Om de onda andarna

Dagens predikotext följer direkt efter evangelietexten. De hänger ihop och utgör den första delen av sankt Matteus åttonde kapitel. Vi möter här Jesus i hans dagliga verksamhet. En dag med Jesus på jobbet, kanske någon skulle kalla det, och det kan man väl säga, om man bara kommer ihåg att Jesus inte hade något jobb i vår mening, med reglerade arbetstimmar, övertidsersättning och uppsägningstid. Jesus var sänd av Fadern. Han var sänd till de förlorade fåren av Israels hus, det var hans kallelse. Han var och är Guds Son, och det inte mellan 8 och 17, utan dygnet runt, året runt. Det är hans väsen, och därav följer hans gärning så att säga helt naturligt av de inneboende drivkrafterna. I Psaltaren 40 säger Messias genom kung David: Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig. Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta. (Ps. 40:8f.)

Jesus drevs av sann kärlek till människorna. Därför kom han till oss människor, hög som låg. Ingen var för fin och ingen var för enkel. I evangelietexten helade han en officers tjänare, och i predikotexten kom han till en fiskares hem. Och i förra söndagens text kom han till en syndare, Sackeus. Där sade han: Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. (Luk. 19:10) Och det innebär att Jesus söker alla människor, ingen undantagen. För i oss själva, lämnade åt oss själva, är vi alla förlorade. Det bekänner vi i den nicenska trosbekännelsen i andra trosartikeln, om Kristus: som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen. För vi människor har inte av oss själva kontakt med Gud, och vi är inte Guds barn, utan vi är syndare, som behöver en frälsare. Ja, vi är alla syndare. Vi bryter alla med tankar, med ord och med gärningar mot en lag som vi förstår står över oss, morallagen. Denna lag säger vad som är rätt och fel, och den anklagar oss i vårt samvete när vi bryter mot den.

Att få höra att man är en syndare, det verkar ju inte så trevligt. Vår kultur och vår tid vill verkligen inte höra ett sådant budskap, man tycker det är så negativt och nedslående. Därför försöker man på allt sätt förtränga och förneka det. Man vill bli av med den Gud, som anklagar oss och ger oss dåligt samvete. Så därför löser man det nuförtiden rätt ofta genom att påstå att det inte finns någon Gud. För finns det ingen högre makt finns det ingen morallag som står över oss, och då blir man ju av med hela problemet. Tror man. Eller också skapar man sig en låtsasgud, och säger att Gud inte bryr sig om att vi är syndare, nej man menar att Gud inte hänger upp sig på sådana småsaker, för han är god och kärleksfull. Ja, så säger man.

Men då har man inte löst sina problem, utan man försöker bara springa ifrån dem. Fast det förstår vi ju alla, att problem kan bara lösas genom att man löser dem, inte genom att förneka dem. Det är sant att Gud är god och kärleksfull, men det betyder inte att han bortser från våra synder eller att han struntar i dem. Nej, han tar itu med dem. Han löser problemet. Det var därför han sände Jesus hit till oss, för att förlåta oss och upprätta oss. Jesus kom hit för att besegra djävulen och hans hjälpredor, de onda andarna.

Vår text handlar om de onda andarna, och det ska jag därför predika om. För det första:

Onda andar finns

Det finns onda andar. Vår text säger det klart och tydligt. Det står på många ställen i Bibeln om onda andar. Och de onda andarnas furste heter Beelsebul, det är ett annat namn på satan. Onda andars existens var allmänt accepterad fram till dess att den västerländska vetenskapens förklaringsmodeller slagit igenom. Det vetenskapliga synsättet har angripit och till stora delar slagit ut såväl den bibliska tron som vidskepelse och skrock.

Tron att allting kan förklaras med förnuftet kallas rationalism. Den började inom naturvetenskapen, och där är den mycket användbar, men den fortsatte sedan in på religionens område. Under början av 1800-talet hade den så kallade neologin stort inflytande i Sverige bland prästerna. Då skalade man bort allt övernaturligt, som inte kunde förklaras med inomvärldsliga modeller. Jesu underverk rensades ut, för de, ansåg man, kunde inte ha hänt. Neologin fortsatte sedan i vad vi brukar kalla liberalteologi, och den har ju nu blivit helt dominerande bland dem som kallar sig kristna, även om graden av teologisk liberalism skiftar.

Hur ska en kristen se på denna utveckling? Hur ska vi förhålla oss till det vi kan kalla övernaturliga fenomen, onda andar, vidskepelse och skrock?

