Det frälsande dopet

Det är det heliga dopets söndag. I den nicenska trosbekännelsen bekänner vi: ”Jag tror på ett enda dop till syndernas förlåtelse.” Det påminner oss om att Bibeln bara lär ett enda kristet dop. Jesus har inte instiftat flera olika dop med olika innehåll, t.ex. ett dop för barn, ett dop för vuxna, ett vattendop, ett andedop osv. Han har gett oss ett enda dop. Så säger också aposteln Paulus till de kristna i Efesus: ”ni kallades till ett hopp ... en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader” (Ef. 4:4-5).

Vi har firat jul och lyssnat till det stora budskapet att Gud blivit människa, att oss är en Frälsare född. Kristus är Guds stora gåva till världen. Nu får vi höra om hur vi får del av denna gåva, så att den verkligen blir vår. Det sker på olika sätt genom nådemedel som Gud instiftat och i dag skall vi tala om ett av dem: det frälsande dopet.

1. Dopet är inte bara en tom vattenceremoni

Vår text är ett stycke av Johannes Döparens doppredikan. Han säger att han döpte ”i vatten till omvändelse” men skyndar sig att tillägga, att den som kom efter honom var långt starkare än han. Det är Jesus han tänker på: ”Han skall döpa er i den helige Ande och eld.”

Om man läser detta lite slarvigt och ryckt ur sitt sammanhang, kan man få för sig att Johannes bara döpte med vatten som ett slags symboliskt dop utan verklig kraft och Andens gåva, medan Jesus sedan kom med det riktiga och frälsande dopet. Men så var det inte.

Man har ibland felaktigt menat att Johannes dop och det dop som Jesus senare instiftade i grunden var olika dop. Det är sant att Johannes dop hade en särskild uppgift just då, nämligen att förbereda judarna för Jesu framträdande. Det var begränsat till tiden men också till Israels folk. Men likväl var det ett verksamt och frälsande dop som skedde på Guds befallning och skänkte syndernas förlåtelse, precis som det dop Jesus senare gav befallning om. Om Johannes dop står det att det var ”ett omvändelsens dop till syndernas förlåtelse” (Mark. 1:4). Om Jesu dop sägs detsamma. Aposteln Petrus sade till folket på pingstdagen: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna” (Apg. 2:3). Ananias sade till den blinde Saulus efter dennes möte med Jesus på vägen till Damaskus: ”Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder” (Apg. 22:16). Och Jesus själv sade till Nikodemus: ”Om en människa inte blir född av vatten och Ande, så kan hon inte komma in i Guds rike” (Joh. 3:5). Detta säger han just om Johannes dop, för det var bara han och hans lärjungar som döpte vid den tiden. Johannes Döparen förvaltade således ett nådemedel. Guds ord och löfte var förbundet med vattnet som han döpte med och gjorde det verksamt. Eftersom detta vattendop skänkte botfärdiga syndare syndernas förlåtelse, så var det ett verkligt frälsande dop. Den döpte blev född på nytt ”av vatten och Ande”, som Jesus säger.

Den felaktiga synen på Johannes dop som yttre, tom ceremoni utan syndernas förlåtelse och Andens gåva går i dag ofta igen i synen på det kristna dopet. För många är det bara en vacker ceremoni eller en välsignelseakt, där man hälsar ett barn välkommen till världen och önskar det välgång och lycka. Dopen i folkkyrkan tycks numera mest handla om första trosartikeln om Gud som Skaparen, som låtit en ny människa fått se dagens ljus. Det talas sällan om att dopet är ett frälsande dop. I Lilla katekesen frågar Luther: ”Vad gör dopet för nytta?” och svarar: ”Det verkar syndernas förlåtelse, befriar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla som tror det.” Där har du den rätta, bibliska läran om dopet. Ljuder inte den vid dopet är det inget riktigt dop utan något annat.

