Människor mot oss

I går, på Juldagen, talade vi om Immanuel, ”Gud med oss”, om Gud som blivit människa och vad det innebär för oss. Vi föll ner inför barnet i krubban i tillbedjan, tro och tacksamhet över att oss är en Frälsare född, han som är ”Messias, Herren” (Luk. 2:11). I dag firar vi Annandag Jul, och då prövas, som alltid på annandagar, allvaret i vår tro. Juldagen och annandagen innehåller en av kyrkoårets skarpaste kontraster. I går fick vi höra änglakören sjunga om frid på jorden. I dag faller stenregnet över Stefanus, den förste martyren. I går handlade det om Gud med oss, i dag om människor mot oss. Och den fråga vi skall ställa oss i dag på annandagen är denna: Vill vi fortsätta att vara kristna när följden blir att vi får människor emot oss?

1. Den som tror och bekänner julens evangelium får oundvikligen människor emot sig

Jesus tycks i dag säga rakt tvärtemot vad änglarna sjöng på julnatten om frid på jorden. Han säger: ”Menar ni jag har kommit med fred till jorden? Nej, säger jag er, inte fred utan splittring”. Men det är inte alls så att han upphäver julevangeliets frid. Gud tar inte på annandagen tillbaka vad han lovade på Juldagen. Det änglarna sjöng om var fred eller frid med Gud för syndare på jorden. För den friden kom Jesus. Han vann den åt oss på korset, genom blodsdopet som han i vår text våndades för. Han gav den vunna friden åt kyrkan strax efter uppståndelsen, då han kom genom stängda dörrar och sade till sina förskräckta lärjungar: ”Frid vare med er” och visade dem sina händer och sin sida (Joh. 20:19-20). Den fridshälsningen möter oss fortfarande i kyrkans nådemedel. Där räcker oss Kristus det rätta evangeliet om syndernas förlåtelse eller rättfärdiggörelsen helt av nåd. Ständigt på nytt får vi lösta från all synd säga med aposteln Paulus: ”Då vi alltså gjorts rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus” (Rom. 5:1).

Aldrig någonsin vill Frälsaren ta ifrån oss den friden, utan tvärtom vill han fördjupa och förankra oss allt starkare i den. Med denna frid i hjärtat får vi vid varje dags slut och en gång vid livets slut säga som det står i Psaltaren: ”I frid kan jag lägga mig ner och sova, ty du, Herre, låter mig bo i trygghet” (Ps. 4:9).

Men det Jesus påminner oss om i dag är den bistra sanningen att friden med Gud som evangeliet ger leder till ofrid med människor. När tron på Immanuel, Gud med oss, har slagit rot i vårt hjärta och vuxit sig så stark att den börjar tala genom våra munnar och visa sig i våra liv, dvs. när människor börjar uppfatta vår bekännelse till Jesus, så finner vi att hans ord är eldfängt material. ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden”, säger Jesus. Evangeliet satte troende lärjungars hjärtan i brand. Det gjorde den hos Stefanus, den förste martyren. Hans brinnande vittnesbörd kostade honom livet. Man ville släcka elden, men resultatet blev det motsatta: elden tog ny fart och spreds vidare. ”Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde”, brukar man säga. Och så har det ofta blivit.

Elden som Jesus tänt skapar inte bara tro och brinnande hjärtan. Den väcker också motstånd och fiendskap hos många. Det fick Jesus själv erfara. Det stod hela tiden strid om honom. Vad gamle Simeon i templet sade med Jesusbarnet i sina armar besannades: ”Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt” (Luk. 2:34). När Jesus predikade och undervisade samlades ibland tusentals för att lyssna till honom. Ändå fick han lov att med sorg konstatera, att när ljuset kommit i världen så ville det stora flertalet inte veta av det: ”människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda”, säger han (Joh. 3:19). De flesta ville inte omvända sig och tro evangelium. De ville inte överge sitt gamla liv.

Så är det i dag också. Man skyr elden och trivs bättre i det skyddande mörkret. Där kan man synda, tycka och tro som man vill. Det är det öde julevangeliet möter här i världen. Syndens fångar som erbjuds frihet vill inte ha den. De sjuka vill inte bli botade, utan driver bort dem som kommer med läkemedlet. Människor som älskar synden tycker hjärtligt illa om kyrkor, präster och kristna som brinner för Kristus och evangeliet.

Vad är det i den kristna tron som väcker sådant motstånd? I första hand brukar det vara dess exklusiva karaktär: att det bara finns en väg till Gud och att den går genom Jesus, Guds Son, som blev människa. Jesus själv säger: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Att inte minsta öppning lämnas för andra vägar till Gud, tycker man är förfärligt inskränkt. När den moderna människan, som menar att vägarna är många och att var och en får välja sin väg, hör det blir hon närmast ursinnig.

Men det är också själva innehållet i evangeliet som strider mot människors sätt att tänka. Korsets lära om människan som så ond och förtappad att Gud själv måste bli människa och dö till försoning för hennes synd är och förblir en dårskap för den oomvända människan. Det kränker hennes självkänsla: så dålig anser hon sig inte vara.

Julevangeliets ord att barnet i krubban är Gud, ”Herren” som ängeln sade, väcker också motstånd hos människor. Skulle Jesus verkligen vara Gud, är allt han säger sant. Då måste man böja sig för den gudomliga sanningen. Men det är en underkastelse man inte tycker om. Är Jesus däremot bara människa och hans ord mänskliga och bristfulla som alla människors ord, då går han an. Då är det ingen fara. Då behöver man inte tro, inte ta ställning, ge upp sig själv och inte lyda och följa honom. Då kan man välja och vraka och skapa sig en gudsbild som passar en själv.

