Jesus och våra sjukdomar

Vi har hört om hur Jesus botade Petrus svärmor – han var således gift – och hur han botade många andra sjuka som man förde till honom. En viktig del av Jesu verksamhet bestod i att bota sjuka. Med mäktiga ord befallde han olika slag av sjukdomar att vika och de drabbade blev friska.

Sådana här texter väcker frågor hos oss: Varför finns det så mycket sjukdom och lidande i världen? Kan alla som tror på Jesus bli friska? Karismatiska rörelser av olika slag hänvisar flitigt till slutversen i vår text, som talar om att Jesus tog på sig våra svagheter och bar våra sjukdomar. Eftersom Jesus har besegrat alla sjukdomar, kan man bli frisk, bara man tror, säger de. Med sin tro menar man sig kunna styra Gud att göra som man själv vill. Men så lär oss inte Bibeln.

Alla känner vi till sjukdomar. De hör detta livet till och drabbar oss mer eller mindre svårt under kortare eller längre tid. Vi hotas av dem ända från livets början, ja, redan i moderlivet kan vi vara bärare av anlag till svåra sjukdomar. Hela livet är en kamp för att hålla sig frisk. Hur stora framsteg läkarvetenskapen än gör, och hur många sjukdomar som än besegras genom mediciner och vacciner, så dyker det likväl upp nya varianter. Dessutom visar det sig att bakterier med tiden tenderar att bli multiresistenta mot antibiotika. Då måste man börja om igen och försöka få fram nya mediciner. Sjukdomar kommer alltid att finnas. De är ett gissel över mänskligheten. Vi må värja oss så gott vi kan, men till sist avgår döden med segern. Det är bittert men sant.

Varför skall det vara så? Varför tillåter Gud så mycket sjukdom och lidande? Det är frågor som vi tar med oss när vi nu stannar en stund inför vad Jesus och Skriften lär oss om våra sjukdomar.

1. Alla sjukdomar är en följd av synden

Detta är förvisso inte ett svar som vi människor tycker om att höra. Ändå lär oss Jesus och Skriften att så är det.

Det är inte Gud som är orsak till synden och dess följder i form av sjukdomar, lidande och död, utan det är människan själv som har dragit detta onda över sig. Alla sjukdomar har ytterst sin rot i människosläktets uppror mot Gud, mot livets och hälsans skapare. Gud själv skapade aldrig människan för död utan för liv. Han planterade livets träd mitt i Edens lustgård för människan att äta av till liv och hälsa.

Från början fanns inget av allt detta som vi plågas av i dag. Sjukdom och lidande hade ingen plats i skapelsen. Gud varnade vår stamfader Adam mycket strängt för att äta av den förbjudna fruktens träd, kunskapens träd på gott och ont: Det var ett ”provträd” där människan kunde bevisa sin kärlek till Gud. Det var ett gott träd men blev ont om man inte gjorde som Gud sade utan tog saken i egna händer och åt. ”Den dag du äter av det skall du döden dö”, varnade Gud (1 Mos. 2:17). Men Adam och Eva lät sig förföras till olydnad och bröt mot livets Gud. De valde att lyssna till Satan i ormgestalt, som sade att Gud inte talade sanning: de skulle inte alls dö, utan tvärtom bli fria och lyckliga. Men när de gick på denna lögn, fick de smärtsamt erfara att Gud hade talat sanning. Döden kom och hela livet blev en kamp för att överleva. Kort och rakt på sak beskriver aposteln Paulus syndafallets följd med dessa ord: ”Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat.” (Rom. 5:12). Människans olydnad i urtiden fick förfärliga följder. Vi kan avläsa dem varje dag i all förekomst av sjukdomar, sorger och smärta, som alla är preludier till döden.