I dag tror de flesta att barnet inte behöver någon frälsning, eftersom det inte har någon synd. Men alla föds med arvsyndens smitta i sig. ”Se, i synd är jag född och i synd blev jag till”, står det i Ps 51. Och Jesus säger: ”Det som är fött av köttet (=vår syndiga natur) är kött” (Joh. 3:6). Även de små barnen behöver frälsas, renas och födas på nytt av vatten och Ande. Jesus gör inget undantag för dem.

Vi kan aldrig nog starkt framhålla att det bibliska dopet är ett verkligt frälsande dop, ett dop där Gud ensam handlar med oss av nåd, utan vår förtjänst eller värdighet, och skänker oss allt som hör till vår frälsning. Det är ingen tom ceremoni utan ett verkligt frälsande dop. Om detta dop säger vi nu:

2. Dopet får sin frälsande kraft av Jesu dop

När Johannes säger att han döper i vatten och sedan hänvisar till Jesus, är det hans sätt att understryka att det inte var han, Johannes, som var den som gav dopet dess frälsande kraft. Anden och frälsningen och dopets pånyttfödande kraft kom från Jesus, han som var Messias, Herren, och var långt större och starkare än han själv. Johannes såg sig ”inte ens värd att ta av honom hans sandaler.” Att snöra upp sandalerna åt sin herre när han kom in huset och ställa undan dem var den allra enklaste tjänarsyssla. Så ödmjukt uttryckte han sig alltid när han talade om Jesus. Han gjorde honom stor och förminskade sig själv.

Vi hörde i dagens evangelium att Jesus själv döptes. Varför behövde han döpas? Han var ju ingen syndare. Johannes protesterade också spontant mot att Jesus skulle döpas av honom. Det borde vara tvärtom, menade han. Men Jesus säger till honom: ”Låt det nu ske. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet” (Matt. 3:15).

Vad menade han med det? ”All rättfärdighet” är vad Guds heliga lag kräver av oss. Vi är skyldiga att leva rättfärdigt, helt och fullt, enligt de bud som Gud allt ifrån skapelsen ställt människan under. Men efter syndafallet uppfyller ingen lagen. Aposteln Paulus säger: ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller” (Rom. 8:7). Dagligen bryter vi mot Guds bud och kan inte låta bli att göra det. Därför står vi under lagens dom och förbannelse.

Jesus dop är en parallell till hans omskärelse vid åtta dagars ålder som vi firar på Nyårsdagen. Denna omskärelse innebar att han likt alla israelitiska gossebarn togs upp i den judiska kyrkan och blev vigd till ett liv under lagen. Men för Jesus såsom Guds Son innebar det också något annat. Om honom står det: ”Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt” (Gal. 4:4-5). Han blev ställd under lagen ”för att friköpa”, för att lösa ut oss och frälsa oss från våra synder mot lagen. Så skulle han uppfylla ”all rättfärdighet” och bli ”Herren vår rättfärdighet” (Jer. 33:16).

Det är detta hans dop handlar om. Han behövde för egen del inget dop till syndernas förlåtelse. Varför döptes han då med ett dop för syndare? Han döptes för att dö syndares död och uppstå rättfärdig i syndares ställe, för att dränkas med våra synder och uppstå fri från dem. Han tar i sitt dop på sig vår synd för att i vårt dop ge oss nåden.

Så får våra dop sin frälsande och pånyttfödande kraft av Jesu dop. I dopet blir vi renade från all synd och blir Guds goda barn. Och som sådana får vi också den Helige Ande. För överallt i Skriften är det så, att där syndernas förlåtelse ges, där ges också alltid Guds Ande. Har man det ena har man det andra. Så blir i kraft av Kristi försoning vårt dop ett verkligt andedop, ”ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande, som han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare”, som aposteln säger (Tit. 3:5-6). Här har vi allt: vi behöver inte fara efter något annat och högre och rikare andedop.