För dem som älskar sina egna gudsbilder är det heliga julevangeliet ytterst störande. Man tycker inte om kristna som säger vad Skriften och Jesus säger. Gör du det får du människor emot dig, var så säker! I dag räcker det bara med att yttra vissa ord och korta meningar, så tänds elden. Det räcker med att säga att Gud skapade världen på sex dagar, eller att man tror på jungfrufödseln, att Jesus var avlad av den Helige Ande, eller att Gud har skapat män och kvinnor olika och gett dem olika uppgifter, att homosexuell utlevnad strider både mot GT, NT och mot naturen, så får man höra hur förfärligt kärlekslös och ond den som säger det är.

Detta skall inte förvåna oss. Det är samma typ av reaktion som Jesus fick möta och som den förste martyren Stefanus fick möta, när han oförskräckt vittnade för sanningen. Människorna greps av ursinnig vrede: ”Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram emot honom, och de drev ut honom ur staden och stenade honom” (Apg. 7:57-58). Stenarna är i vår tid av annat slag än vanlig sten, men hatet mot bekännare är detsamma som mot Stefanus. Och det är plågsamt.

2. Att för trons skull få människor emot sig är ett svårt lidande

Jesus nämner i dag en sak som är särskilt plågsam för oss, nämligen när vi får våra närmaste emot oss för trons skull: ”Härefter kommer fem i en och samma familj att vara splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor…” Så blir det när elden tänds.

Det finns kristna som använt dessa och liknade ord för att självmant bryta familjeband. Bakom det ligger inte sällan en falsk fromhet som vill göra sig märkvärdig genom självpåtagna offer. Men Guds bud bjuder oss att älska och vörda våra föräldrar och anhöriga. Jesus upphäver inte det. Han bjuder oss inte att fjärma oss från våra närmaste genom att bryta de naturliga familjebanden. Däremot talar han om att vi som kristna kan drabbas av att våra närmaste bryter med oss för att vi bekänner oss till Kristus och följer hans ord.

Att få sina närmaste till fiender av den anledningen är ett svårt lidande. Det gör mycket ont, men det är något som vi måste uthärda. Den stora smärtan ligger i ordet ”familj”. I en familj hör man ihop genom blodsband, gemensam uppväxt och dagligt liv under samma tak. Hela familjen har kanske också hållits ihop av samma kristna tro. Ändå kan det bli en brytning därför att någon eller några, helt eller delvis, vänder Jesus och hans ord ryggen. Det känns smärtsamt, när man inte som förr kan be tillsammans, fira gudstjänst och nattvard i samma tro.

Detta var smärtsamt också för den förste martyren Stefanus. När man hade gripit honom och fört honom inför Stora rådet, så började han sitt tal med orden ”Bröder och fäder, lyssna på mig” (Apg. 7:2). Han talade till dem han vuxit upp med, dem han gått i synagogan tillsammans med, dem han varit tillsammans med på de stora högtiderna i templet. Men han fick ”sina bröder och fäder” emot sig. När han talade Guds Ord till dem ”blev de ursinniga och skar tänder mot honom” (Apg. 7:54). Han dog för sina nära bröders hand. Det var inte främmande hedningar som stenade honom.

Blodsbanden är starka bojor. Den mänskliga gemenskapen betyder mycket för oss. Det är det sista vi vill offra. Adam åt av den förbjudna frukten för att han inte ville såra sin älskade hustru. Många har valt att svika Jesus hellre än att få mor och far, syster och bror, hustru och barn emot sig. Men Jesus säger: ”Den som älskar far och mor mer än mig är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig” (Matt. 10:37). Ingen får stå mellan mig och Jesus. Han måste alltid vara först i en kristens liv.

Att få människor emot sig är ett svårt lidande, men Gud ger oss kraft. Han är med oss alldeles särskilt i lidandet för trons skull. Han som i Kristus lidit så mycket för oss, han lider med oss. Och detta gudomliga medlidande ger oss förunderlig styrka. ”Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?”, säger aposteln Paulus (Rom. 8:31).

3. Genom att bekänna Jesus älskar vi dem som är emot oss

Varje bekännelse till Jesus hur enkel och obetydlig den än är, som t.ex. att gå i kyrkan, sänder en signal: Gud är viktig, Herren Jesus är viktig! Och att ge våra medmänniskor sådana signaler är att älska dem med Guds kärlek som vill frälsa var och en. Att tiga är att svika människorna.

Stefanus svek inte. Medan stenarna haglade över honom fanns det en ung man som vaktade mantlarna till dem som kastade sten. Han hette Saulus och gillade stenkastningen. Men han såg också att Stefanus strax innan han dog föll på knä och bad: ”Herre ställ dem inte till svars för denna synd.” (Apg. 7:30). Detta glömde han aldrig. En dag blev Kristushataren Saulus bekännaren och missionären Paulus. Även han fick lida mycket för Kristi skull och blev enligt traditionen martyr.

Guds Ord och de heliga martyrernas exempel vill i dag lära oss att bekänna vår tro och uthärda lidande för Kristi skull. Genom tron på Gud med oss får vi människor emot oss. Men det är normalt, ett tecken på att vi är kristna, att vi har det rätta evangeliet och att vi förmedlat något av det. Ett evangelium som samlar alla och inte väcker något motstånd hos någon är inte det rätta evangeliet. Så var glad om du för Kristi skull får människor emot dig. Jesus säger: ”Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla…” Och glöm inte: att bekänna Kristus är att älska människorna! Där vi minst anar det kan en Saulus bli en Paulus, en fiende bli en brinnande kristen som för elden vidare. Amen.

S Bergman

[^]