Med Jesus i storm och fara

Vi har fått höra hur Jesus gick på vattnet och hur han stillade stormen. Även så har han uppenbarat sin härlighet för oss. För honom själv var det inget märkligt. Han är ju skapelsens Herre och upphäver naturlagar som han vill. Långt märkligare är det att en av hans lärjungar, Petrus, kunde gå på vattnet. Han var en vanlig människa och kunde lika litet som vi upphäva några naturlagar. Ger vi oss ut att promenera på vattnet, så sjunker vi.

Det som gjorde att Petrus kunde gå på vattnet var Kristi ord till honom: ”Kom!” Han hade en befallning från Herren, ett Guds Ord som bar honom på vattnet. Så länge han såg på Jesus och trodde på hans ord kunde han gå.

Vad den här berättelsen inte lär oss är att bara vi tror, så kan vi gå på vatten. Vi har nämligen ingen befallning från Herren att gå på vatten. Petrus hade det, men inte vi. Och utan Guds ord och löfte, så har vi inget stöd för vad vi gör, och då händer inget under.

Men vad vi kan lära oss av denna berättelse är hur viktigt det är att vi tror på det Guds Ord vi har fått och tror på den gudomliga makt som finns i Ordet. Stormar av olika slag möter vi som kristna under resan genom livet. Det är oundvikligt. Kyrkans båt far fram på stormigt hav. Då gäller det att inte förlora tron på Herren Jesus och hans makt. ”Med Jesus i storm och fara” blir ämnet för predikan i dag. Vi skall börja med att säga något om

1. Jesus i storm och fara

Han hade nyss bespisat fem tusen med fem kornbröd och två fiskar. Folket hänfördes av detta under. Man ville ”med våld” (Joh. 6:15) göra Jesus till sin kung och tåga in med honom i triumf i Jerusalem, nu när den stora påskhögtiden var nära och stora skaror samlades. En sådan Messias ville man ha, en som kunde göra brödunder och skapa välfärd.

Men Jesus visste att hans uppgift inte var att bli vad folket förväntade sig: en politisk, jordisk konung som gjorde Israel till en fri och stark välfärdsrike. Det var något som djävulen redan i början försökte fresta honom till, när han ville få honom att förvandla stenar till bröd (Matt. 4:3). Men Jesus avvisade med kraft frestelsen att göra något annat än det han var sänd i världen för att göra.

Stormmoln började hopa sig över Jesu väg. Han visste att det började dra ihop sig till slutkampen. Fienderna smidde redan planer på att röja honom ur vägen. Han skickar i väg folket och drar sig undan till ensamhet och bön uppe på berget. Där blir han stilla inför sin uppgift att gå till Jerusalem i annat syfte än vad folket förväntade sig, nämligen att möta storm och fara och gå smärtornas och korsets väg. Det var hans stora kallelse och uppgift. Så skulle han besegra synden, döden och djävulen och vinna frälsning åt en fallen värld. Han skulle gå Guds kärleks väg till frälsning för de förlorade och förtappade.

Och det gjorde han. För oss och för alla har han har gått igenom de allra värsta helvetesstormar, i synnerhet då han på korset bar våra synders straff. Han har i syndares ställe uthärdat vredesdomens stormvindar. Men han red ut stormen. I kraft av sin gudom segrade han över synd och död och bevisade det genom att uppstå från de döda. Han vann syndernas förlåtelse, försoning och gemenskap med Gud åt oss alla. Inget bereder Gud större glädje än när en syndare hör Frälsarens kallelse till omvändelse, ångrar sin synd och tar emot hans mäktiga avlösning i ord och sakrament.

Låt oss aldrig glömma att Jesus själv har upplevt vår hjälplöshet i livets stormar och vår skräck för döden. Men han gjorde det för vår skull, för att våra stormar skall stillas och vi skall få leva med Guds frid och ro i våra själar. Låt oss nu gå vidare och se på

2. Lärjungarna i storm och fara

När de plötsligt skickas i väg ensamma i båten måste de ha undrat över varför Jesus gjorde så. Det var annorlunda den här gången än den gång då Jesus var med och låg och sov i båten (Matt. 8:24). Nu var han inte med. De kände sig övergivna och ensamma. Till råga på allt började det blåsa upp, en av de plötsliga stormar – som var så typiska för Gennesarets sjö – kastade sig med full kraft över båten. Nu var de i fara. De var livrädda. Vad menade Jesus? Var höll han hus? Varför lät dem gå under i denna förfärliga storm?

Så känner vi oss som kristna ibland. Vi ser inte att Jesus är med i båten. Vi förstår inte. Det är som Herren har övergivit de sina. Från världen blåser föraktets och hånets kalla vindar mot bekännande kristna. När livets stormar med attacker från djävulen och världen kastar sig över oss känns det katastrofalt som om vi helt håller på att gå under. En handfull människor i en bräcklig farkost – hur skall vi klara oss? Var är Herren? Hör han inte oss? Bryr han sig inte?

