Att ta vara på Bibeln och kristen endräkt

Idag är predikan skriven över episteltexten från Romarbrevet. Aposteln förmanar, leder och tröstar församlingen i Rom. Det kristna livet är nämligen inte något som så att säga går av sig själv, något man inte behöver bry sig om. Det är en uppgift och en kamp. Förvisso beror frälsningen och det eviga livet helt och hållet på Guds nåd, men det ska inte få oss att tro att vi ingenting ska göra. Att vi är frälsta av nåd och inte av gärningar betyder alltså inte att vi ska låta bli att göra goda gärningar. Om vi säger till oss själva: ”Jag förlitar mig på Guds nåd, så jag tänker inte följa hans bud”, då bedrar vi oss själva till evig olycka. Då har synden snärjt oss i sitt garn. Då har vi tappat bort att det kristna livet är ett liv i ständig bot och bättring.

Nej, vi ska så klart göra goda gärningar och gärna följa Guds bud. Vi ska älska Gud och vår nästa. Vi ska vårda vår själ. Ibland går det lätt, men ibland går det tungt. Det är bra att ha goda vanor för det kristna livet, på samma sätt som vi tar hand om kroppen genom att äta och borsta tänderna och annat vad vi nu gör.

Låt oss nu gå till texten. Jag vill säga fyra saker. För det första:

Allt är skrivet till vår undervisning

O, vilken innehållsrik mening! Allt är skrivet till vår undervisning. Med ordet ”allt” syftar sankt Paulus inte på alla skrifter som dittills skrivits av alla författare, utan han menar de skrifter som är Guds Ord. Judarna hade i synagogan ett särskilt skåp där de kanoniska bokrullarna förvarades. Det var bara dessa man föreläste ur i gudstjänsten, för det var dessa som Gud på ett särskilt sätt var författare till. Och man läste allt, systematiskt. Vers efter vers, bok efter bok.

De första kristna fortsatte att ha sina gudstjänster som förut, som i synagogan, men förstås med den skillnaden att man nu firade nattvard också. Och man föreläste inte längre endast ur Gamla Testamentet, utan man föreläste också ur apostlarnas skrifter, det som så småningom blev Nya Testamentet. Allt detta är skrivet med ett särskilt syfte. Paulus kallar detta ”allt” också för ”Skrifterna”.

Varken Paulus, Jesus eller judarna gjorde någon uppdelning inom dessa skrifter. Det är inte så att endast vissa verser är pålitliga eller ursprungliga, så att vi kunde sortera bort några verser här eller där på grund av att de skulle vara opålitliga eller tillagda efteråt. Nej, allt är skrivet till vår undervisning.

Den nu allmänt rådande metoden för bibelstudier vid våra allmänna universitet och högskolor kallas för historisk-kritisk metod och går ut på att texterna är en mänsklig produkt av tradition och bearbetning. Någonstans har någon skrivit något, och sedan har det byggts ut och redigerats. Så tror man. Man tror inte att Mose skrivit Moseböckerna, som Bibeln anger, utan de har växt fram allt eftersom. År 1876 lade till exempel den tyske forskaren Julius Wellhausen fram fyrkällshypotesen, där de fem Moseböckerna delas upp på fyra olika källor från lika många århundraden. Det är kanske inte så många som håller med Wellhausen längre, men man har principiellt liknande synsätt. Och år 1985 samlades för första gången, på initiativ av Robert Funk, vid Berkeley-universitet i USA, en samling bibelforskare för att diskutera och rösta fram vilka ord i evangelierna som kunde anses autentiska och äkta och vara Jesu egna, så att man skulle få fram det ursprungliga budskapet.

Men Paulus ser inte så på Bibeln. Allt är skrivet till vår undervisning säger han. Om man tror på fyrkällshypotesen eller något sådant, kan man helt enkelt inte tro på Bibeln. De båda synsätten går inte ihop. Det håller inte ens för en granskning inför ett så grundläggande krav som konsekvens. Man kommer nämligen mycket snart i strid med Bibelns egen framställning om hur den kommit till.

