur behjärtansvärt sådana saker än är, så var det ändå inte det som Jesus kom till jorden för. Han kom inte för att predika sociala reformer och avskaffa all fattigdom i världen. Det var inte hans uppgift. Det visade han klart när djävulen frestade honom i öknen att förvandla stenar till bröd. Han svarade: ”Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun” (Matt. 4:4).

En del förkunnare vill locka folk till kyrkan med löften om rikedomar. Och visst, i Kristus finns stora rikedomar. Men de lovar jordiska rikedomar och använder slagord som: ”Gud vill inte att du skall vara fattig, utan förmögen och framgångsrik!” Denna s.k. framgångsteologi erbjuder en annan sorts kristendom än vad Jesus och hans apostlar gjorde. De talade om att kristna för sin tros skull måste vara beredda på att drabbas av ”hunger, nakenhet, fara eller svärd” (Rom 8:35), vilket många också fått vara med om. Till församlingen i Korint skriver Paulus: ”Ännu i denna stund är vi hungriga och törstiga. Vi går nakna, vi misshandlas och är hemlösa” (1 Kor. 4:11-12). Inte någonstans lovar Jesus de sina jordiska framgångar och välfärd. Tvärtom säger han gång på gång att vi måste vara beredda att bli utsatta för förakt och förföljelse och mista allt, t.o.m. vårt liv, för hans skull.

Men vad är det då för glädjebudskap för fattiga som Messias eller Jesus predikar? I Bergspredikan säger Jesus: ”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” (Matt. 5:3). Den fattigdom Jesus åsyftade är en inre fattigdom som består i att man är fattig inför Gud. Det handlar således inte om att vi känner oss fattiga eller mindervärdiga i jämförelse med andra. Sådana jämförelser plågar många sig med i dag: man måste vara lika bra som andra, ha lika fin kropp, lika fina märkeskläder, vara lika omtyckt, annars är man värdelös. Det är hårda krav. Men här handlar det inte om att spegla sig i och försöka leva upp till världens krav, utan om att spegla sig i Guds bud och de krav han ställer på oss. När vi gör det, gör oss Gud fattiga i anden. Han låter oss se att vi vårt inre helt och hållet saknar den kärlek och rättfärdighet som han kräver av oss. Vi har inget gott att visa upp. Vårt inre är en enda stor härva av beräknande egoism. Allt är fläckat av onda och orena begär.

Först när Guds Ande låter Ordets ljus falla över våra liv och avslöja hurudana vi är innerst inne, börjar vi på allvar instämma i syndabekännelsens ord: ”Jag fattig syndig människa, som är född med synd och sedan ofta och på många sätt brutit mot dig …” Då tränger ropet Kyrie eleison, ”Herre, förbarma dig över oss!”, upp ur djupet av vårt inre. Det är de i anden fattigas rop. De har inga rikedomar att visa upp inför Gud, bara synd och skam.

Men det är just för dessa som Jesus predikar glädjens budskap. Det är bara dessa som anar storheten i den glädje som predikas, som förstår det underbara i att Jesus utan all vår förtjänst gör oss rika. Till sin häpnad kläds de i fina kläder, i rättfärdigheten från Gud som Jesus med sitt lidande och sin lydnad har vunnit åt syndare. Så klädda får de nalkas Gud och av honom ses som lika heliga, goda och rena som Jesus själv. När de tror detta glädjebudskap som predikas för dem, föds de på nytt, de blir nya människor som börjar leva som Guds barn och blir arvingar till det eviga livet. Det är sådant Jesus vill verka hos oss när han kommer med glädjens budskap för de fattiga under det nya kyrkoåret. Men han kommer med mer.

2. Han kommer med frihet för de fångna och betryckta

Vad är det för fångar som Jesus talar om? Har han kommit för att tömma fängelser och släppa ut tjuvar, mördare och våldtäktsmän? Naturligtvis inte. Jesus upphävde inte samhällets rättskipning, ordningen att på brott följer straff. Han var ingen politisk revolutionär, ingen som samlade folk kring sig för att bekämpa förtryck och orättvisor i samhället. Hur angeläget sådana saker än är, så var det inte för det Jesus sändes från himlen. Hans rike var nämligen inte av denna världen (Joh. 18:36).

Vad menar Jesus då med sina ord om ”frihet för de fångna”? Här, på liksom ifråga om de fattiga, handlar det om något andligt. Det handlar om människans andligt förödande fångenskap och slaveri under synden, döden och djävulen. I den meningen är vi alla ända från födseln fångar. Vi är inte fria utan sitter i fängelse, hårt bundna av våra synder och dåliga samveten och har Satan som vår grymme fängelsedirektör. Hur vi än anstränger oss att bli fria, så lyckas vi inte med det. Många skryter i dag med att de är frigjorda och förklarar att det egentligen inte finns något som är synd. Men det är en falsk och bräcklig inbillning som man får kämpa för att upprätthålla.

Gud säger oss sanningen: vi är syndens slavar och fångar under djävulen. Men till alla sådana som av Guds Ande och ord får upp ögonen för denna sanning och plågas av den kommer Jesus med frihetens mäktiga evangelium. Det låser upp fängelseportarna, celldörrarna öppnas och bojorna faller av. Han bjuder de fångna gå ut i friheten. Det märkliga är att när Jesus gör det, blir djävulen och hans fångvaktare helt maktlösa. De kan inte stoppa dem som på Jesu uppmaning reser sig upp och lämnar fängelset. De går ut med ett fribrev i sin hand, som t.o.m. djävulen måste böja sig för, ett beslut från högsta domstolen, som intygar att vår skuld är betald och annullerad och fången omedelbart skall försättas på fri fot. Jesus själv är den som med sin död och uppståndelse har friköpt oss. Aposteln Paulus skriver om detta fribrev: ”Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset” (Kol. 2:13-14).

