Att göra den himmelske Faderns vilja

I dag möter vi Jesu familj, både hans jordiska familj och hans andliga, som är kyrkan. Hans mor Maria och hans bröder – som enligt Matteus hette ”Jakob och Josef och Simon och Judas” (Matt. 13:55) – kommer till honom medan han undervisar folket. De har något att säga honom. De vill att han skall göra en paus i sin undervisning och komma och tala med dem. Men Jesus svarar dem lite avvisande. Han säger: ”Vem är min mor och vilka är mina bröder?” Och han räcker ut handen mot sina lärjungar och säger: ”Här är min mor och mina bröder.” Maria och Jesu bröder kände sig säkert avspisade. Betydde de inget för honom?

Jo, de betydde mycket för honom. Jesus värnade om det fjärde budet och visade stor vördnad och lydnad för sina jordiska föräldrar. Men ibland – som vid hans besök i templet vid tolv års ålder, som vi hörde om i dagens evangelium, och vid det här tillfället – lät han dem få en glimt av vem han verkligen var: inte bara en vanlig medlem i familjen utan också något mycket mer: han var Guds Son, ”Messias, Herren”, som ängeln sagt på julnatten (Luk. 2:11). Som sådan stod han långt över Maria, Josef och sina bröder och var inte skyldig att underordna sig någon av dem.

I dag sprids gnostiskt inspirerade rykten om att Jesus hade en hustru, att han var gift med Maria Magdalena och t.o.m. hade barn med henne. Men det är ett rent påhitt och har inget stöd i Bibeln. I Jesu uppdrag på jorden ingick inte att bilda en vanlig familj. Guds Son kom för att upprätta en helt annan familj, nämligen de heliga ”som tillhör Guds familj” (Ef. 2:19). Han kom för att frälsa syndare och göra dem till Guds heliga barn. När Jesus i dag säger: ”Här är min mor och mina bröder. Var och en som gör min himmelske Faders vilja är min bror och min syster och mor”, så är det alltså den kristna kyrkan han talar om. Den familjen var viktigare för honom än alla jordiska familjeband.

Vilka är medlemmar i Guds familj, i Kristi kyrka? Jesus säger att det är de som gör hans himmelske Faderns vilja. Det handlar inte om att Jesus här plötsligt lär frälsning genom egna gärningar, utan om något helt annat. Låt oss i dag se närmare på vad Jesus menar med detta att göra den himmelske Faderns vilja.

1. Att göra den himmelske Faderns vilja är att lyssna till Jesus

Jesus räckte ut sin hand och pekade på lärjungarna och sade: ”Här är min mor och mina bröder.” De gjorde Faderns vilja. Vad gjorde de? De stod och lyssnade till Jesus.

Gud har bjudit alla att lyssna till Jesus. Redan i början av Jesu offentliga verksamhet, vid hans dop i Jordan, hördes den himmelske Faderns röst från ovan: ”Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje” (Luk. 3:22). Längre fram på förklaringsberget, där Jesu gudom strålade som en sol, hördes samma röst från ovan som sade detsamma som vid Jesu dop fast med tillägget: ”Lyssna till honom!” (Matt. 17:5). Med de orden hänvisar Gud alla människor till hans älskade Son som blev människa och fick namnet Jesus. Honom och ingen annan skall vi således lyssna till, om vi vill bli sådana som gör den himmelske Faderns vilja.

Jesus säger gång på gång i evangelierna: ”Lyssna, du som har öron!” eller: ”Hör, du som har öron att höra med!” (Matt. 11:15, 13:43). Han säger: ”Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det” (Luk. 11:28). Och om sin undervisning säger han: ”Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan” (Matt. 7:24). Men den som inte gör det är oförståndig och bygger sitt hus på lös sand. När stormvindar, regn och översvämningar plötsligt kommer rasar den oförståndiges livsbygge samman och slutar i evig katastrof.

”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son”, står det i Hebreerbrevet (1:1-2). Jesus är Guds sista, stora och slutgiltiga ord till världen. Det är något oändligt stort att Gud, vår Skapare, inte har tigit utan talat, och talat begripligt till oss på vårt eget språk! Vi vet vad han tänker om oss och vill med oss. Vi har hans ord i Bibelns profetiska, apostoliska och andeingivna ord. Deus dixit – Gud har talat – borde få varje människa att stanna upp och åtminstone lyssna till vad han har att säga.