Av vår text skall vi lära att saker och ting inte alltid är som de ser ut att vara. Jesus hade ända från början stor omsorg om sina lärjungar. För att de inte skulle förledas av folkets yra och deras falska messiasförväntningar, hade han skickat i väg dem över sjön. ”Han befallde sina lärjungar att stiga i båten.” Han tänkte på lärjungarna och deras tro. Han ville rädda dem, bevara dem. Fast han var på berget och bad hade han hela tiden full kontroll över vad som hände på sjön. I kraft av sin gudom var han med dem också där ute, även om de inte kunde se honom.

Till sist kommer han till dem synligt och visar sin makt genom att gå på vattnet. Men lärjungarna tror att det är ett spöke, ett slags ont omen om snar död och undergång: Döden kommer på vattnet för att hämta dem! De skriker i dödsångest. Så kan det kännas, fast det i själva verket är Jesus som kommer, han som är uppståndelsen och livet!

Vad berodde detta på? Det berodde på att lärjungarna ännu inte rätt lärt känna Jesus. Genom det som hände, särskilt med Petrus, därute i stormen ville han stärka deras tro på hans makt. Detsamma vill han göra med oss som i dag är ombord på kyrkans båt. Därför säger vi till sist:

3. Tron på Jesus hjälper oss i storm och fara

”Vid fjärde nattväkten (mellan 3 och 6 på morgonen) kom han till dem.” I orden ”till dem” ligger all hjälp, tröst och trygghet. Han kom till dem med sin allmakt, sin seger över vatten och vind, storm och fara. Och när han talar till dem känner de igen honom.

Från vidskeplig tro på spöken skiftar Petrus – det är så typiskt för hans karaktär – på ett litet ögonblick till djärv och modig tro. Om Jesus kunde gå på vatten, så skulle han kunna göra det, bara Jesus befallde honom göra det! Denna tro gläder Jesus och han går Petrus till mötes och ber honom komma.

Det går bra till en början. Vattnet är som ett golv där han går fram. Det jublar inom honom. Men i samma ögonblick som han tar blicken från Kristus, ser på de stora vågorna och känner hur stark vinden är, så börjar han sjunka. Han tänkte inte på Ordet utan bara på ovädret, och då gick det illa. Efteråt förebrår Jesus honom: ”Så lite tro du har! Varför tvivlade du?” Han ville visa honom var felet låg men också uppväcka och stärka tron på hans ord, i synnerhet i storm och fara.

Det är tröstrikt att se att hur Jesus förbarmar sig också över den svaga och bristfälliga tron. När den sjunkande Petrus skräckslagen ropar: ”Herre, hjälp mig!”, sträcker Jesus ut handen och grep tag i honom och drar upp honom. Han talar till honom och tron uppväcks igen. Så gör Jesus också i dag med oss som har svag och vacklande tro. Han kommer till oss, räcker i Ordet och sakramenten ut sin hand, tar tag i oss och drar upp oss. Han kommer, blidlikt talat, gående på den rytande stormens vågor. Han övar oss i den tro som verkligen bär oss under färden, hur det än blåser och stormar.

Det är tron som förbinder oss svaga och rädda med Jesus och hans makt. Det är genom tron på hans ord som vi får tröst och styrka och kan gå igenom eld och vatten om så behövs och göra det med det andliga livet i behåll.

Är vi svaga och sjuka blir vi inte hjälpta bara av att få ett recept. Vi måste gå till apoteket och ta ut medicinen. Det räcker inte att ställa in den i badrumsskåpet därhemma: vi måste också ta medicinen, svälja den och inte bara låta den ligga. På likande sätt är det på det andliga området. Vad hjälper oss evangelium, detta stora, härliga botemedel mot all synd och otro, om vi inte tror det, inte tar emot det. Vilken dårskap att låta det som Kristus under stor kamp och vånda har vunnit åt oss och nu räcker oss i nådens medel bara ligga där oanvänt! Det är genom tron allena vi blir frälsta. Om detta livgivande evangelium säger aposteln: ”Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror”(Rom. 1:16).

Tron på Jesu makt att hjälpa i storm och fara är alltid först och främst tron på evangelium om syndernas förlåtelse som räddar oss från evig fördömelse och undergång. Av den tron får man sedan också visshet om att Gud hjälper oss i alla andra faror och bekymmer. Tror vi verkligen att vi blivit försonade med Gud genom Jesus och hans frälsade gärning, då kan vi också vara vissa om att han hjälper oss i alla stormar och faror. Kyrkans båt går aldrig under hur bräcklig den än syns vara. Den står under Guds mäktiga och eviga beskydd. Tänk på vad Paulus säger: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” (Rom. 8:32).

Allt hänger på tron som klamrar sig fast vid Kristi ord. Han har all makt och lovar hjälpa oss i storm och fara, så att vi inte lider skeppsbrott i tron. Vi har i dag på nytt blivit påminda om att det alltid är Jesus ensam som skall vara trons föremål, inte vi själva och vår förmåga, inte världen och dess vindkast hit och dit, inte djävulens och världens rasande stormar. I Hebreerbrevet står det: ”Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare” (Hebr. 12:2). Så når vi målet för vår resa genom livet med alla dess stormar och faror. Amen.

S Bergman

[^]