Julförberedelse med Johannes Döparen

Tredje söndagen i Advent är höjdpunkten i julfastan, vår förberedelsetid inför julens högtid. Johannes Döparens röst i öknen, ”Bana väg för Herren, gör stigarna raka för honom”, når också oss och vill väcka oss, så att vi tar emot Jesus och gläds över att ”oss är en Frälsare född”.

Det är så lätt att en massa saker kommer i vägen, så att vi går miste om julens verkliga glädje. Varje jul är Satan ivrigt sysselsatt med att sabotera den kristna julen för oss. Han försöker fånga oss i den kommersiella julens hets och glitter så att vi glömmer att julen är en andlig högtid, där Kristi födelse är Guds stora gåva till oss. Vägen fram till Herren Jesus behöver banas, rensas från sådant som ligger hindrande i vägen.

Hur banade Johannes väg för Jesus? Han gjorde det, som vi hörde i vår text, genom att han ”gick omkring i hela trakten av Jordan och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse”. Han ledde människor in på bättringens eller omvändelsens väg och till ett nytt liv. Så gör han fortfarande genom de stycken vi har bevarade i evangelierna om vad han sade och gjorde. Johannes banar enligt vår text i dag väg för Herren genom att predika omvändelse, genom att döpa till tro på syndernas förlåtelse och till att bära goda frukter i våra liv. Om detta skall vi tala i dag.

1. Omvändelsens predikan vill väcka oss till ånger

När människor kom till Johannes Döparen för att bli döpta och bli upptagna i Guds rike, så var det inget de själva plötsligt kommit på att det var något bra. Deras dop hade föregåtts av att de lyssnat till hans predikan. Den gjorde att de vaknade upp och såg sitt liv i ny belysning. De blev förskräckta över sitt ogudaktiga och självupptagna liv, och de greps av fruktan för Guds dom. De sörjde över sin synd och ville bli av med den. Deras samveten vaknade och de mådde dåligt. De kände att Guds vrede vilade över dem för deras synders skull.

Johannes predikan var konkret och rakt på sak. Han predikade lag: ”Ni har brutit mot Guds bud, inte älskat Gud och er nästa. Ni har bara tänkt på er själva, ni har lurat och bedragit era medmänniskor, tagit deras pengar, förtryckt fattiga, ni har begått äktenskapsbrott, ljugit och talat illa om andra människor. Redan är yxan satt till roten på trädet. Varje träd som inte bär god frukt kommer huggas ner och kastas i elden…” Med sin stränga och glödande förkunnelse skakade han om åhörarna och lät dem förstå att enda räddningen för dem var omvändelse till Gud, dvs. att de bekände sina synder, slutade att ursäkta och försvara sig, utan ropade till Gud om nåd att bli fri från det onda som de satt fast i. Det grekiska ordet för omvändelse betyder egentligen ”sinnesändring”, att man får en ny syn på syndens allvar, hur den förstör våra liv, förstör andras liv och hotar att kasta oss i evigt fördärv.

Moderna predikanter är nuförtiden ofta rädda för att säga något som stör människors själsro. Man vill inte döma och skuldbelägga någon. Därför talar man sällan om synd som något som måste bekännas och överges. I stället säger man mjukt och tröstande: ”Gör det som känns rätt för dig! Gud förstår dig, och han älskar dig som du är. Vad du än gör så är han med dig.” Men så säger inte Gud. Och så sade inte heller Johannes, när han beredde väg för Herren. Han sade det rakt motsatta: Gud är inte alls nöjd med dig, och han älskar dig inte som du är. Så länge du försvarar dig själv och din synd står du under Guds vrede. Gud vill förändring i ditt liv.

Johannes visste att många tröstade sig med att de till det yttre hörde till Guds utvalda folk Israel, och var ättlingar till Abraham och hade fått Mose lag. Inte kunde Gud tycka illa om dem! De var bra som de var, tyckte de – i vart fall mycket bättre än hedningar, publikaner och annat dåligt folk. Men Johannes tog dem snabbt ur den villfarelsen: yttre släktskap med Abraham betydde ingenting, om de inte hade Abrahams tro och sinnelag. Av stenarna i öknen, av hedningar som ingenting var i deras ögon, kunde Gud uppväcka rätta barn till Abraham, sådana som ångrade sin synd, vände om till Gud och fick nåd att börja ett nytt liv.