Det som är skrivet, det är skrivet till vår undervisning. Naturligtvis är Skriften Guds Ord till hela världen, Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. (1 Tim. 2:4) Men hela Skriften är inte avsedd för de otroende, för dem gäller till exempel inte uppmaningen att bedja eller fira nattvard. Dessa bud riktar sig till de troende.

Därför säger vi nu för det andra:

Vi ska få uthållighet och bevara vårt hopp

Skriftens undervisning har ett särskilt syfte. Den ska ge oss kristna uthållighet, tröst och hopp, säger Paulus. Och det behövs! Vägen till himmelen är lång, vi behöver uthållighet för att nå målet. Inte så att Guds rike är långt borta rent fysiskt, vi har ju Guds Ord mycket nära oss. Inte bara som Biblar och kristna böcker, utan vi har också Guds Ord med oss i hjärtat, det vi kan utantill. Så Guds Ord är nära, men vi behöver uthållighet i att tro det och hålla fast vid det hela livet.

De kristna frestas och möter olika svårigheter på sin resa mot det himmelska målet. Djävulen vill få oss att tvivla. Tvivla på att Bibeln är inspirerad av Gud och sann, få oss att tro att den är människoord och traditioner.

Men när vi läser till exempel Nya Testamentet, finner vi att det är skriven av människor som anger att de var ögonvittnen: Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid - om Livets Ord är det vi vittnar skriver aposteln Johannes i sitt första brev. (1 Joh. 1:1) Apostlarna var kritiska tänkare, och det de själva såg och var med om sände dem ut i världen och fick dem att lida martyrdöden. Vad drev dem? Gick de alla i döden för en bluff?

Eller också vill djävulen få oss att tvivla och tro att vi är för dåliga för att vara kristna. Att vi inte duger som kristna. Att det bara är att ge upp kristendomen.

Eller kanske tvärtom, han försöker få oss att tro att vi duger till att vara kristna. Att det är vi som är så pålitliga och duktiga att vi klarar av det.

Men i bägge dessa fall har det blivit bakvänt, för det är ingen av oss som duger till att vara kristen. Det är fel ord, det är feltänkt. Kristen tro är inget vi presterar. Frågar vi efter om vi duger att vara Guds barn så har vi ställt frågan fel (oavsett om vi tror att vi inte duger och därför förtvivlar eller att vi duger och därför blir självgoda). Bort med allt vårt dugande, för kristen, det är man av Guds nåd och Jesu förtjänst!

Uthållighet, tröst och hopp, det får vi, säger aposteln, av Bibeln. Det är syftet den är skriven för. Eftersom vi behöver mer av uthållighet, tröst och hopp, ska vi alltså lyssna till sankt Paulus och söka det i Skrifterna, i Bibeln. Och kom ihåg att sakramenten också har sin kraft av Ordet. Vi får alltså tröst och hopp av att gå i kyrkan och till sakramenten. Vi får tröst och hopp varje dag genom att fylla på tron med Guds Ord i vår andakt.

Så säger vi för det tredje:

Prisa Gud under endräktighet

Aposteln skriver att de ska vara eniga efter Kristi Jesu vilja. Vilka talar han till? I inledningen av brevet ser vi vilka han skriver till: Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. (1:7) Och några verser senare kallar han dem ”bröder”. (1:13) Det är alltså de som tillhör församlingen, de som är hans kristna bröder, det är dem han skriver till. De skall tillsammans endräktigt med en mun prisa vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.

Endräktigt med en mun, det betyder att de ska vara eniga i läran, i det som hör Gud till, för läran har vi fått av Gud och den bestämmer han över. Mycket i det dagliga jordiska livet bestämmer vi människor själva över. Absolut inte allt, det finns mycket som helt enkelt rakt upp och ner är synd, till exempel att stjäla, mörda och begå äktenskapsbrott. Men vi har fått vårt förnuft för att avgöra en mängd saker. Förvisso kan vi i Bibeln finna vissa allmänna principer, men Bibeln är inte en lagbok med detaljerade föreskrifter för livets alla situationer.

