Messias kommer till oss med nådens år

Vår predikotext idag står i sankt Lukas fjärde kapitel. Den berättar om hur Jesus inledde sin verksamhet. Om vi börjar från början i sankt Lukas evangelium, får vi läsa om hur Jesus föds, frambärs i templet, döps av Johannes Döparen och frestas i öknen av djävulen. Detta var förberedelserna. Nu är Jesus beredd för sitt uppdrag. Nu ska arbetet börja. Han framträder i Nasaret och redogör för sitt program.

I sitt evangelium framhåller Lukas att en profet blir avvisad. Det måste vara så, det kan inte undvikas. Det är två faser i en profets verksamhet. Han träder fram och han blir avvisad. En profet frambär budskap från Herren Gud, han kan också utföra kraftgärningar, men han kommer förkastas trots att han är Guds tjänare, ja eftersom han är Guds tjänare.

Detta mönster hos Lukas är tydligt från början. När Jesus frambars i templet berättar Lukas hur Simeon välsignade Jesus och hans moder Maria och sade till dem: Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt. (Luk. 2:34)

När det gäller Gud kan vi människor nämligen inte vara neutrala. Antingen är vi med eller inte, antingen är vi för eller emot. Det är en profets uppgift och syfte att göra detta tydligt. Man måste ta ställning. Simeon i templet beskriver konsekvensen av Jesu framträdande när han fortsätter: Så skall det bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan. (2:35)

Vår predikotext utgör den första delen av en perikop, ett avsnitt i evangeliet. Den innehåller Jesu predikan i synagogan i Kapernaum. Textens fortsättning, den andra delen av perikopen, är predikotext för andra årgången på tionde söndagen efter Trefaldighet. Den delen innehåller hur judarna förkastade Jesus och hans predikan. De ville till och med störta honom utför en brant och ha ihjäl honom.

Om synagogans gudstjänst

Låt oss så gå till dagens text och titta närmare på dess innehåll och budskap. Jesus kom till Nasaret. På sabbaten gick han till synagogan, såsom hans sed var. I synagogans gudstjänst ingick textläsning, man läste först från Moseböckerna och sedan från profeterna. Synagogföreståndaren hade ansvar för vilken text som lästes, så att det blev i rätt ordning, och han utsåg vem som skulle läsa. En särskild person bar fram den rätta bokrullen. Även lekmän fick vara textläsare, den gammaltestamentliga prästtjänsten var knuten till templet, alltså inte till synagogan. Till textläsningarna fogade också de som betroddes med att läsa en kommentar, precis som Jesus gjorde i Nasaret.

De första kristna fortsatte sedan med gudstjänst på samma sätt som i synagogan, det är därför vi också i vår gudstjänst har två textläsningar. De kommentarer och förklaringar som man tillfogade i synagogan, har sedan i kristendomen byggts på till predikan. Synagogans gudstjänst är grunden till den kristna gudstjänsten. Förutom textläsningar hade de också böner och växelsånger. De första kristna firade gudstjänsten enligt den judiska traditionen.

Judarna läste inte vilken bok som helst i gudstjänsten, utan man läste bara sådana skrifter som ingick i kanon, Guds Ord. Till en början läste de kristna bara texter från lagen och profeterna. När sedan de nytestamentliga skrifterna kom till allt eftersom, läste man också ur dem vid gudstjänsterna. Från allra första början tog man alltså emot apostlarnas skrifter som Guds Ord, och det framgick tydligt i gudstjänsten, genom att de lästes där.

Kristus trädde fram

Så trädde då Jesus upp i synagogan. Han fick bokrullen och läste från profeten Jesajas bok. Det är en profetia om Messias, den utlovade frälsaren, och textläsningen innebar alltså att profetian uppfylldes. Det Jesus proklamerade var just att han var Messias. Nu trädde han fram. Han var den frälsare och kung som skulle komma. Han är den som Herrens Ande smort till att predika glädjebudskapet, evangelium. Messias betyder nämligen ”den smorde” på hebreiska, och det innebär att vara kung. Ni minns säkert alla hur profeten Samuel smorde först Saul och sedan David till kung över Israel.

Den som smordes till kung fick då Guds Ande. Det låter kanske litet märkligt i våra öron att kungen fick Guds Ande, men vi ska komma ihåg att det gamla Israel inte var vilket land som helst, utan det var en teokrati, där kungen var Guds direkta redskap att styra landet. Israel styrdes efter Guds Ord, och det var alltså ett andligt uppdrag att vara kung.

Det är fortfarande ett uppdrag från Gud att vara kung, president, minister eller riksdagsledamot i alla länder, men i alla andra stater än det gammaltestamentliga Israel, fram till år 70, sker detta inom skapelsens, samvetets och förnuftets ram, inte direkt utifrån Bibelns ord.

Nu kom alltså den utlovade kungen, frälsaren, Messias. Han, som alla profeterna i flera hundra år hade visat på, uppenbarade sig en lördagsförmiddag i Nasaret omkring år 30. Och han förkunnade sitt budskap genom att läsa från profeten Jesajas rulle: Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga.

Vad är glädjens budskap?

Vad betyder då denna predikan? Vad betyder det att Messias förkunnar glädjens budskap för de fattiga? Anden fick han i dopet i Jordan, det förstår man lätt, men vilka är de fattiga som får ett gott budskap? Inom den så kallade befrielseteologin, som kom väldigt i ropet under sextio- och sjuttiotalet, så var glädjebudskapet att de bokstavligen fattiga skulle få social rättvisa. Man förvandlade evangeliet till inomvärldsligt arbete för en bättre värld. Evangeliet blev mellanmänsklig etik, blev goda gärningar. Så har det ofta varit i kyrkohistorien, inte bara på sjuttiotalet.

