Den nödvändiga omvändelsen

Vi läser i Markus 6 om Jesu tolv lärjungar: De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig (Mark 6:12) I äldre översättningar står det predika ”bättring” i stället för omvändelse. Och vi har därför många psalmer som talar om bättring. Men bättring och omvändelse, det är samma sak. Det är det som Johannes Döparen predikade. Och Jesu lärjungar predikade omvändelse. Så gjorde Jesus själv. Och så gjorde också Johannes döparen och före honom alla Gamla testamentets profeter.

Att man ska omvända sig, det betyder att man ska göra sinnesändring, ångra sina synder och tro på Jesus Kristus som sin Frälsare. Det gamla ordet ”bättring” kunde leda tankarna till att man ska förbättra sig själv. Men att omvända sig – eller göra bättring – betyder inte att man ska bättra på sig själv, göra sig värdig att möta Gud, reparera gamla fel och brister, försöka övervinna sin tjurighet och ilska, kort sagt prestera ett nytt beteendemönster och börja gå i kyrkan. Nej, det är fråga om ett nytt liv, en ny förbindelse med Kristus, att födas på nytt. Och när en människa blivit född på nytt, då får det konsekvenser, det blir ett nytt sätt att leva.

Men omvändelsen är inte människans eget verk. Hur skulle det kunna vara det? Hon är ju som aposteln säger död i överträdelser och synder. Men detta betyder inte att inte människan skulle kunna tillgripa de medel som Gud gett henne för hennes frälsning. Omvändelsen är helt och hållet Guds verk, men han använder sig av nådens medel som verktyg.

Advent är en förberedelsetid inför julen. När vi nu står inför julens högtid, måste vi på nytt framhålla, att den Frälsare som föddes den första julnatten måste bli mottagen. För att han ska bli mottagen så måste vägen beredas för honom genom en sann omvändelse. Omvändelse är ett huvudord i vår text idag, och om det ska vi tala. Det blir alltså vårt ämne.

Och vi säger för det första:

Omvändelse är nödvändigt. Och vi frågar: Varför?

Jo, därför att vi alla tillhör ett syndigt människosläkte. Johannes säger det klart och tydligt i vår text: Ni huggormsyngel! Detta är inte bara ett okvädinsord som han drar till med. Det är inte heller något som han säger bara till fariseerna. Nej, det står i vår text: Han sade nu till folkskarorna som kom ut – ni huggormsyngel. Johannes säger den verkliga sanningen till oss människor. Vi är alla skapade av Gud för att vara hans barn och leva i gemenskap med honom. Men den gamle ormen, han som kallas satan och står Gud emot, han som ville bli lik Gud och lika mäktig som han, inte i kärlek utan i makt, han förledde människan att göra uppror mot Gud. Och av naturen är vi hans barn.

Det är detta som vi kallar för syndafallet. Människan avföll från Gud, vände sig bort från honom, ville själv bestämma varifrån hon skulle hämta sin kunskap. Gud hade sagt: Av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö. Men ormen, satan, han säger tvärtemot: Ni ska visst inte dö! Och människan åt av frukten. Den människa som skapats god och helig och odödlig och fått uppgiften att bruka och bevara paradiset, hon blir nu ond och dödlig och drar förbannelse över sig själv och hela jorden. Så bär nu människan inte längre Guds avbild, utan Adams avbild. Så förvandlas den saliga gemenskapen med Gud till misstro och fiendskap mot Gud. Också förhållandet till andra människor blir förstört. Ovänskap, kiv och avund, förtryck och utnyttjande av andra människor blir resultatet.

Vi bär alla på detta syndafördärv. Den onda lusten, kärlekslösheten, avogheten mot somliga människor, skadeglädjen vid antagonisternas motgångar. Vi är alla ormyngel, avkomlingar till vår förste stamfader, till vår stammoder, som lät sig lockas till uppror mot Gud.

Därför är omvändelse nödvändigt. Guds sköna värld har blivit ett hemvist för tårar, nöd och lidande utan gräns. Guds vrede vilar över hela vår skapelse, och därför är det nödvändigt med en sann omvändelse. Här hjälper inga falska tröstegrunder. För dem som kom ut till Johannes räckte det inte med att de var barn till Abraham. Det räcker inte att åberopa att man gjort goda gärningar och skänkt mycket pengar till välgörande ändamål. Det räcker inte att man tillhör en bibeltrogen församling och går i kyrkan varje söndag. Det enda som hjälper är att man blir född på nytt. Detta är lika nödvändigt för alla människor, vem man än är.

Det räcker inte heller att man en gång blev omvänd. Ty det goda trädet kan vissna och börja bära dålig frukt. Den som börjat leva som Abrahams barn måste genom daglig omvändelse fortsätta vandra i Abrahams fotspår och ta upp kampen mot frestelsen. Det är nödvändigt om man vill bli salig till slut att man kämpar den goda kampen som blev invigd till i det heliga dopet. Det är nödvändigt med omvändelse om man en gång vill leva med honom i hans himmel.

Och nu säger vi för det andra:

Omvändelse är nödvändigt. Men hur?

Den frågan fick Johannes av människorna som kom ut till honom. De frågade: Vad skall vi då göra? Detta är den oomvända människans fråga. Ty för den gamla människan är det självklart, att om man ska bli frälst så måste man göra det själv. Man är övertygad om att ska man bli en god människa så blir man det genom att göra det rätta. Denna övertygelse ligger bakom alla andra religioner och åskådningar. Överallt är det självklart att man blir god genom att göra det rätta, rättfärdig genom att uppfylla lagen. Detta anses som fullständigt självklart. Och det är inte så underligt. För varje upplevelse av Gud låter oss ana att han är helig och rättfärdig. Och vårt eget samvete säger oss detsamma: Vägen till Gud går genom lydnad för hans bud.