Många tycker att Gud reagerade orimligt strängt på Adams och Evas synd. Det var ju en struntsak att smaka på en frukt! Men efter syndafallet präglas vi människor av en tendens att alltid bagatellisera synden. Vi tycker att det var väl inte så farligt att ibland bryta mot Guds bud. Men det var just vad det är. Det är något fruktansvärt, när människan, som är skapad till att leva tryggt under Gud, all godhets källa, lyda och följa honom, gör uppror mot honom. Varje synd, stor eller liten, är ett direkt angrepp på Gud och innebär att man sätter sig över honom.

Bakom synden står alltid Satan. Synd och Satan hör ihop. Därför beror sjukdomar och död inte bara på människans synd utan också på djävulen som fick henne på fall. Genom synden har djävulen fått ”döden i sitt våld” och får människor att leva i skräck och slaveri under döden (Hebr. 2:14-15). Men – och det är viktigt att veta – Satan får inte härja okontrollerat och fritt med döden. Gud håller honom mycket tillbaka med hjälp av sjukhus och läkare, mediciner och annat. I sin kärlek och försyn uppehåller Gud världen. Trots synden låter han ofta människor få många år av hälsa och livsglädje. Det är en nådatid som vi får – en tid då Gud söker oss och låter sig finnas. Det vittnar om att Gud i sin kärlek vill något annat än att synd, sjukdom och död skall få sista ordet. Men allra mest har han visat detta genom att sända sin Son för att frälsa oss från synd och död.

2. Jesu botande av sjuka sker i kraft av hans försoning

Matteus kopplar samman Jesu botande av sjuka med Jesajas profetia om Herrens lidande tjänare: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande ... Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig ... Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes. 53:3-5).

Detta kända ställe talar starkt om Jesu ställföreträdande försoningslidande. Han kom för att ta bort själva orsaken till sjukdom och död, nämligen syndens skuld och straff. Han är Herrens lidande tjänare, Guds Lamm, som bar allas synder, för att vi skall få liv, hälsa och frid.

Jesu botande av sjuka hör således ihop med försoningens hemlighet. Han botade inte bara som ett uttryck för medkänsla med de sjuka. Han gjorde det framför allt för att visa att han hade makt att förlåta synder. Och detta är mycket viktigt att ha det klart för sig. Undren är en synlig demonstration av evangelium och det liv som syndernas förlåtelse skänker. Liksom synden för med sig andlig och kroppslig död, så för evangelium med sig andligt och kroppsligt liv. Jesu botande hand som lades på Petrus svärmor skulle spikas fast på korset för hennes och allas våra synders skull, för att hon en dag skulle få den eviga hälsans kropp, fri från allt vad sjukdom och död heter.

Jesus har själv gett oss nyckeln till sina under i berättelsen om den lame (Matt. 9, Mark. 2, Luk. 5) Han sade åt honom att resa sig och gå. Undret skedde, säger Jesus, för att ”ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder” (Matt. 9:6). Den makten utövar han i kraft av sin försoning. Detta samband mellan förlåtelse och andlig hälsa, får vi inte glömma bort.

”Våra sjukdomar bar han”, står det i vår text. Hur gick det egentligen till? På korset bar han syndens straff, inklusive våra sjukdomar, i vårt ställe, men inte på det sättet att han blev blind, spetälsk, led av cancer, epilepsi och andra sjukdomar. Men i de kroppsliga och själsliga lidanden som Jesus fick utstå låg i stället all den samlade smärtan i allt sjukdomslidande. Allt fanns koncentrerat i hans lidande i syndares ställe på korset. Sist smakade han också det som alla sjukdomar är förspel till, nämligen döden.

Som kristna tror vi fullt och fast på Jesu seger över synden, sjukdomen och döden. Men det är ändå inte så, att vi slipper sjukdom och död under våra liv här på jorden. Den frälsta kroppens slutliga hälsa ligger i framtiden. Den hör till det kristna hoppet. Därför säger vi till sist:

3. Tron på evangelium leder till uppståndelse och evig hälsa

Petrus svärmor och de andra sjuka som botades av Jesus fick uppleva en glimt av paradisets dagar. De fick en försmak av vad det var att ha synden ogjord. Men denna befrielse var bara något tillfälligt. Det var inte den fullständiga, slutgiltiga befrielsen. För alla skulle de på nytt, förr eller senare, bli sjuka och dö.