Att lyssna synas vara en enkel sak. Men det visar sig att det inte är så enkelt. Läsa och höra kan vi, men att verkligen lyssna och ta till oss vad Gud säger har vi mycket svårt för. Vi har mycket lättare att lyssna till vad människor säger, hur galet det än är. Vi lyssnar hellre till lögner än till vad Gud säger. Jesus säger att djävulen är ”lögnens fader” (Joh. 8:44). Det var han som i början planterade tvivlet och misstron mot Gud i oss, vilket gör att vi hellre lyssnar till lögner än till Guds Ord. Han är flitigt sysselsatt med att hänvisa oss till vad människor säger, vad majoriteten säger, vad lärda och kända människor säger och vad vi själva tycker är rimligt. Han hatar tanken på Gud som all sannings källa. ”Har Gud verkligen sagt?” sade han till det första människoparet (1 Mos. 3:1) och så säger han än i dag. Tro inte på Gud och vad han säger! Bibeln är en svårtolkad och dunkel bok. Tro inte på den! Så underblåser han den misstro mot Gud som alla människor har i sig som ett ont arv från syndafallets dag.

Men vår ovilja att höra och tro kan botas när vi lyssnar till Jesus. Det behövs inte någon tro i förväg att med sina öron lyssna till honom. Hos oss syndare börjar det aldrig med tro, utan med skepticism, otro och motstånd. Men Jesus gör under med ogudaktiga och motspänstiga människor. Han kan göra döva hörande och blinda seende. Den kraften finns i hans ord. Jesu säger ”De ord som jag har talat till er är Ande och liv” (Joh. 6:63). Hans ord kan få slutna hjärtan att öppna sig.

Man vet aldrig vad som kan hända när en människa lyssnar till Jesus, hur skeptiskt eller fientligt inställd hon än är från början. Det kan gå som det gick för tempelvakterna som vid ett tillfälle sändes ut för att gripa Jesus. De blev i stället själva djupt gripna av hans ord. De återvände med oförrättat ärende och sade: ”Aldrig har någon människa talat som han” (Joh. 7:46).

Jesus tvångsomvänder ingen, han hjärntvättar ingen in i Guds rike. Möjligheten att vända honom ryggen finns alltid, och många gör det. När Jesus t.ex. talar om synd går många sin väg och låter honom inte tala till punkt. De vill fortsätta sitt gamla liv, gå sina egna vägar. Men vad är det då som gör att en del människor stannar kvar hos Jesus och gärna hör hans ord? Vad förvandlar dem från att ha varit motståndare till Guds Ord till sådana som ständigt läser och hör det och som går i kyrkan inte av tvång utan för att de har behov av att lyssna till Jesus? De känner att han säger sanningen om dem. Men det är sanningen om Gud och hans förbarmande kärlek till syndare som förändrar dem.

2. Att göra den himmelske Faderns vilja är att tro evangelium

I alla tider har den religiösa människan frågat sig vad hon skall göra för att göra Guds vilja. Alla religioner i världen, bortsett från kristendomen, handlar om vad människan skall göra för att vinna frälsning. Det handlar om gärningar, gärningar och åter gärningar.

Detta har med den fallna människans stolta och högmodiga sinne att göra. Hon vill så gärna prestera något inför Gud och ha något eget att visa upp. Det ligger oss alla i blodet att vi måste hävda oss, inte bara inför människor utan också inför Gud, vilket är mycket svårare. Många har gjort nästan vad som helst för att vinna Guds kärlek. De har dragit sig undan världen, blivit munkar och eremiter, straffat och plågat sig själva för att gottgöra sina synder och vinna frälsning. Det har varit ett hårt slit för många. Gång på gång rasar bygget samman när livets stormar kommer. Någon verklig och varaktig förvissning om att man gjort tillräckligt finner man inte.

Vår tids religiösa terrorister och självmordsbombare, som sprider död omkring sig bland oskyldiga människor, tror att de kommer till paradiset genom dessa blodiga gärningar. Men ingen blir frälst genom att mörda och spränga människor i bitar. De som tror det kan aldrig höra till Guds familj.

Till skillnad från alla andra religioner i världen förkastar Jesus, radikalt och bestämt, all tro på egna gärningar som väg till Gud. Det är lögnens väg, djävulens bländverk som leder bort från Gud, ett självbedrägeri som slutar i evigt fördärv.

Jesus säger: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare” (Mark. 2:17). Vi är alla sjuka syndare som inte kan bota oss själva. Det är så Gud ser på oss, och det var just därför som Gud sände sin Son. Att han måste göra det är en förkrossande dom över oss. Det säger oss att av naturen är vi inte friska utan sjuka, inte Guds barn utan i den Ondes våld. Den sanningen måste vi ta till oss och böja oss för. Annars förstår vi inget av evangeliet om Guds kärlek i Jesus.

