[Arkiv

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan

4 sönd. i Advent

TEXT: Joh. 5:31-39


Vittnen om julens sanning

Bakgrunden till vår text ur Joh. 5 i dag är att judarna hade börjat smida planer på att döda Jesus, eftersom han ”gjorde sig lik Gud” (Joh. 5:18). Man hade alltså klart uppfattat Jesu vittnesbörd om sig själv; att han gjorde anspråk på att vara Guds Son. Fortsättningen av Joh. 5 visar oss vad Jesus själv menade med att han var Guds Son. Det är mycket tydligt att Jesus inte ser sig som Guds Son i någon slags bildlik eller överförd bemärkelse. Han säger bl.a. att han uppväcker döda och ger liv, precis som Fadern gör, och att han är den som skall döma världen. Han jämställer sig helt och fullt med Fadern: ”alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern”, säger han (Joh. 5:23). Det är starka ord.

Men var detta hans starka vittnesbörd om sig själv giltigt? Var det sant? Jesus säger: ”Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt.” Han betonar att för egen del behöver han inget vittnesbörd från någon människa. Han vet mycket väl vem han är, att han är Sonen sänd av Fadern. Men för judarnas skull går han med på att tillämpa den gamla rättsregeln i Mose lag, att var sak skall avgöras efter två eller tre vittnens utsagor (5 Mos 19:15). Han gör det ”för att ni skall bli frälsta”, säger han till dem. Han låter därför tre andra vittnen träda fram. Alla tre betygar att Jesus verkligen är den han säger sig vara.

Denna sista adventssöndag skall vi lyssna till dessa tre vittnesbörd om julens sanning. De skall få bereda oss att fira en rätt, kristen, god och välsignad jul.

1.   Johannes Döparens vittnesbörd

Jesus säger till judarna: ”Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen.” Den judiska kyrkans ledare var nyfikna på Johannes Döparen och hade sänt en delegation för att få mer information om denne brinnande ökenpredikant i kamelhårsmantel som drog så mycket folk.

Förra söndagen hörde vi om hur Johannes banade väg för Jesus genom omvändelsepredikan och dop. Han var alltid mycket noga – vilket också framgår av dagens evangelietext – med att framhålla att det var Jesus som var Messias och inte han. Det var på honom som kom efter man skulle tro. Det står om Johannes Döparen i Johannesprologen: ”En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om honom” (Joh. 1:6-8).

Johannes beredde väg för Jesus genom att predika lag och evangelium. Han talade strängt om yxan som redan var satt till roten på träden och att träd som inte bar god frukt skulle huggas ner. Han talade om yttersta domen då agnarna skildes från vetet och brändes upp i evig eld (Luk. 3:17). Denna kraftiga lag- och domspredikan ord ledde till självrannsakan hos många: Var de beredda att möta Messias när han kom? Hur såg deras liv ut? Var de vete eller bara tomma agnar? Många greps av ånger och samvetsnöd för sina onda gärningar skull. Men för dessa som krossats av lagen och förtvivlade om sig själva predikade han evangelium. Han döpte dem till syndernas förlåtelse. När Jesus trädde fram sade han: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Där var han som kunde frälsa syndare och förvandla värdelösa agnar till vete som bärgades för den himmelska logen.

Detta vittnesbörd fortsätter i Kristi kyrka när hon likt Johannes Döparen predikar lag och evangelium, omvändelse och tro. Det märkliga är att detta vittnesbörd ofta har lett till tro, utan att man först ägnat sig åt att förnuftsmässigt bevisa kristendomens sanning. Man har enkelt och rakt på sak predikat Guds Ord. Människor har blivit ställda inför Gud, drabbats i sina samveten, sett sin synd och fått erfara Guds nåd och kärlek i Kristus. Genom evangelium om syndernas förlåtelse har de fått frid i sitt inre. ”Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi ord”, säger aposteln (Rom. 10:17). Detta skänker inte bevis i vanlig jordisk mening. Men Ordet har kraft i sig att överbevisa samvetet om synd och skänka det "Guds frid, som övergår allt förstånd" (Fil. 4:7). Vi får genom evangeliets avlösning Andens inre vittnesbörd om att vi är Guds barn.