När människan nalkas Gud, då grips hon av fruktan. Hon upptäcker att hon inte kan bestå inför honom. Hon känner all sin ringhet och hon ser att hon brutit mot den heliges bud. Det finns ingen annan möjlighet för henne än att bekänna sin synd och orenhet. När Mose hörde Gud tala ur den brinnande busken och uppmanades att dra sina skor av fötterna innan han beträdde den heliga platsen, då står det om honom: Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud.

När nu Johannes predikade i öknen och folket kom ut till honom, fick de ett styng i hjärtat. Genom att de hörde ordet krossades deras hjärtan. Johannes predikan osade svavel. Hur skulle de komma undan den stundande vredesdomen? Man började förstå att om man skulle bestå inför Gud i den yttersta domen, då måste det hända något. Så blev det också för människorna som lyssnade till Petrus på den första pingstdagen och så blev det för fångvaktaren i Filippi och för många andra: Vad ska jag göra för att bli frälst?

Och svaret på denna fråga kan i Bibeln ges med olika formuleringar och ord, men innehållet är alltid detsamma: Tro på Herren Jesus så blir du frälst. Det finns inget annat sätt att undkomma den stundande vredesdomen än att tro på Jesus. Det går inte att komma till Gud utan omvändelse. Det är därför Herren säger genom profeten Jeremia Vänd om, ni avfälliga barn! Jag skall bota er från er otrohet. Omvändelsen är helt Guds verk. Det är Gud som botar de avfallna.

Kanske säger någon att Johannes inte predikade evangelium, utan att han bara predikade lag? Men det står faktiskt att Johannes gick omkring i hela trakten vid Jordan och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. Och det är ju precis vad det övriga nya testamentet säger, att dopet ger syndernas förlåtelse. Och det är evangelium, Guds nådiga handlande med oss. Men Johannes predikade inte ett lättfärdigt dop. Att vara Guds barn måste få konsekvenser säger Johannes till dem som förlitade sig på att de var Abrahams barn. Följer inte goda gärningar, då är inte trädet gott. För när människorna träffats av Guds Ord, då ska hon ta upp kampen mot synden. Johannes säger inte åt publikanerna att sluta upp med sitt arbete i romarnas tjänst, utan att de inte ska ta mer än fastställt. Soldaterna uppmanas inte att bli vapenvägrare, utan att de inte under hot ska tvinga till sig det de inte har rätt till. Det gäller också att dela med sig. Den som har ska ge till den som ingenting har. Detta följer av omvändelsen.

Så säger vi nu för det tredje:

Omvändelse är alltså nödvändigt. Men vad har då förändrats?

Ja, först och främst människans förhållande till Gud. Förut stod hon under lagen. Hon bävade för Gud eller försökte komma ifrån talet om Gud. Men nu har Gud blivit hennes vän, hennes käre Fader, som hon inte är rädd för, men som hon är rädd att göra emot. Hon har alltså från att ha varit bortvänd blivit rättvänd. Hon har blivit omvänd. Johannes sade till människorna som kom, och som trodde att han var Messias, att han inte var det. Han var endast rösten av en som ropar i öknen. Han var endast den obetydlige tjänaren som inte ens var värdig att knyta upp skoremmen på den skulle komma. När en människa blivit omvänd då blir hon allt mindre i sina egna ögon. Hon får större och större tilltro till Jesus. Hon lär sig att lita på honom i allt, på hans trofasthet, på hans ord och på hans hjälp i alla situationer.

Men också människans ställning till världen blir en annan. Världens glädjeämnen var förut hennes glädjeämnen. Men nu har hon fått en annan värdeskala och ett annat mål. Hon ser att hon är en förvaltare och inte en förbrukare som ska roffa åt sig så mycket som möjligt.

Men det som blir kvar det är köttet, den gamla människan. Den måste bekämpas dag efter dag. En omvänd människa är alltså inte detsamma som en ny människa. Den gamla människan finns alltjämt kvar, men den får inte bestämma längre. Det blir en kamp. Ibland blir det nederlag. Ledan vid Guds Ord inställer sig. Fegheten i bekännelsen blir märkbar. Men den omvända människan lever under Guds nåd, står under evangeliet och inte under lagen.

Men också ställningen till medmänniskorna har blivit en annan. Den saliggörande tron gör en människa till en ny människa. Ty tron är verksam i kärlek. När Sackeus blivit omvänd, då frågar han inte längre hur han ska kunna tjäna pengar, utan hur han ska kunna tjäna sina medmänniskor. Han vill ge mer än han behöver enligt lagen. Får Gud utföra sitt verk med en människa då kommer också goda gärningar. Tron på Kristus ger oss ett nytt sätt att leva.

Omvändelse är nödvändigt. Genom nådemedlen, Bibeln, bikten och nattvarden, vill Gud föra in och bevara oss i omvändelsen. Det blir en kamp mot den gamla människan. Och i den kampen behöver du mer och mer av Kristus. Det är på den vägen som du själv blir allt mindre och mindre och din Frälsare större och större. Ty när Kristus växer till förminskas du själv. Det är att leva i omvändelse. Amen.

Jakob Fjellander

[^]