För de självgoda och säkra predikade Johannes lag. Han lät ingen komma undan: ”Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen?” I Matt. 3:7 ser vi, att Johannes sade detta till en grupp fariséer och sadducéer, alltså utåt sett religiösa och fromma människor, som kom för att bli döpta. Men till skillnad från de andra hade de inga synder att bekänna. Några sådana bekymmer hade de inte. De var bra som de var och levde säkra och trygga i förlitan på sin egen präktighet och rättfärdighet. Men med det sinnelaget blev det inget dop hos Johannes. De fick i stället höra att de stod under Guds vrede. Guds lag krävde ren och osjälvisk kärlek i hjärtat till Gud och till nästan. Det är det första Gud frågar efter. Yttre gärningar kan vem som helst efterapa. Men Gud såg hur det stod till i deras hjärtan: där fanns ett ormbo, en härva högmod, självgodhet, egoism, avund, hat och hämndlystnad och massor orena begär.

Johannes låter inte heller oss komma undan. Vi har från födseln alla ormens gift i oss. Vi är avlade och födda i synd och är därför av naturen vredens barn. Det vill vi inte tro, men så lär Johannes, Jesus och hela Bibeln. När vi blir anklagade för något, brukar vår första spontana reaktion vara att ursäkta och försvara oss. Vi blir upprörda och förgrymmade om någon antyder att vi gjort orätt eller betett oss illa. Så reagerade till att börja med flera av Johannes Döparens åhörare: Vad fräckt att påstå att de, som tillhörde Guds Israel, skulle vara ormyngel, dvs. djävulens barn! De var ju lagens folk! Visst hade de syndat, men de hade ju också gjort en hel del gott, tänkte de. Men med sin predikan spräckte Johannes deras vackra självbild. De såg att de inför Gud var de syndare rakt igenom som behövde förlåtelse för allt. De fick en ny syn på synden i sitt liv, att den var djup, allvarlig och fördömelsebringande. De blev förskräckta, när de förstod att Gud inte bara hatade synden utan också syndaren som älskade synden och inte ville ge upp den. De kände av och fruktade sanningen i Johannes ord: ”Redan är yxan satt till roten på träden…” Så blir det i en omvändelse som verkas av Guds Ord och Ande.

Men hur viktigt det än är att få en ny syn på synden, så räcker inte det. Judas, hans om förrådde Jesus, ångrade sig förtvivlat, när han förstod vad han gjort. Men hans ånger hjälpte honom inte. Han tog sitt eget liv. Varför? Därför att han saknade det andra ledet i omvändelsen: tron på Guds förlåtelse.

En sann omvändelse består inte bara av att vända sig bort ifrån något utan också att vända sig till något. Omvändelse är inte att vända sig bort från det onda och söka det goda i sitt hjärta, för där finns det inte. Där finns bara synden, egoismen och den onda lusten. Vi måste söka det goda utanför oss, hos Gud. Johannes Döparen gav människorna inte bara en ny syn på sig själva som syndare, utan också en ny syn på Gud som frälsningens Gud. Han banar väg för Herren, för att vi skall ”se Guds frälsning”, som det stod i Jesajas profetia.

Därmed är vi inne på den andra punkten i dag.

2. Omvändelsens dop skänker oss Guds förlåtelse

Det står om Johannes, att han ”förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse”. Den förlåtelse han predikade fanns inbäddad i det dop han döpte med. Den är hos Johannes och i hela NT förbunden med Jesus och hans försoningsgärning. Gud avskyr synden och han avskyr dem som hänger sig åt den. Men samtidigt älskar han de i synd fallna och vill frälsa dem. Därför sände han sin Son i världen. Och när Jesus nu trädde fram för att börja sin gärning, pekade Johannes på honom och sade: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Det var en fingervisning om att Jesus var Herrens lidande tjänare som profeten Jesaja århundraden i förväg talat om. Han var Frälsaren, offerlammet som kom för att dö i syndares ställe, för att de skulle få förlåtelse och bli Guds barn igen.

Gud är helig och rättfärdig. ”Vår Gud är en förtärande eld”, står det (Hebr. 12:29). Det betyder att all synd måste straffas. Men då skulle alla syndare gå under och evigt gå förlorade. Det ville inte Gud för han är också kärleken, som vill att alla människor skall bli frälsta. Hur löser Gud denna spänning mellan hans rättfärdighet och kärlek? Han gör det på ett mycket märkligt sätt: genom att komma ner till oss, bli människa och i vårt ställe bära våra synder. Det är den gudomliga kärlekens lösning på våra synders problem. Han själv betalade för oss med sitt liv och försonade på så sätt alla våra synder. Det är det oerhörda som Bibelns Gud gör. Med sitt liv och sin död vann han syndernas förlåtelse, renhet och rättfärdighet åt alla människor.