Givetvis ska vi följa Bibeln. Och då tror vi på djävulens och de onda andarnas existens. Någon kanske undrar om det är säkert att onda andar finns fortfarande idag, och det gör de, på samma sätt som de goda andarna finns, änglarna. De fanns inte bara på gamla och nya testamentets tid, de fortsätter att finnas. Jesus säger ju om den yttersta domen: När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. (Matt. 25:31) och på samma sätt om de onda andarna: Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. (Matt. 25:41) Så visst finns de. För det andra:

Onda andar är inte ofarliga

Men samtidigt som vi tror på de onda andarnas verklighet och deras verksamhet, har vi inget emot vetenskapens framsteg när den håller sig till förnuftets område. Jag ser inget skäl till att kristen skulle vara vidskeplig eller skrockfull. Varför skulle vi tro att en krossad spegel ger sju års olycka? Varför skulle vi tro att det ger otur att lägga nycklarna på bordet? Varför skulle vi säga ”peppar, peppar ta i trä” och kanske knacka i bordet för att något olyckligt inte ska hända oss? Sådant finns det ju människor som gör, men det bör kristna inte göra. Vill vi ha hjälp mot de onda andarna ska vi inte använda någon slags trollformel, utan vi ska be till Gud om hans och änglarnas beskydd. Varför skulle kristna läsa horoskop? Vi vet ju att Gud har omsorg om oss och att han hjälper oss vad som än händer i framtiden, vad vi än kommer möta. Och vill man få reda på vem man är som person och vad man kan, så är förnuftet en utmärkt metod. Nej, här gör man väl i att akta sig. Varför skulle vi försöka ta reda på vad som ska hända i framtiden? Varför skulle vi försöka få fram övernaturlig kunskap? De onda andarna försöker fånga människors intresse för sådant och leda in dem i olika former av spiritism. En rationalistisk människa anser att seanser, där man ska få kontakt med de döda, ”anden i glaset” och annat sådant är ovetenskapligt och korkat men i grund och botten ofarligt, eftersom det övernaturliga inte finns. Ovetenskapligt och korkat är det, men absolut inte ofarligt! Det är livsfarligt för själen. Blir du inbjuden till sådant, så håll dig borta och gå inte dit! Det är att öppna sig för de onda andarnas inflytande.

De onda andarna försöker störta oss också i fysiska olyckor, och därför ska vi be om Guds beskydd, men låt oss tänka på att deras primära kamp är andlig. Som sankt Paulus skriver till efesierna: Vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. (Ef. 6:12) De motmedel aposteln anvisar är Guds Ord, sanning, rättfärdighet, tron och bönen. Om vi håller ut i kampen mot djävulen och de onda andarna, kommer vi bli bevarade i tron och komma till himmelen.

Så säger vi för det tredje:

Evangelium driver ut djävulen

Hur ska vi då bekämpa djävulens och de onda andarnas verk? Ja, när det gäller vad vi kan kalla inomvärldsliga olyckor, så ska vi använda förnuftet. Ta till exempel arbetsplatsolyckor. De är förvisso djävulens verk, de är en följd av att skapelsen är fallen och i den ondes våld. Vi ska be Gud bevara oss och alla människor för sådana olyckor, men om vi har möjlighet till det, så ska vi göra mer, vi ska också motarbeta dem med förnuftet. Vi ska använda skyddsutrustning om det finns sådan, och om vi kan, ska vi tänka ut effektivare sådan. Och rör det sjukdomar, så är det på samma sätt. Vi ska be till Gud om hjälp, och vi ska vid behov gå till läkare.

Men, i den andliga kampen ska vi använda andliga medel.

Vad var det då Jesus gjorde i dagens text när han drev ut de onda andarna och botade de sjuka? Ja, naturligtvis är det som det står. Dessa människor var kroppsligen besatta av djävulen, och hos en del orsakade detta att de blev sjuka. I sankt Lukas tionde kapitel läser vi om hur Jesus sände ut sjuttio lärjungar och gav dem i uppdrag att bota sjuka. Och de sjuttio kom tillbaka och rapporterade: Herre, till och med de onda andarna lyder oss i ditt namn. (Luk. 10:17)

Men prästerna, som enligt Guds Ord ska insättas i församlingarna som Jesu Kristi ombud, de har inget uppdrag att hela sjuka eller att driva ut onda andar på det viset som de sjuttio fick. Det uppdrag som de sjuttio fick upprepas inte, det var tidsbegränsat. Jesus gjorde många under, och vi kan läsa i NT hur apostlarna också gjorde under, men likväl har prästerna inte fått något sådant uppdrag. I missionsbefallningen, där Jesus instiftar prästämbetet, nämner han inget om något sådant, utan han anvisar att prästerna ska döpa och undervisa i Guds Ord. Dessa medel är nämligen kraftfulla nådemedel, som förflyttar människor från satans rike till Jesu rike. Evangelium driver ut djävulen ur en människa. Som sankt Paulus skriver till församlingen i Kolosse: Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. (Kol. 1:13) Så även om vi är sjuka eller råkar ut för olyckor är vi i Guds hand. Som det står i romarbrevet: Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. (Rom. 8:38f.) Amen.

J Fjellander

[^]