Jesus kommer till oss

Idag är det den fjärde söndagen efter Trettondagen. Åter har vi kunnat församlas till högmässa för att möta vår Herre Jesus Kristus. Åter kommer han till oss i Ordet och i sakramentet. Överskriften idag är Jesu makt att hjälpa i storm och fara och texterna vill lära oss att lita på Jesus, att se på honom och inte på oss själva. Och den enda möjligheten till att vi ska kunna tro på Jesus, det är att han kommer till oss. Det är bara då han kan hjälpa oss. Vi låter därför detta bli predikans rubrik: Jesus kommer till oss.

Sammanhanget för vår text är att Jesus just innan utfört det mest kända bespisningsundret. Han har mättat omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn. Och nu är det dags att bryta upp. Lärjungarna har samlat ihop det överblivna. De ska nu fara tillbaka till andra sidan sjön. De hade ju sökt upp en avskild plats för att få vara ifred, men folket hade följt efter. Jesus säger åt lärjungarna att stiga i båten och ro tillbaka, och själv hjälper han folket att komma iväg hemåt. Det var nog inte vad lärjungarna hade tänkt sig, de ville ha Jesus med sig. Hur skulle han annars komma till dem igen? Skulle Jesus gå runt sjön? Att gå runt sjön är verkligen en lång och jobbig omväg när det nu gick en båt.

Men dels ville Jesus lära lärjungarna något, dels ville han be till sin Fader. Jesus hade ju inget hus som han bodde i, utan han gick ofta till en enslig plats och bad. Vi som har hus kan göra som Jesus säger i Matt. 6: Gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Men Jesus hade inget hus, inget sådant hem.

Så beger sig lärjungarna iväg på sin färd. Och denna färd kan bli en bild av oss, för vår resa genom livet.

Ni har kanske hört någon gång att en del kyrkofäder hävdade att Bibeln ska utläggas allegoriskt. Det är en utläggningsmetod som hävdar att de bokstavliga, yttre händelserna i Bibeln inte är berättelsernas verkliga innehåll, utan att det är allegorier, ett slags liknelser där varje detalj är ditlagd för att förmedla något särskilt, varje liten sak har ett särskilt budskap.

Men så är det inte. Bibelns bokstavliga berättelser är historiska berättelser, inte liknelser. Och de är sanna, precis som de står. Det är inte, som vissa teologer hävdar om när Jesus gick på vattnet att berättelsen är teologiskt sann men inte historiskt sann.

Så är det inte i dagens text. Den beskriver en verklig händelse. Den är inte en liknelse. Att försöka utvinna ”teologisk sanning” när man förnekar den historiska sanningen är bedrägeri. Om man tar bort alla under i Bibeln och säger att det är bildliga berättelser, så blir det inte någonting kvar heller av den kristna tron. Till slut blir Bibeln ungefär som Aisopos fabler för dem. De som förnekar undren brukar mena att Jesus är en moralisk ledare och ett etiskt föredöme.

Men Bibeln är inte en lärobok i etik och moral om vi ska ha en sammanfattande beteckning på den. Man kan förr säga att det är ett rättegångsprotokoll. Bibeln talar tydligt om skuld och straff. Men det är inte bara ett rättegångsprotokoll, där vi står som skyldiga, utan det är framför allt ett kärleksbrev från Gud. Bibeln är berättelsen om Guds kärleks räddningsaktion. Och då spelar det stor roll om skulden är betald eller om det bara är en fabel. Vi kan inte hämta tröst från Jesu försoningsdöd på korset om han inte har dött på korset. För om han inte dog på korset har han inte utfört någon försoning. Vi kan inte få någon verklig glädje av hans uppståndelse om han inte verkligen har uppstått. För har han inte uppstått är vi fortfarande kvar i våra synder. Men just för att det som står i Bibeln är historiskt sant, just därför kan vi ta emot den teologiska sanningen, den verkliga innebörden. Just därför att det inte är liknelser kan vi hämta kraft ifrån dem. Och vi kan tillämpa dem på oss själva och vår situation. Ja, vi kan till och med säga att berättelserna är nedtecknade för att vi i dem skulle se oss själva och dra lärdomar.

