Den yttersta tidens faror

I vår text frågar fariséerna Jesus när Guds rike skulle komma. De tänkte sig ett synligt rike här på jorden, ett fritt och starkt Israel. Men Jesus svarade inte på deras fråga om när utan började tala om hur Guds rike kommer. Det kommer inte ”så att man kan se det med ögonen”. Man kan inte säga: ”Se, här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er” – eller som det också kan översättas: Guds rike är inom er.” På det sättet avvisade han deras föreställningar om ett synligt jordisk gudsrike.

Riket finns där man samlas kring dess kung, Jesus Kristus, lyssnar till hans ord och i sitt hjärta hyllar honom som sin Herre och Frälsare. Aposteln säger: ”Herren känner de sina” (2 Tim. 2:19). Det är bara Gud som ser det fördolda riket. Han ser nämligen vilka som äger en levande tro på Jesus och drivs av den Helige Ande. I den meningen är kyrkan eller riket mitt ibland oss här på jorden osynligt eller fördolt. Men en dag skall det bli synligt. Det sker när Jesus kommer tillbaka för att hämta sin brud, den troende kyrkan. Då skall riket stråla, de heliga skall lysa ”som himlavalvets ljus ... som stjärnor, alltid och för evigt” som det står i Daniels bok (Dan. 12:3). Det som här varit fördolt skall uppenbaras och då skall alla se vad Gud hela tiden har sett.

Mot detta synliga härlighetsrike riktas vår blick denna andra adventssöndag, som ibland kallas ”lilla domsöndagen”, eftersom den handlar om den allra yttersta tiden. Kristna lever alltid i väntans tider. Vi väntar, som det står: ”på det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet” (Tit. 2:13). Guds rike kommer till oss redan nu genom dopet och tron på evangelium. Ändå har detta rike ännu inte kommit i sin synliga och fulla härlighet. Det återstår.

Den yttersta tiden handlar om tiden före Kristi återkomst. Det är ändens tid då jorden går mot sitt slut. I dagens text talar Jesus om den yttersta tidens faror och frestelser för de kristna. Det är en svår tid, en tid då djävulen härjar vildare än någonsin. Den yttersta tiden är nu. Den är inget som kommer senare. Alla de kännetecken på denna tid som Jesus och NT talar om har slagit in. Ett par av dem lyfter Jesus särskilt fram i dagens text för att vi skall se upp med dem.

1. Den yttersta tiden kännetecknas av falska läror om Guds rike

Om vi tror att den yttersta tiden skall vara en allmänt ateistisk eller icke-religiös tid, så misstar vi oss. Ateister och religionsfiender ropar visserligen ivrigt ut sitt budskap om att Gud är död, att han bara är en gammal, mänsklig föreställning som inte längre behövs. Han behövs inte längre i vår moderna och upplysta tid, säger man. Vetenskapen har gjort honom överflödig. Man förkunnar detta som ett slags befriande evangelium om att nu slipper vi Gud och religionens förskräckliga gissel som skrämt, förtryckt och plågat så många, och förorsakat krig och annat elände i årtusenden. Men majoriteten av jordens folk är religiösa på olika sätt och kommer så att förbli. Vi ser att även i ett starkt sekulariserat land som vårt finns både stor efterfråga och stort utbud av olika vägar till tro och andlig förnyelse. På det religiösa torget ropar man ut sina budskap om Guds rike på jorden: ”Se, här är det!” eller: ”Där är det!” säger man. Och många far hit och dit och prövar det ena efter det andra.

Men här gäller det för oss som vill vara kristna på Ordets fasta grund att se upp. Jesus säger om den yttersta tiden: ”Många falska profeter skall träda fram och bedra många” (Matt. 24:11). Dessa lockar med falska glädjebudskap om hur människan med sina inneboende resurser kan bli rik och lycklig och nå påtaglig framgång här i livet. De falska profeternas rike är alltid jordiskt och människocentrerat. Det är inte Guds rike utan egenrättfärdighetens rike som människan bygger i tro på sig själv och sin egen förträfflighet.

Det finns i dag ett brett fält av föreställningar som vill göra Guds rike till ett sådant rike. De smyger sig in också i kristna kyrkor och får folk att överge det gamla, kristna evangeliet om vad Gud gjort för oss genom att sända sin Son som vann syndernas förlåtelse åt oss genom sitt försoningsoffer på Golgata. Det falska evangeliet talar inte om sådant, inte om frälsning undan vredesdomen och jordens undergång. Det talar tvärtom om vad vi människor kan göra för att bevara jorden, så att vi kan leva och bo här med frisk luft, rent vatten och mat som räcker till alla. Det talar om att vi måste verka för demokrati, jämlikhet, fred och rättvisa på jorden. Så byggs Guds rike på jorden, menar man. Att få höra hur denna jord och vår tillvaro här kan räddas och bevaras, så att alla kan leva gott här, det är det evangelium som världen gärna vill höra. Men Jesus lär att jordens liv obönhörligt går mot sin undergång. Han säger också: ”Mitt rike är inte av den här världen” (Joh. 18:36). Endast Kristi rike består när världen en dag, som bara Gud känner, går under i eld och hetta.

Den yttersta tiden är en mycket svår tid för troende kristna. Djävulen vill locka oss bort från Guds rike med det som syns, är stort och mäktigt och imponerande i världens ögon. Han har många falska profeter i sin tjänst. De känns alla igen på att de förkunnar ett annat rike än den osynliga nådens rike och ett annat evangelium än tron på syndernas förlåtelse i kraft av Kristi försoning. Men de ljuger och bedrar människor. De är djävulens språkrör. ”Gå inte dit, och följ inte med”, manar oss Jesus strängt. Vi gör klokt i att lyssna till honom.

