En kristens två familjer

Dagens text är hämtad ifrån slutet av kapitel 12 hos evangelisten Matteus. I det kapitlet har Jesus först flera uppgörelser med fariseerna. Han visar att Människosonen är Herre över sabbaten och att det var rätt att bota på sabbaten, han bemöter fariseernas anklagelse om att han skulle driva ut onda andar med hjälp av Beelsebul, och han framhåller att fariseerna, som kräver tecken för att tro, är ett ont släkte.

Sist i kapitlet möter vi en annan motsättning. Det är Jesu mor och bröder som kommer till honom för att tala med honom. Detta är inte en konfrontation med uppenbara fiender som förut i kapitlet, utan detta berör hur vi ska förhålla oss till personer som står oss nära.

Här ställs vi inför frågan vad en familj är. Med familj menar vi i allmänhet den jordiska familjen, som vi vanligtvis är fysiskt och genetiskt släkt med. Men här talar Jesus om att det finns en annan familj, den kristna familjen, hur man blir medlem av den och hur den förhåller sig till den jordiska familjen och de jordiska familjebanden.

Det var alltså Jesu mor och bröder som kom och ville tala med honom. Josef var troligtvis död, han omnämns egentligen inte i evangelierna efter händelsen vi hörde om i evangelietexten, när Jesus var tolv år och de besökte templet. Vi kan inte veta det säkert, men det är väl den naturligaste förklaringen. Uppenbarligen var Josef i alla fall död något år senare, när Jesus, hängande på korset, överlämnade åt aposteln Johannes att ta hand om henne med orden Se din mor. (Joh. 19:27)

Jesus nedvärderar inte jordiska familjeband.

Nu kom alltså Herrens mor Maria och hans bröder till honom. Om man bara tittar som hastigast på texten, kan man få intrycket att Jesus inte bryr sig om sin jordiska familj. Men det är inte fallet. Jesus nedvärderar inte jordiska familjeband. Tvärtom! De är grundläggande och viktiga i vår tillvaro, ja de tillhör Guds ordning här på jorden. Föräldrar och barn har skyldigheter mot varandra, att ta hand om varandra när det behövs, särskilt föräldrarna när barnen är små och barnen när föräldrarna är gamla. Familjen är instiftad av Gud i skapelsen.

För judarna på Jesu tid var detta väl känt. Jesu agerande i dagens text var därför uppseendeväckande för att inte säga chockerande. Vår tid däremot är individualistisk, och därför upplevs nog vår text inte vara så stötande i dagens samhälle. Men att Gud vill att vi håller familjen högt ser vi till exempel av fjärde budet: Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. (2 Mos. 20:12) Och tänk på att den jordiska familjen är mönster för hur Gud står i gemenskap med oss människor. Guds frälsning har familjen som förebild. Vi är Guds barn och han vår far, säger Bibeln för att beskriva människans relation till Gud. För att inte tala om att Gud i sig själv, i sitt treeniga väsen, uppenbarar sig som Fader och Son. Så familjen är verkligen en gudomlig instiftelse. Jesus nedvärderar inte familjen.

I vår tid anser man ofta att alla människor ska vara oberoende. Men vi människor har ingen egen, oberoende existens. Vi är alla beroende av våra jordiska föräldrar. Vi har alla kommit till genom dem. Ingen har valt sina egna föräldrar.

Jordiska familjeband ska sättas i ett riktigt perspektiv

Våra jordiska familjeband ska dock sättas i ett riktigt perspektiv. Jesus talar flera gånger om hur vi ska låta Gud gå före familjen om det krävs. Som till exempel i Lukas-evangeliets fjortonde kapitel: Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge. (Luk. 14:26) Och som vi sagt många gånger, betyder ordet ”hata” här inte avsky, utan att sätta i andra hand genom att låta troheten mot Gud komma i första hand.

Här är det viktigt att vi inte gör oss själva till mästare över vad troheten mot Gud kräver. Vi ska inte bryta mot Guds Ord genom att själva hitta på vad vi tycker ska behaga Gud. Så gjorde fariseerna säger Jesus på ett annat ställe, de satte fjärde budet ur kraft genom att säga att man kunde skänka pengar till templet i stället för att ge sina föräldrar det de behövde. (Matt. 15:3ff.) Fariseerna skapade en egen fromhet som var i strid med Guds bud. På liknande sätt har man också menat att man kan underlåta sina skyldigheter mot föräldrarna genom att som man menar ge en gåva åt Gud och gå i kloster. I klostret lämnar man världen och de jordiska förpliktelser man hade där. Men då har man åter skapat sig sin egen fromhet. Det ser fromt ut, men det stämmer inte med Guds Ord.

Men när så krävs av Guds Ord, ska vi sätta lydnaden mot honom främst. Det finns exempel också i Gamla Testamentet. Israels folk hade andra bud från Gud än vi, det var en annan situation som inte gäller oss, men vi kan ändå ta lärdom av exemplet. Jag tänker på hur leviterna gjorde när Aron och folket hade gjort en guldkalv. Gud hade gjort stora under och med mäktig hand fört Israels folk ut ur Egypten. Men folket var trolöst. Mose gick upp på berget för att ta emot lagens förbundstavlor, han gick upp till Gud på Sinai berg. Och vad gjorde folket? Jo, de gjorde en avgud åt sig. De avföll från Gud som gjort så stora under för dem när han förde dem ut ur Egypten, de och gjorde i stället en guldkalv åt sig. Gud hade ju bland annat låtit hela den egyptiska armén drunkna i Röda havet sedan de själva gått torrskodda över.