Johannes döpte till syndernas förlåtelse i kraft av Guds lamm som tar bort världens synd. Hans dop var ett dop till Kristus. Det står att han ”döpte omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus” (Apg. 19:4). Aposteln Paulus säger: ”Alla som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus” (Gal. 3:20). I dopet ikläds vi Kristus, så att Gud, när han ser på oss inte ser vår synd utan ser oss skinande rättfärdiga i Kristus.

Det budskap Döparens röst i öknen skulle ropa ut var således inte bara lagens stränga och dömande ord utan också evangeliets ord. Han gjorde vad Gud sade att han skulle göra enligt en profetia hos Jesaja: ”Trösta, trösta mitt folk! Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad och att det fått dubbelt igen av HERRENS hand för alla sina synder” (Jes. 40:1). Det är den synen på Gud som tröstens och förlåtelsens Gud som alla förskräckta syndare som ångrar och bekänner sin synd får se och blir döpta till att tro på. Och så har den kristna kyrkan fortsatt att predika och döpa till syndernas förlåtelse som skänker nytt liv och ger syndare ett nytt hjärta och gör dem till nya människor.

Evangeliet i dopet, liksom i de andra nådemedlen, är oss till ingen glädje och nytta, om vi inte tror och tar emot den tröst som Gud där räcker oss. Den måste alltid predikas för oss för att vi skall tro den. Synden kan aldrig botas av våra egna gärningar. Försöker vi nå Gud på den vägen gör vi bara saken värre, eftersom vi försöker göra det som bara Kristus kan göra. Det är otro som underkänner vad han har gjort för oss. Dopet är något stort och livsavgörande som vi behöver bli påminda om hela livet. När vi faller i synd, vilket vi ofta gör, kallar Gud oss att göra bot och bättring. Vi kallas att vända tillbaka till dopets tröst för syndare, till det rena, goda och friska förhållandet till Gud som vi får genom Jesus. Så skall omvändelse och tro på dopets evangelium vara den avgörande delen i vår julförberedelse. Bara så firar vi en rätt och god jul med glädje över ”att oss är en Frälsare född”.

Till sist ytterligare en sak som Johannes talade om.

3. Omvändelsen leder till ett fruktbärande liv

Johannes Döparen sade till dem som kom för att döpas av honom: ”Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.” Med de orden ville han pröva allvaret i deras omvändelse. Ville de verkligen bryta med synden och börja ett nytt liv? ”Vad skall vi då göra?” eller ”Hur skall vi då leva?” frågade de Johannes.

Vad svarade Johannes? Till välbeställda som förut bara tänkt på sig själva sade han: ”Den som har två livklädnader skall dela med sig åt den som ingen har.” Till publikanerna, som förut skaffat sig extrainkomster genom att fiffla med tullavgifter, sade han: ”Kräv inte ut mer än vad som är fastställt”, och till de romerska soldaterna, som farit hårt fram med det ockuperade folket, sade han: ”Våldför er inte på någon och pressa inte ut pengar från någon, utan nöj er med er lön.” Detta är exempel på omvändelsens frukter. Det handlar kort sagt om att vi i vårt dagliga liv och arbete skall göra det som är gott och rätt enligt Guds bud. Men det är inte fråga att först göra något gott för att få förlåtelse. I andra religioner som t.ex. islam får man förlåtelse bara om man gjort sig förtjänt av den. Men så är det inte i biblisk kristendom. Vi kan aldrig köpa oss saligheten med några som helst gärningar, inte ens om vi plågade oss till döds. I kristendomen skänks förlåtelsen utan villkor, helt oförtjänt av ren nåd. Det är en gåva som förvandlar oss, föder oss på nytt och gör att vi vill och kan bära goda frukter. Eller som Luther säger: ”Goda gärningar gör ingen till en kristen, men en kristen gör goda gärningar.”

Kristus föddes i Betlehem för att försona oss med Gud och göra oss till nya och bättre människor. Just därför har omvändelse också kallats bättring. Har nu Gud genom dopets och evangeliets stora tröst och gåva fått föra dig till omvändelse, så säger Gud genom Johannes också till dig: ”Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen.” Det finns en rad punkter där du och jag behöver bli bättre kristna, bli mer trogna, ärliga och goda. Låt oss fundera över det under denna julfasta och be Gud om nåd att förverkliga det. Vilka frukter av min tro och mitt kristna liv behöver min omgivning se mer av? Kanske kan du glädja någon ensam med ett besök denna jul.

Må nu Gud få välsigna vår julfasta i år, så att vi vänder oss bort från synden, låter oss tröstas av Guds förbarmande nåd i Kristus och sedan i tacksamhet till Gud bär omvändelsens frukter. Amen.

S Bergman

[^]