Det är kraften i detta fribrev, skrivet med Kristi blod, som gör vårt kyrkoår till ”ett nådens år från Herren”. Själva uttrycket ”nådens år” anspelar på det israeliska jubelåret som enligt Mose lag skulle infalla vart femtionde år (3 Mos. 25:10 ff.). Då skulle alla israeliter återfå förlorad egendom och frihet. Alla slavar fick möjlighet att bli fria. Detta märkliga jubelår av skuldsanering och återställelse utropades på försoningsdagen i den sjunde månaden (vilket motsvarar vårt oktober). Detta jubelår förebildar Kristi kyrka som ett nådens och frihetens rike för syndare. Kyrkoåret är vårt ständiga jubelår där vi i de av Jesus instiftade nådemedlen åter och återigen får uppleva sanningen i Jesu ord: ”Om nu Sonen gör eder fria, så blir ni verkligen fria” (Joh. 8:36).

Detta är en inre, andlig frihet men ingen garanti för att vi aldrig kan hamna i jordiska fängelser. Jesus själv blev gripen och fängslad, fast han inget ont hade gjort. När vi läser om de första kristna, så ser vi att de levde farligt. Flera av dem greps och fängslades. Hundratusentals kristna har genom tiderna suttit inspärrade för sin tros skull. Många har försmäktat och dött i vidriga fängelser och fångläger för sin tros skull. Och de gör det än i dag.

När Paulus och hans medarbetare Silas var i Filippi och predikade om Jesus, blev de gripna, piskade och kastade i fängelse. Ändå var de i andligt avseende fria. Mitt i natten hörde man dem be, prisa Gud och sjunga glada lovsånger (Apg. 17:25). De uppträdde som de friaste människor i världen. Hur kunde de göra det? Därför att de i sina hjärtan ägde friheten som Kristus skänker genom evangelium. De visste att de i Jesus hade Gud på sin sida, att de var i hans hand och inte behövde frukta något. Kroppen kunde väl kastas i fängelse och t.o.m. dräpas, men aldrig den frälsta själen. Till sist:

3. Han kommer med syn för de blinda

Jesus botade fysiskt blinda, som t.ex. den blinde Bartimeus. Men han botade inte alla blinda och har inte lovat oss att vi här på jorden skulle slippa lidanden och sjukdomar av detta eller andra slag.

Men i vår text är det inte fråga om fysisk utan om andlig blindhet, en blindhet som Jesu åhörare i Nasarets synagoga led av och som var långt värre än Bartimeus blindhet. Den första häpnaden över vem Jesus utgavs sig för att vara slog snart om till förnuftets vägran att tro Jesus var Messias, Herrens smorde, Guds Son, den som profeten Jesaja talade om. De såg bara människan Jesus, deras hembygds son, pojken som en gång lekt på deras gator. De sade till varandra: ”Är inte han Josefs son?” Han kan ju inte vara Messias! De jagade upp sig och tyckte att Jesus gripits av storhetsvansinne. Han var galen, en skam för hans hemstad! Gudstjänsten övergick i ren lynchning: de grep Jesus, drev honom ut ur staden och ut på en brant för att störta ner honom. Men Jesus vände sig om och gick rakt igenom hopen utan att någon kunde hindra honom (Luk. 4:29-30). Och han kom aldrig mer tillbaka.

”Ett nådens år från Herren” med Jesus ville de inte ha. De hade säkert inte drivit ut honom, om han hade lagt fram ett handlingsprogram för att hjälpa fattiga och sjuka i Nasaret eller uppmanat till revolt mot det romerska förtrycket. Hade han gjort det, hade de fört honom till stadens torg och hyllat honom. Men hans evangelium handlade om något annat. Han ville att de skulle få upp ögonen för sin egen synd och för vem han egentligen var: Inte bara Marias Son, utan Messias, Guds Son som kommit för att bli deras och alla syndares Frälsare.

Det som hände i Nasarets synagoga påminner oss om att det heliga evangeliet är fullt möjligt att stå emot. Man kan njuta av adventsljus, hosiannasånger och stämningsfulla adventsgudstjänster och ändå stänga sitt hjärta för Skriftens Jesus och förbli obotfärdig under hela sitt liv. Och då är allt hopp ute.

Låt oss därför ta vara på det ”nådens år från Herren” som skänks oss så länge det heter ”i dag”. Det finns ingen garanti att vi får uppleva det nya kyrkoåret ända till dess slut. Både döden och den yttersta dagen kan hastigt avbryta det. Tänk på att varje kyrkogång här på jorden kan vara din sista. Men än ljuder adventsropet: ”Se, din konung kommer till dig!” (Matt. 21:5). Han kommer med glädjens budskap för dig i din andliga fattigdom, med frihet för dig som känner dig bunden av synder och för att öppna dina ögon för Guds gränslösa godhet och barmhärtighet mot dig när du hör och tror evangelium. Amen.

S Bergman

[^]