Kanske tyckte de att Mose varit borta så länge. Ja, för all del, han var borta i fyrtiosju dagar på berget, men det var tydligt att Gud var där: Och Herrens härlighet såg för Israels barn ut som en förtärande eld på toppen av berget. (2 Mos. 24:17) Ja, de visste att Gud var där. Mose och Aron och sjuttiotvå (!) av folkets ledare hade till och med först fått följa med en bit upp på berget och sett Guds härlighet. Det står: De fick se Israels Gud, och under hans fötter var som ett golv av safirer, likt själva himlen i klarhet. (2 Mos. 24:10)

Så det var uppenbart för den som ville tro att Mose var uppe hos Gud på Sinai berg. Men ändå begick de denna svåra synd att de gjorde guldkalven. Och som ni vet var det i Guds folk Israel dödsstraff på avfall från Gud. Israels folk var ju Guds folk, det av Gud utvalda folkslaget.

När Mose kom ner kastade han ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget för att folket skulle förstå hur fruktansvärt de handlat. Egentligen förtjänade de alla att dödas. Och Mose kallade till sig leviterna och sade: Så säger Herren, Israels Gud: Var och en skall spänna på sig svärdet, gå igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och döda var och en sin bror, sin vän eller släkting. (2 Mos. 32:27)

Så sattes leviternas trohet mot Gud på prov genom att de skulle döda en vän eller en släkting. Och på så vis dog omkring tretusen män i stället för hela folket.

Leviterna utförde på detta sätt Guds vilja. Mose sade: Eftersom ni nu har stått emot era egna söner och bröder, må ni i dag inviga er till Herrens tjänst. Så skall han i dag ge er sin välsignelse. (v 29)

Detta exempel har jag tagit för att visa hur leviterna var trogna mot Guds befallning och att familjebanden inte är viktigare än troheten mot Gud. En del människor tar anstöt av att det rådde dödsstraff i Israel för avfall från Gud. De tycker att det inte går ihop med en kärleksfull Gud. Därför vill jag först tillägga, att dessa bestämmelser inte gäller längre. Israels folk är inte längre Guds utvalda egendomsfolk, det upphörde år 70 med Jerusalems förstörelse. Kristna ska inte angripa oliktroende med våld.

Men hur går då Guds kärlek ihop med dödsstraff? Det är i grund och botten samma fråga som hur något straff över huvud taget kan gå ihop med kärlek. Men i alla straff finns det faktiskt omsorg, många gånger även om den bestraffade. Han straffas för att han inte ska göra något ännu värre. De flesta straff är till för att brottslingen ska bättra sig.

Men om man får dödsstraff kan man ju inte bättra sig. Det är sant. Men även i dödsstraff finns det omsorg, omsorg de andra människorna. Att de ska förstå vad de absolut inte ska göra.

Här ska vi också komma ihåg att det är Gud som är Herre över liv och död. Det liv vi har, det har vi inte för att vi förtjänat det, utan för att vi har fått det av Gud. Han kan ta tillbaka livet från oss när han vill. Han är Gud.

De troende utgör en kristen familj

Idag säger då Jesus att hans lärjungar är hans familj. De troende utgör den kristna familjen, det vill säga kyrkan. Vi hör ihop genom att vi lyssnar till Jesus och samlas kring honom.

Jesus räckte ut handen mot sina lärjungar, säger texten, och sade: Här är min mor och mina bröder. Var och en som gör min himmelske Faders vilja är min bror och min syster och min mor. Så är de kristna en familj kring Jesus. Genom honom hör vi alla ihop. Så har en kristen två familjer, en jordisk och en andlig. Och i båda dessa familjer ska vi hjälpa våra släktingar där så krävs. Sankt Johannes skriver om gemenskapen i den kristna församlingen: Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? (1 Joh. 3:17)

Och sankt Petrus skriver: Ni har renat era själar genom att lyda sanningen, så att ni älskar varandra uppriktigt som bröder. Älska då varandra uthålligt av rent hjärta. (1 Petr. 1:22)

De som är Guds barn gör Faderns vilja

Så Kristi lärjungar älskar Gud och varandra. Vi har samme far. Hur vet man då vilka som är lärjungar? Jo, de som är Guds barn gör Faderns vilja, säger Jesus. De följer Guds bud. De hör Guds ord och handlar efter det. (Luk. 8:21) Att höra Guds Ord är att tro det, och tror man det handlar man i enlighet med det. Här finns ingen motsättning. Tro och gärningar hör ihop. Först kommer tron, och sedan handlar man i enlighet med den, annars tror man ju inte. På så vis räcker det att nämna det viktigaste, det vill säga tron, för av den följer ju gärningarna. Som Jesus sade till judarna: Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt. (Joh. 6:29)

Så har vi samlats här idag runt Jesus och hans Ord. Vi är i vår Faders hus, eftersom vi är hans barn. Vi lyssnar till hans röst i Ordet och kommer till hans bord i den heliga nattvarden. Så förenas vi allt mer och binds samman i Guds familj, i Guds kyrka. Må Gud bevara oss alla i den sanna tron, så att ingenting får skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. Amen.

J Fjellander

[^]