Den som inte vill lyssna till predikan med lag och evangelium kommer aldrig att riktigt förstå julens budskap om att oss är en Frälsare är född. Vad skall man med honom till, om man inte ser sin synd, förskräcks över den och vill bli fri från den?

Denna söndags överskrift är: ”Herren är nära.” Det fjärde tända adventsljuset säger oss att julen, Frälsarens födelsedag, är nära. Också döden och den yttersta domen kan vara mycket nära, stunden då agnarna skiljs från vetet. Vad blir då vårt öde? Ju närmare den stora högtiden är, desto mer gäller det vi nyss sjöng:

Öppna ditt hjärta i bön och bot,
upplåt vart hemligt rum.
Red dig att taga Guds son emot,
tro evangelium: himmelriket är nära.

Det är dithän Johannes Döparens vittnesbörd vill föra oss. Låt oss nu gå vidare till nästa vittne om julens sanning.

2.   De gudomliga gärningarnas vittnesbörd

Jesus säger: ”Själv har jag ett vittnesbörd som är förmer än Johannes vittnesbörd: de gärningar som Fadern har gett mig att fullborda, just de gärningar som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.”

Hur starkt Johannes vittnesbörd än var, kunde det inte möta sig med Jesu gärningars vittnesbörd. Johannes var bara en människa. Han kunde inte göra det Jesus gjorde.

Människor frågade då, liksom de gör i dag, efter konkreta bevis på att Jesus verkligen är den han säger sig vara. Och sådana bevis lämnade han efter sig i rikt mått. Hans undervisning följdes av häpnadsväckande under. Han stillade stormar, drev ut onda andar, gav blinda syn, gjorde döva hörande, spetälska friska och han uppväckte döda. Han gjorde sådant som bara Gud kan göra. Vilken slutsats förväntade han sig att skarorna omkring honom skulle dra av det? ”Tro mig”, säger Jesus, ”jag är i Fadern och Fadern i mig. Om ni inte kan tro det, så tro för gärningarnas skull” (Joh. 14:11). Han ville att de skulle se hans gudomliga enhet med Fadern, att de två var ett.

Dessa gärningar vittnar även för oss och för vår tid om vem han är. De gärningar han gjorde skedde i öppen dager. De kunde ses av alla. NT är en bok där ögonvittnen berättar om vad de med egna ögon sett. All historia bygger på vad människor sett och hört och sedan berättat om. Så är det också med de historiska händelser som kristendomen bygger på. I NT har vi en stor samling vittnesbörd från människor som levde på den tiden. Det är få historiska händelser som är så väl belagda genom trovärdiga vittnesbörd som de vi har om Jesus och hans ord och gärningar.

Alla Jesu gärningar var goda. Man försökte finna fel på honom, snärja honom i någon synd, men lyckades inte. Detta var ett stort problem för hans fiender som ville röja honom ur vägen. Jesus sade till dem: ”Många goda gärningar från Fadern har jag låtit er se. För vilken av dem vill ni stena mig?” (Joh. 10:32).

Av alla Jesu gärningar är de största hans försoningsdöd på korset och hans uppståndelse från de döda. På korset gav han sitt liv för oss, axlade våra synders tunga börda och gick in under vredesdomen för att vi skulle slippa den. Den gärningen följdes av uppståndelsen från de döda, då Jesus trädde fram ur graven som segrare över synd och död och förde med sig syndernas förlåtelse, liv och salighet åt alla. Dessa två väldiga gärningar, hans död och uppståndelse, vittnar mäktigt om Guds kärlek till den fallna världen och vilja att frälsa var och en.