Som sann Gud och människa kom han till oss och gjorde vad vi inte kunde: Han gick i vårt ställe in under lagens krav och in under Guds vredesdom över oss alla. Han dog för våra synder och uppstod med förlåtelse, seger och rättfärdighet för alla syndare på jorden. Så lade han grunden för sin kyrka. Inte genom tron på oss själva och våra gärningar utan genom tron på hans gärningar blir vi medlemmar i Guds familj.

Vid ett tillfälle frågade judarna Jesus vad de skulle göra för att utföra Guds gärningar. Jesus svarade dem: ”Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt” (Joh. 6:29). Och i samma kapitel säger han: ”Detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen” (Joh. 6:40). Att göra Guds vilja är således att tro evangelium, att tro att Kristi rättfärdighet överskyler all min synd och gör mig god och helig inför Gud. När jag tror detta evangelium som Gud gav mig redan i dopet, så ”försvinner min död i hans liv, min synd i hans rättfärdighet, min fördömelse i hans salighet” som Luther säger. Då bygger jag inte mitt liv på den lösa sanden utan på klippan Kristus.

Är då tron på Jesus en gärning? Ja, i den meningen att Gud bjuder var och en av oss att tro evangelium och får oss att tro. Det är ingen tro som vi presterar av oss själva. Det är Gud som uppväcker den. Evangeliet är ett värmande och livgivande ljus som får hjärtat att öppna sig likt en sluten blomma som öppnar sig för solens ljus. Att tro är aldrig att ge Gud något. Det är att ta emot nåden, den förlåtande kärleken, som helt oförtjänt skänks oss i Jesus. Det är därför aposteln så tydligt säger om den frälsande tron: ”Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig” (Ef. 2:8-9).

När vi tror rättfärdighetsgåvan som Jesus räcker oss i evangelium, pekar Jesus på oss och säger: ”Se, här är de som gör min himmelske Faders vilja, min bror, min syster och min mor.”

Så enkelt – och så svårt detta med tron ändå är! Vi som går i kyrkan brukar kallas troende. Men går vi i kyrkan för att vi är så duktiga på att tro? Nej, vi går för att vi ofta har så svårt att tro. Vi går i kyrkan för att finna ”Guds Son i Guds helgedom”, som är denna söndags överskrift. Vi går för att finna honom som kastar sin rättfärdighetsmantel över oss och försäkrar oss om att vi med honom är Guds barn, medlemmar i Guds familj. Vi går för att vi inte kan vara utan Jesus, han som inte skäms för att kalla oss bröder (Hebr. 2:11). Vi går för att vår tro alltid behöver näring.

En sak till skall vi lära av vår text i dag.

3. Att göra den himmelske Faderns vilja är att visa andra vägen till Guds familj

Gud kallar oss att inbjuda andra till Kristi kyrka. Vår text ger oss anledning att tänka på våra närmaste. Jesus avvisade inte sin jordiska familj. Han visade dem bara på det viktigaste i livet: att tillhöra Guds familj.

Men flera av hans anhöriga var skeptiskt inställda till honom. De ansåg ”att han hade förlorat förståndet”, som det står på ett ställe (Mark. 3:21). På ett annat ställe står det: ”Inte ens hans bröder trodde på honom” (Joh. 7:5). Men Marias tro fördjupades och stärktes alltifrån ängeln Gabriels budskap till henne om barnet hon skulle föda till allt det märkliga som sedan hände med hennes son. Hon fick i djupaste smärta se sin son dö på korset. Men efter uppståndelsen finner vi henne i den lilla skara av kristna i Jerusalem som under bön väntade på Andens utgjutelse (Apg. 1:14). Och en av bröderna, Jakob, han som kallas ”Herrens bror” (Gal. 1:19), blev ledare för den första församlingen i Jerusalem.

Att visa våra närmaste vägen till Guds familj kan vara mycket svårare än att göra det bland helt främmande människor. Men vi skall lära av Jesus. Inte heller hans relation till sina anhöriga var fritt från konflikter, men hans hand och ord som visade dem vägen till Guds kyrka fanns alltid där. Det är vår himmelske Faders vilja att också vi, som fått trons gåva, med våra ord och vår livsföring visar andra vägen. Må Gud ge oss alla Andens nåd och vishet därtill. Amen.

S Bergman (2011)

[^]