2. Den yttersta tiden kännetecknas av falsk säkerhet

”Som det var på Noas tid, så skall det vara under Människosonens dagar…” Man äter, dricker och gifter sig, köper och säljer, planterar och bygger. Det betyder att den yttersta tiden inte präglas av någon särskild oro eller dramatik. Den saknar tecken som kan ses med ögonen. Det vi hörde om i dagens evangelium att ”tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna” och att ”på jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån” osv. (Luk. 21:25-26) är alltsammans sådant som sker inte under tiden innan Kristi återkomst utan just på den yttersta dagen då han kommer. Tiden innan löper allt som vanligt. Den präglas av lugnet före stormen. Det yttersta dagen kommer oväntat, ”plötsligt ... som en snara” säger Jesus, precis som på Noas tid.

På den tiden var man övertygad om att Noas varningar om en kommande katastrof inte hade någon som helst grund. Inte skulle det komma någon flod, som Noa år ut och år in hade surrat om! Han var från vettet. Men detta var en falsk säkerhet. Floden kom och svepte med sig alla utom åtta själar som gick in i arken och blev räddade.

På liknande sätt var det längre fram på Lots tid, säger Jesus. Det står om Lot, som bodde i Sodom, att han ”plågades av de ogudaktigas utsvävande liv … dag efter dag plågades han i sin rättfärdiga själ av att se och höra det onda som de gjorde (2 Petr. 2:7-8). Den plågan känner också vi av i vår tid, där ogudaktighet och sodomitiskt liv ofta hyllas. När Lot talade med sina två döttrars blivande män om att de måste fly från Sodom för att Guds dom skulle drabba staden, så skrattade de åt honom. De ”trodde att han skämtade” (1 Mos. 19:14). De hade inte en tanke på att följa med Lot, hans hustru och båda döttrar. De kände sig säkra där de var. Men domen kom: eld och svavel regnade över staden ”och gjorde slut på dem alla”.

Så varnar oss Jesus för den falska säkerhetens ande, som djävulen särskilt under den yttersta tiden söver ner hela världen med. Det är en mycket smittsam sömn. Det finns därför skäl att vi stannar upp och frågar oss om också vi smittats. Är vi ”främlingar och gäster” här i världen (1 Petr. 2:11), som väntar och längtar efter vårt rätta hemland, härlighetens rike som tillhör dem som tror på Kristi evangelium, eller har vi blivit så hemma och bofasta här att vi glidit in i den falska säkerhetens livsmönster som bara låter livet rulla på och bestå av begäret efter det synliga, av att köpa och sälja, äta, dricka och tillfredställa sina begär, allt medan Herrens dag bleknar bort i fjärran. Den kommer inte nu, inget tyder på det, tänker vi kanske. Men dagen kommer som en blixt. Plötsligt och oväntat blir det avbrott i livets gilla gång och vi står alla församlade inför domaren som ser och vet allt om oss. Har vi då levt i falsk säkerhet blir den dagen en förskräcklig dag.

3. Den yttersta tidens faror undgår vi genom att leva i daglig omvändelse

Den yttersta tiden är en mycket svår tid att vara kristen i. Den bibeltrogna kyrkan som håller fast vid Kristi ord och lära kommer vara en föraktad och förföljd minoritet som fråntas all heder och ära. I vår text säger Jesus: ”Det skall komma en tid, då ni längtar efter att få se en av Människosonens dagar, men ni kommer inte att få det.” Som föraktade, förtalade och otidsenliga dårar som håller fast vid Kristi ord och lära och tycks leva på undergångens brant tycker vi ibland, att det skulle vara härligt om Jesus bara en enda dag kom till oss och visade en glimt av den synliga makt och härlighet han har då han kommer på yttersta dagen och lägger alla sina fiender som en fotapall under sina fötter (Ps. 110:1). Men Jesus säger att några ”Människosonens dagar” på det sättet kommer vi inte få se. Intill den dag han kommer är vi hänvisade till att leva ”i tro, utan att se” (2 Kor. 5:7).

Under alla de frestelser och faror som hotar oss under vår väntan på det kommande härlighetsriket har vi endast Ordet och nådemedlen att hålla oss till. Men det räcker. Ett stycke av det har vi fått oss förelagt i dag. Det förmanar och varnar oss. Med sina ord vill Jesus väcka oss till besinning och verka den ånger och tro som är det andliga livets pulsslag i det osynliga riket.

Liksom världen lever som vanligt i sitt rikes falska säkerhet skall vi kristna leva som vanligt i vårt osynliga rike, dvs. leva i daglig syndabekännelse där vi t.ex. bekänner och ber om förlåtelse för att vi så lätt ger efter för vantro, förtvivlan och uppgivenhet. Dessa och andra synder som Gud fördömer, måste vi också fördöma och be att han förlåter. Och det gör han. I avlösningen övertäcker han oss med Kristi rättfärdighet. Han vill att vi skall leva i trygghet hos honom, i full visshet om att höra till högra sidans frälsta folk på den yttersta dagen. Detta är något helt annat än att leva i falsk säkerhet. Det är att leva i fast tro på Gud, hans ord och löfte.

Hur stort är det inte att tillhöra den högra sidans folk, förvissade om att vi är medborgare i den osynliga nådens rike! Det är denna trons trygghet – som just det vanliga kristna livet i bot ger – som övervinner den yttersta tidens alla frestelser och faror.

Aposteln säger: ”Frälsningen är oss nu närmare än då vi kom till tro” (Rom. 13:11). Just så, och inte med skräck och fasa, skall vi se på Herrens stora dag. Det är den annalkande frälsningen, som av nåd är vår genom tron på Jesus, som håller oss uppe i glad väntan på vårt saliga hopps fullbordan. Amen.

S Bergman (2010)

[^]