Det betyder till exempel att två kristna skulle kunna rösta på två olika partier i riksdagsvalet, och att de kan tycka att det den andre röstar på är åt skogen tokigt. Men dessa bedömningar är människoverk, som inte ligger på den kristna endräktens område. I sådana bedömningsfrågor ska vi alltså vara toleranta. Det här har Paulus undervisat utförligt om i kapitlet före vår text, det fjortonde kapitlet: Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne. […] Låt oss därför inte längre döma varandra. (14:5, 13)

Men när det gäller det som Gud har uppenbarat i Bibeln, den kristna läran, ska vi inte vara toleranta. Där ska kristen endräkt råda. Läran har vi fått av Gud, den är hans, och vi har ingen rätt att ge bort det Han bestämmer över.

Hur ska de göra då i den kristna församlingen om någon inte håller sig till den rätta läran? Det instruerar Paulus om i nästa kapitel, han säger: Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. (16:17) En sådan ska alltså inte längre behandlas som en kristen broder, utan som Jesus säger i Matteus 18:17 skall han vara för dig som en hedning och publikan. En sådan är utanför den kristna gemenskapen. Honom ska man be för och vittna för och vara vänlig mot men inte utöva kristen gemenskap med. Han är inte en broder.

Att han inte är en broder betyder inte nödvändigtvis att han inte är en kristen. Endast Gud vet vilka som är kristna. Till och med i Romersk katolska kyrkan eller Svenska kyrkan kan det finnas kristna där man tror på Jesus och inte på sina egna gärningar. Vi har inte skäl att tro att det är någon stor andel, men de finns där. Och i andra kyrkor, lutherska kyrkor finns det stor andel kristna.

Men Gud har befallt oss att det i kyrkan ska råda endräkt och enighet i läran. Därför behandlar vi inte kristna från andra kyrkor som bröder, även om det bara är litet grand som de lär falskt. Lite surdeg syrar hela degen, skriver Paulus till korintierna. (1 Kor. 5:6) Där får vi inte kompromissa.

I kyrkohistorien kom man så småningom att tala om predikstolsgemenskap, nattvardsgemenskap och bönegemenskap. Dessa tre ord hänger intimt samman, de utgör en enhet. Man har ibland velat skilja dem åt och menat att det skulle råda olika regler för dem, till exempel att man visserligen inte kunde gå till nattvarden tillsammans med medlemmar i närstående samfund, men att man kan be tillsammans utan att det skulle strida mot Guds Ord. Men låt oss se på vår text idag, den säger klart att de kristna ska vara eniga och med en mun prisa vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. Aposteln talar alltså här inte om predikstolsgemenskap och inte om nattvardsgemenskap, utan om bönegemenskap. Därför har vi inga andakter tillsammans med dem som inte tillhör församlingen och vi ber inte med dem, varken i kyrkan eller i hemmet.

Detta hindrar inte att de är välkomna till våra gudstjänster. Det är klart att vi tycker om att de vill besöka oss och få höra Guds Ord. Vi vill gärna ha gäster. Vi ska inte vara ovänliga eller avvisande, tvärtom. De svarar själva för sin tro, så svarar vi för vår.

Så kommer vi nu fram till den fjärde punkten:

Tag därför emot varandra

Paulus förmanar församlingen i Rom att de skulle ta emot varandra. De skulle bortse från mänskliga motsättningar, vara sams och vara kärleksfulla mot varandra. Det som var särskilt aktuellt i Rom var tydligen motsättningar mellan romare och judekristna. Judarna hade ju alltid hållit sig på sin kant när de bodde i främmande länder, utanför Israel. De hade egna stadsdelar och bodde för sig själva, för att inte bli orena när de träffade på hedningar. Därför blev det djupa motsättningar mellan judafolket och andra folk. Och sådant sitter i ordentligt. Det hade blivit problem i församlingen i Rom, men Paulus förmanar dem att ta emot varandra som kristna bröder, och han visar utförligt från GT att det är Guds vilja och plan att judar och hedningar skulle bli ett gemensamt Gudsfolk.

Låt oss så sammanfatta textens budskap: Genom att ta vara på allt som är skrivet, genom att enigt hålla fast vid det och fira gudstjänst tillsammans och endräktigt med en mun prisa vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, genom att ta emot varandra trots alla mänskliga olikheter så kommer hoppets Gud uppfylla oss med glädje och frid, så att vi överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft. Amen.

J Fjellander

[^]