Och nu är vi med lärjungarna på en resa mitt i livet. Den här gången var det motvind. Lärjungarna fick jobba hårt. Jesus hade släppt ut lärjungarna i detta för att de skulle uthärda prövningarna och lära sig att lita på honom.

För visst är livet fullt av tillfällen med motvind. Ingenting går av sig självt. Det finns hur många som helst saker som vi kan få problem med: Arbete, familj, äktenskap, skola. Relationer, arbetsuppgifter, ja allting. För att inte tala om när saker går sönder och behöver repareras.

För rätt så länge sedan nu var det mången gång så att det i vårt land var problem med den dagliga försörjningen. I våra dagar har vi oftast fått det så bra vad det gäller alla dessa yttre saker att vi har mera tid att tampas med själsliga problem. Otrygghet, ångest och ensamhet är stora problem idag.

Motvind, det har alla människor på olika sätt. Vi ville gärna tro att vi skulle bli besparade detta vi som är kristna. Men vi är människor vi också. Vi lever i en värld som står under förbannelsens villkor. Svårigheter och lidande drabbar också oss. Inte ens en apostel var förskonad från detta. Paulus skriver: Under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält (2 Kor 6:4).

Bekymmer tillhör livets realiteter. Och de lär oss att vara ihärdiga. Lidandet och problemen fostrar oss till uthållighet. Vi får inte uthållighet gratis.

Någon kanske säger: Det här gäller ju alla människor, inte de kristna särskilt. Och det stämmer. Det är alldeles sant. Även en icke-kristen kan säga: Lidande och problem fostrar oss till uthållighet. (I alla fall borde de säga så. Men inte alla av dem har kommit så långt att de kan se något positivt med lidandet. Rätt många tycker nog bara att lidande är onödigt och att det är mycket bättre att alltid ha det bra.)

Så om vi stannade här med predikan och med vårt budskap och sade: Lidande och problem fostrar oss, då skulle budskapet bli en allmänmänsklig uppmaning till uthållighet och tålamod. Vi skulle ha en lära som bara gick ut på människoförbättring. Då hade vi slagit följe med liberalteologerna, som inte ville tro på underverken i Bibeln. De tog bort allt övernaturligt. Det de fick kvar var något som de kallade "Jesu enkla lära", en moralisk undervisning på allmänmänsklig grund.

Därför ska vi se på det som inte hedningarna har problem med, utan bara de kristna. De kristna har ju något som andra inte har: De äger nämligen syndernas förlåtelse. De är Guds barn. De står i kontakt med sin himmelske Fader.

Och just därför kan de drabbas av anfäktelsen. Att ro och ro, att slita i motvind under nattens timmar, att kämpa, att kämpa länge. Att be utan att tycka att man får något svar. Att brottas med frågan: ”Får jag vara Guds barn, jag som syndat så?” Eller ”Hör Gud verkligen mina böner?” Eller kanske är frågan ”Finns verkligen Gud, eller är allt en bluff?”

Detta är frågeställningar som kan gnaga i själen. Men du som plågas av dessa frågor, du ska veta att Herren Jesus ser dig och vill komma till dig. Han ser din långa kamp i motvind. Men Jesus kommer inte genast för att lugna stormen. Först i den fjärde nattväkten, det vill säga efter klockan tre på natten kom Jesus ut till lärjungarna. Då hade de rott länge. Och det blåste bara hela tiden, de kom nästan ingenstans i den svåra motvinden.

När Jesus kommer till dem känner de först inte igen honom. Det är inte så konstigt, för det var ju på natten, det var mörkt, och vinden blåser och vågorna slår. De ser en gestalt komma en bit bort. Kanske beror det delvis på att de är trötta och utmattade, men de grips av stor skräck när de ser en person komma gående på vattnet. Det är en ofattbar situation. De skriker i förfäran ”Det är en vålnad.” Men genast sade Jesus till dem: ”Var lugna. Det är jag. Var inte rädda.”