Men vad menar Johannes, när han säger att Jesus skulle döpa ”i den helige Ande och i eld”? Det pekar fram mot den första pingstdagen i Jerusalem, då Anden synligt i form av eldstungor föll över apostlarna och den första kyrkan och gjorde att de på främmande språk kunde vittna om Guds frälsande gärningar genom Jesus. Strax före sin himmelsfärd hade Jesus sagt till lärjungarna att stanna i Jerusalem och vänta på Anden: ”Vänta på vad Fadern har utlovat ... Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande” (Apg. 1:4-5). Detta dop i ”Ande och i eld” var en särskild nådegåva i början under kyrkans första tid. Vi har i NT ingen befallning om att tala i tungor eller något löfte om att liknande under skall upprepas. Men däremot har vi en klar befallning att gå ut i hela världen med det frälsande dop som Jesus har instiftat för alla och som alltid skänker den Helige Ande och kraft till ett nytt liv.

3. I tro på dopets nåd undgår vi den eviga elden

Johannes säger sist i vår text om Jesus: ”Han har sin kastskovel i handen och skall rensa sin tröskplats och samla sitt vete i logen, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig släcks.”

Här är det fråga om en annan eld än pingstens eld. Jesus räcker oss dopet som räddning undan den eviga fördömelsens eld. Johannes påminner oss om att Jesus inte bara är Frälsaren utan också den som en dag skall döma världen. Orden om agnarna som en gång skall skiljas från vetet och brännas upp i den eviga elden vill väcka oss till insikt om hur stor och betydelsefull det heliga dopets gåva är för oss. I dopet har Gud skänkt oss frälsningen undan den eviga elden och i stället döpt oss till det eviga livet hos Gud. Förakta inte Guds gåva till dig i dopet.”Hur skall vi då kunna fly undan, om vi inte bryr oss om en sådan stor frälsning?” (Hebr. 2:3). Tro på vad Gud har gett dig i ditt dop! Jesus säger: ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd” (Mark. 16:16).

Dopet är oss givet en gång. Det behöver inte upprepas – såvida det inte varit ett falskt och obibliskt dop. Men om vi är rätt döpta och ändå med tiden avfaller och slutar tro, behöver vi inte döpas om. Dopets nåd står kvar. Ty det står: ”sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra” (Rom. 11:29). Dopets gåvor finns kvar för oss hela livet och kallar oss ständigt tillbaka till Gud om vi kommit bort från honom. Vi har fått dopet för att vi varje dag skall låta det predika för oss om Guds frälsande kärlek, varje dag låta det försäkra oss om att vi är Guds barn i vilka den Helige Ande bor. I dopet har vi allt som behövs för vår salighet: förlåtelsen, Andens gåva, och evangeliets kraft till helgelse. Ingenting fattas. Allt finns i dopet.

Kristi seger över synden, döden och djävulen är ständigt verksam i dopets löften. Våra synder förlåts. Djävulen drivs på flykten, när vi åberopar vårt dop och vår rättfärdighet i Kristus. Vårt eget onda kött som bara vill bygga på vårt förnuft, våra känslor och våra egna gärningar dränks och förkvävs, när vi tror på vårt dop. Och när en dag den hemska döden kommer, för den oss inte bort från Gud utan hem till honom. Även våra döpta kroppar, skall Kristus på den yttersta dagen låta uppstå i obeskrivlig härlighet. Därför skall vi ständigt tacka Gud för dopet och sjunga som vi gör i psalmen: ”När min blick, mitt hjärta brista, Vill jag säga i det sista: Jag är döpt i Jesu namn; Fader tag mig i din famn.” Så frimodig får också du vara i livets sista stund när du tror på Jesus och på ditt dop i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Tro som ett barn i dopet: det gör inte motstånd utan är öppet för vad Gud ger även om det ännu inte förstår det. Jesus säger: ”Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket” (Matt. 18:3). Om en lutheran som tror på Guds Ord och löfte får frågan: ”Hur kan du vara säker på att du verkligen är kristen?” kan han eller hon kort och gott svara: ”Jag är döpt!” Det är inte en bekännelse om vad du gjort för Gud utan om vad Gud av nåd gjort med dig och för dig i det frälsande dopet. Amen.

S Bergman (2014)

[^]