Religiösa rörelser som lovar ett paradisiskt liv med evig hälsa redan på jorden skall vi vara mycket på vakt emot och akta oss noga för. I stället skall vi hålla fast vid det faktum att Jesus och NT aldrig talar om den nuvarande världen som en plats befriad från synd, sjukdomar, olyckor och död. Jesus botade inte alla sjuka utan förhållandevis få. Vid dammen i Betesda låg det ”många sjuka, blinda, halta och lama” (Joh. 5:3). Men Jesus gjorde bara en av dem frisk. Guds slutmål är inget paradisiskt tusenårsrike av hälsa och fred på jorden. Tvärtom, denna världen går mot sin undergång. Men den skall ersättas av en ny värld, där inga tårar, inga sjukdomar och ingen djävul finns. Apostelns Petrus säger: ”Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte” (2 Petr. 3:13).

Även de första kristna drabbades av sjukdom och död, trots att de levde under apostlarnas tid med deras särskilda gåvor att bota sjuka. En av aposteln Paulus nära medarbetare, Epafroditus, blev svårt sjuk och var ”nära döden” (Fil. 2:27). En annan, Trofimus blev sjuk och Paulus fick lämna honom kvar i Miletus (2 Tim. 4:20). Den unge prästen Timoteus var ofta sjuk på grund av dålig mage och ordinerades att dricka lite vin (1 Tim. 5:23). Och Paulus själv hade ett lidande som han kallar ”en törntagg i köttet”, och som han tre gånger bad till Gud om att få slippa. Men han fick nöja sig med svaret: ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet” (2 Kor. 12:7-9). Ingen av alla dessa kristna var mindervärdiga kristna som anklagades för att de var sjuka på grund av bristande tro. Detta skall vi komma ihåg.

En kristen som tror evangelium är alltid i Guds hand – en hand som är stark och mäktig och t.o.m. kan vända det allra mest plågsamma till välsignelse. Ja, själva döden tvingar Gud att bli en lydig tjänare som för den kristne inte till förgängelse och mörker utan till härlighetens land. Också våra kroppar som döden lägger i graven skall Herren uppväcka på yttersta dagen och förvandla till härlighetskroppar, befriade från alla spår av sjukdom och lidande.

Gud kan naturligtvis även i dag, om det behagar honom, bota genom ett direkt under. Luther bad intensivt för sin dödssjuke vän Melanchton och denne blev frisk. Men om en kristen som själv ber eller är föremål för förbön ändå förblir sjuk, så skall både han och vi veta, att han fördenskull ingalunda är övergiven av Gud.

I dag predikar Herren evangelium för oss som lider i dödsskuggans dal och ger oss en framtid och ett hopp. Han kallar oss till sin heliga nattvard. Där får vi på ett välsignat sätt del av hans kropp, den i vilken segern över synden och alla dess följder vanns. Med våra munnar tar vi emot en säker pant på det eviga liv som väntar oss på uppståndelsens dag. Också våra kroppar skall en dag få se, att de tagit emot en hälsosam föda som gör att de inte blir kvar i graven. Så får vi genom tron på Jesus åter tillgång till livets träd i Guds paradis (Upp. 2:7).

Prisad vare Gud för att han mitt i all vår oro och vånda inför sjukdom och död sände oss sin Son som har ”gjort slut på döden och fört liv och odödlighet fram i ljuset genom evangelium” (2 Tim. 1:10). Jesus är uppståndelsen och livet! Salig är den som tror på honom: ”han skall leva om han än dör” (Joh. 11:25). Amen.

S Bergman

[^]