Jesus använde här egentligen Guds namn Jag är, med hebreiska konsonanter JHWH, vilket inte riktigt går att översätta till svenska. Var lugna! JAG ÄR. Om inte redan detta lugnade lärjungarna, så bör Jesu bekanta röst ha gjort det. Detta ger oss en bild av hur också vi, hans sentida lärjungar, känner igen honom i hans evangelium, där både Guds namn i dess storhet och härlighet och Jesu vänliga röst skänker oss trygghet.

Petrus ville nu genast visa sin kraft och ge sig ut på sjön. Bort med all skräck och ynklighet! Han ber att Jesus ska kalla honom till sig. Och Jesus kallar ut Petrus till sig att gå på vattnet. Oförskräckt svingar sig Petrus över relingen och sätter ner fötterna på vattnet och börjar gå. Han tar ett steg. Men den mänskliga själen är svag. Det tar inte mer än någon sekund innan Petrus ser de brusande böljorna och hör stormen och börjar ta intryck av sina sinnen. Han blir rädd för vinden och vågorna. Han tror på sina egna upplevelser, känslor och iakttagelser i stället för att tro på Jesu ord. Och så snart han blev ängslig började han sjunka. När tron blev svag började Petrus sjunka ner i djupet.

Detta skedde för att han inte skulle bli övermodig. Kristus visade på detta sätt hur svag en människa är. Och Petrus var inte någon övermänniska. Anledningen till att Petrus sjönk var inte vinden och vågorna, utan det var hans klentro. Därför förebrådde Jesus inte vinden, utan Petrus. Men genom att han ropade: Herre, hjälp mig! helades hans svaga tro. Därför säger Kristus Så lite tro du har! Han kallar inte Petrus ”otrogen”, utan förebrår honom hans svaga tro och upprättar honom.

Detta liknar hur Petrus övermodigt inför Jesu lidande inför korsdöden utropade: "Även om alla andra överger dig, så skall jag inte göra det”. Men ändå sjönk han och förnekade sin Herre. Och också då drog Jesus upp honom genom boten så att hans tro blev stark igen.

Och nu blev alla i båten befriade från sin skräck. Ty se, stormen lade sig när Jesus kom upp i båten. Detta är en bild av hur det är i själen. Ångest och oro kan härja i själen, men när Jesus kommer dit, blir det frid.

Hur kommer då Jesus till oss idag? Hur kommer Jesus till den själ som är orolig? Han kommer i sitt Ord och genom predikan. Han kommer i nattvarden och i bikten. Han kommer med syndernas förlåtelse och tro till de svaga.

När lärjungarna fick se allt detta ske förstod de vem Jesus är. De tog emot Jesu under som ett bevis på hans gudom, och de bekände sig till hans gudomlighet: Och de som var i båten tillbad honom och sade: ”Du är verkligen Guds Son.” I dagens evangelietext om Jesus och stormen från sankt Matteus åttonde kapitel står det: Männen häpnade och sade: "Vem är han? Till och med vindarna och sjön lyder honom." Men predikotexten är från en senare tidpunkt, den är från det fjortonde kapitlet hos Matteus, så nu har lärjungarna vandrat längre med Kristus och förstått att han är Gud.

Låt oss göra likadant, när Jesus kommer till oss, låt oss tillbe Jesus, han är Gud. Motvinden och kampen kan vara lång, men Jesus kommer till oss. Han har lovat att vara hos oss. Idag är vi församlade här som i en båt – man brukar ofta likna kyrkan vid ett skepp – så låt oss göra likadant som lärjungarna när Jesus nu kommer till oss i nattvardens bröd och vin. Lärjungarna prisade och tackade Jesus. Nattvarden kallas ibland för eucharisti. Det är ett grekiskt ord som betyder ”tacksägelse”, vilket ju passar bra här. Vid nattvarden ska vi falla ner och tillbe honom som är Gud i tacksägelse över hans godhet mot oss. Vi prisar hans namn och sjunger: Himlarna och jorden är fulla av din härlighet. Hosianna i höjden. Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn. Hosianna i höjden. Amen.

J Fjellander

[^]