Våra gärningar vittnar om vår synd, om vår ogudaktighet, vårt onda högmod som alltid sätter oss själva i centrum och skjuter Gud åt sidan. Våra gärningar leder till fångenskap under ondskans makter, till mörker, död och förtappelse. Men Kristi gärningar vittnar om ljus och liv för de dödsdömda och förlorade. Från dem flödar försoning och frid med Gud ned över oss.

Låter du Kristi gärningar vittna för dig om Guds förbarmande kärlek, finner du det nya och goda livet. När du tror på honom får du en ny identitet. Du är inte bara en syndare. Du är också rättfärdig i Kristus, du är ren och helig inför Gud, du är Guds, den Högstes, återlösta barn! Det är den glädjen som Kristi gärningars vittnesbörd på nytt vill fylla oss med denna jul.

Nu till det sista vittnet som Jesus hänvisar till.

3.   Skrifternas vittnesbörd

Han sade till judarna: ”Ni forskar i skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig.”

Jesus och hans gärningar är förutsagda århundraden i förväg i GT. Jesus hänvisade ständigt tillbaka till de heliga bokrullarna: det är dessa som vittnar om mig.” Allt han gjorde var grundat i Skriften.

Det är inte svårt att se att GT:s skrifter vittnar om Kristus. Det finns mängder av profetior om honom alltifrån 1 Mos. 3:15, den första profetian, där Jesus kallas för kvinnans säd eller avkomma som skulle krossa ormens huvud till GT:s sista bok som talar om den kommande Messias som ”förbundets ängel” (Mal. 3:1) och som ”rättfärdighetens sol som går upp med läkedom under sina vingar” (Mal. 4:2). Däremellan har vi en lång rad, ibland mycket detaljerade profetior. I Mika bok förutsägs t.ex. att den Evige skulle födas i staden Betlehem (Mik. 5:2). Jesaja talar om jungfruns son, telningen från Isais rot, om barnet som blir fött och kallas: ”Mäktig Gud, Evig fader, Fridsfurste” (Jes. 9:6). Likaså har vi den starka profetian om Herrens lidande tjänare som blev ”genomborrad för våra överträdelsers skull” (Jes. 53:5). Skrifterna vittnar sannerligen om Jesus. Kort efter vår text säger Jesus till judarna: ”Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit” (Joh. 5:46). Liberala teologer förnekar i dag att det finns verkliga profetior om Jesus och menar att det bara är kyrkan som i efterhand läst in sådant i texterna. Men de har fel och motsäger Kristus. Det är i själva verket så, att man överhuvudtaget inte kan förstå GT:s skrifter om man inte i dem ser Kristus.

Alla dessa profetior om Jesus och deras uppfyllelse i NT, är starka vittnesbörd och borde få varje människa att tänka till. Jesus var ingen överspänd profet som plötsligt dök upp på scenen för två tusen år sedan och sade: ”Tro mig, jag världens ende Frälsare!” Han var ingen bedragare, som utan skäl och förblindad av högmod påstod något sådant. Han var Messias, Guds Son, som i alla avseenden fullbordade vad som var förutsagt om honom i skrifterna.

Så har vi i dag hört de tre vittnena, Johannes Döparen, Kristi gärningar och skrifterna. Alla tre vittnar om julens hemlighet för oss. De är starka och samstämmiga vittnen.

Och då är frågan till sist: Lyssnar vi till dessa vittnen? Vilken sorts jul skall vi fira i år? Det dåliga samvetets jul, tvivlets och otrons jul? Skall vi med dagens människor fråga: Hur kan jag bli den jag vill vara? Eller skall vi fråga: Hur skall jag bli den Gud vill att jag skall vara?

När vi som syndare böjer knä vid krubban och låter Anden vittna med vår ande att Jesus är Frälsaren, då har vi funnit den väg, där vi blir sådana som Gud vill att vi skall vara: människor som frälsta och pånyttfödda av nåden i Kristus lever för Gud. Då firar vi en kristen, god och välsignad jul. Amen.

S Bergman

[^]