Denna motsättning mellan kristendom och gärningslära blev väldigt tydlig vid reformationen. Luther fann att han inte klarade att uppfylla Guds bud. Hur hårt han än slet kunde han inte blidka Gud. Han upptäckte att frälsningen, Guds rättfärdighet, är en gåva. Luther lärde att människan blir frälst av tro allena, men romersk katolska kyrkan lärde – och lär – att det inte räcker med tro, det måste till goda gärningar också.

Denna klyfta mellan Luther och påven har bestått sedan dess. Vi firar under detta kyrkoår femhundraårsjubileet av reformationen, som startade med att augustinereremitmunken Martin Luther den 31 oktober 1517 på slottskyrkans port i Wittenberg spikade upp 95 teser riktade främst mot avlatsmissbruket.

Somliga tror att motsättningen mellan Rom och Wittenberg försvunnit och att man nu kommit överens i fråga om rättfärdiggörelsen. För det har man gjort, kommit överens alltså. Det så kallade Lutherska Världsförbundet har kommit överens med romersk katolska kyrkan om en deklaration om rättfärdiggörelsen. Vad är det man kommit fram till? Jag påstår att Lutherska Världsförbundet lämnat den lutherska tron och övergått till gärningslära. Det visar sig till exempel genom det högtidlighållande av reformationsdagen som Lutherska Världsförbundet hade tillsammans med påven i Lund och Malmö den 31 oktober i år. Varför samlades de? Vad driver dem att arbeta tillsammans? Är det rättfärdiggörelsen genom tro eller är det gärningslära? Svenska Kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén svarade så här: Man kan säga att det [gemensamma arbetet] drivs av de stora frågorna som mänskligheten står inför, migration, klimatfrågan, rättvisefrågan. Det är frågor som påven lyft fram och som vi också lyfter väldigt mycket. (Ur artikel på tidningen Dagens hemsida Vi har lämnat stridigheterna.)

Vad är fattigdom?

Åter till Jesu predikan. Han predikade glädjens budskap, evangelium, för de fattiga. De fattiga är inte de som saknar pengar, social rättvisa, framgång eller hälsa. Det är inte det som Jesus kom för att ge. De fattiga är de som är fattiga på rättfärdighet, de som saknar egna meriter inför Gud, de som saknar frälsning. I Bergspredikan säger Jesus: Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. (Matt. 5:3) Och Jesaja säger: Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet, och ni som inte har pengar, kom hit och köp säd och ät. Ja, kom hit och köp säd utan pengar och för intet både vin och mjölk. Varför ger ni ut pengar för det som inte är bröd, era inkomster för det som inte kan mätta? Hör på mig, så skall ni få äta gott och njuta av utsökt mat. Böj ert öra hit och kom till mig! Hör, så får er själ leva! Jag vill sluta med er ett evigt förbund: Ni skall få den trofasta nåd som jag lovade David. (Jes. 55:1ff.)

Den viktigaste frågan

Och nu kommer vi fram till den viktigaste frågan: Hur är det med oss som är här i kapellet idag? Hur är det med dig och mig? Är vi fattiga i anden? Tycker vi att vi duger inför Gud? Gör vi allting rätt? Är vi osjälviska människor? Är vi goda människor? Älskar vi Gud över allting? Är vi perfekta människor, som faktiskt alla andra människor borde ta till föredöme?

Kanske tycker du att du duger ganska bra, och att du gör ditt bästa. Och det vill jag inte säga emot. Det är säkert så. Du är säkert inte värre än andra. Men räcker det? Och hur är de andra, andra människor som du har omkring dig. Är de goda, osjälviska människor? När man ser på andra människor, ser man plötsligt så mycket klarare. Man ser andras misstag och dumheter så tydligt och klart. Men, skulle vi vara bättre än de andra människorna? Eller kan det höra med till syndens förbannelse att vi inte ser våra fel och brister ordentligt?

Jesus kommer med det glada budskapet för de fattiga. Han kommer med frihet för de fångna, han kommer med förlåtelse och befrielse för dem som sitter fast i synden och längtar efter befrielse. Han kommer med syn för de blinda, han lär oss att se vår synd, den som vi kanske trodde att bara andra hade, han visar oss den, inte för att trycka ner oss utan för att befria oss, ge oss frihet. När vi ser synden blir vi betryckta, men Jesus befriar oss. Han lyfter bort syndaeländet från oss och säger: ”Du är mitt barn, du är helig och rättfärdig. Inte för vad du har gjort, utan för vad jag har gjort. Syndfri är du för att du genom tron i mitt namn har syndernas förlåtelse.”

Nådens år

Vi firar idag kyrkoårets första dag, alltså den kyrkliga nyårsdagen. Vad kommer hända under det nya året? Det vet vi inte. Men ett vet vi: Jesus kommer till oss här idag i vårt nya kyrkoår. Han vill vara med oss hela detta år i sitt ord och i sina sakrament, dopet, nattvarden och bikten. Med dessa medel hjälper han oss i kampen mot synden. För det var därför han kom till jorden: För att besegra synden. Han vill hjälpa oss i denna vår dagliga kamp att leva heligt. Han vill ge oss ett nådens år. Där han får predika och där han blir trodd, där han blir mottagen i nådemedlen, där blir det ett nådens år från Herren.

Låt oss nu alla hälsa och hylla vår Herre och konung när han på kyrkoårets första dag rider in i sin kyrka. Judarna bredde ut mantlar och palmkvistar på vägen där Jesus red fram, och det kan ju inte vi göra, för åsnan går ju inte just här. Men vi kan ställa oss upp och ta emot honom genom att breda ut musikaliska palmkvistar, nämligen Hosianna-sången. Så kan Jesus rida in i våra hjärtan. Amen.

J Fjellander

[^]