Odugliga tjänare i Herrens tjänst

Låt oss börja idag med att se litet närmare på vem Jesus talar till. I inledningen till texten står det i vår evangeliebok Jesus sade till sina lärjungar. Dessa ord som inleder texten står inte i Bibeln, utan de är tillagda för att vi ska förstå sammanhanget. Så behöver man göra för att texterna ska bli begripliga. Någon gång ibland behövs det inte, men i allmänhet lägger man vid textläsningen till några ord som inledning. Detta är inte något vi har kommit på i vår kyrka, utan det är en allmänkyrklig tradition, så gör man överallt.

Vi kan se till exempel på andra årgångens predikotext idag. Om man inte hade en inledning skulle textläsningen börja: ”Se, vi har lämnat allt och följt dig.” Då undrar man nog genast vem det är som talar och vem han talar till. Så för att göra texten begriplig lägger man till som inledning: ”Petrus tog till orda och sade till Jesus:” Och då förstår vi det som kommer (”Se, vi har lämnat allt och följt dig”), att det är Petrus som talar till Jesus. Utan inledningen skulle man nog bli litet förvirrad.

Att vi infogar en inledning till texten är inget konstigt, utan helt naturligt. Det blir dock så, att det någon enstaka gång kanske inte är helt entydigt vilka personer som är inblandade, utan det kan finnas mer än en möjlighet. Man behöver då göra en tolkning när man till exempel anger vem Jesus talar till. Hur är det idag med vår text ur Lukasevangeliets sjuttonde kapitel? Vår text börjar med vers sju, och där står det i bibeltexten Om någon av er har en tjänare. Vilka talar då Jesus till? Det tar man reda på genom att studera sammanhanget. Kapitlet inleds, i första versen, i själva bibeltexten, med orden Jesus sade till sina lärjungar. Men i vers fem står det: Då sade apostlarna till Herren. Så det är tänkbart att alla lärjungar stod kvar där, tillsammans med apostlarna, och det är tänkbart att apostlarna var ensamma med Jesus, eller åtminstone att det var till bara apostlarna som Jesus talade dessa ord.

Så kanske skulle inledningen idag i stället lyda: ”Jesus sade till apostlarna”. Nu gör det ingen stor skillnad för dagens textutläggning om Jesus talade till apostlarna eller till alla lärjungarna. Jag tror att det var till apostlarna, det står ju två verser före vår text att de ställde en fråga, och om vi dessutom tittar på vad det handlar om i texten, så ser vi att det är prästerliga uppgifter som tjänarna utför: Att plöja – det är att arbeta med att så ut ordet, att predika, att valla får – det är att vara en herde för flocken, och att tjäna vid bordet – det var ju också apostlarnas uppgift. Som ni kanske minns så tillsatte man i urförsamlingen sju församlingstjänare, sju diakoner, när församlingen blev så stor att apostlarna inte hann med att dela ut mat till alla änkorna.

Detta betyder då att texten är särskilt riktad till prästerna, som ju är apostlarnas efterföljare, men också i sådant fall kan vi sedan utan problem tillämpa budskapet även på alla lärjungar, eftersom också alla kristna är Herrens Jesu tjänare och vittnen i det allmänna prästadömet. Dessa två områden glider liksom ihop så att texten kan tillämpas både på prästernas uppgifter och på de kristnas. Men jag ville ta upp denna fråga här idag, för att belysa att vi ska vara noggranna med vad som är Guds Ord och vad som inte är det. Vi ska använda korrekta metoder vid fastställandet av Bibelns lära, och vi ska skilja mellan texten och dess innehåll gentemot olika tolkningar.

Ibland hör man någon säga om oss som tror att Bibeln är Guds eget Ord något i stil med: ’Ni har fel. Man kan inte någonsin påstå att Bibeln lär si eller så, allt är bara olika tolkningar. Var och en får tro som han vill, ingen ska tro att han har monopol på Sanningen.’ Och då menar de, att alla läsningar är tolkningar, subjektiva och mer eller mindre opålitliga. Det finns för dem inget fast innehåll i Bibeln.

Men de som tror så har fel. Gud leker inte kurragömma med oss, utan han har talat till oss, han har talat genom profeter och apostlar för att vi ska tro på det och hålla fast vid det. Psalmisten säger: Ditt ord [Herre] är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (Ps. 119:105) Ett grumligt och osäkert ord kan inte leda oss på vår stig, utan endast det klara, tydliga skenet. Som det står i andra Petrusbrevet: Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. (2 Petr. 1:19)

Nu till vår text. Vi hör idag ett ganska strängt ord av Jesus. Och det är inte ovanligt i evangelierna, att Jesus säger något strängt, ja, något som man enligt mänsklig uppfattning till och med skulle kunna beskriva som hårt. Ibland är det till evangeliets fiender han talar, till exempel då han säger till Jerusalem: Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. (Matt. 23:37)

Att Jesus talade stränga ord till sina fiender är ju inte så konstigt. Men även till sina lärjungar, och framför allt till de tolv, har han använt stränga och obevekliga ord. Kanske fick ingen som Petrus höra många till synes barska ord, till exempel då när Jesus tvättade lärjungarnas fötter och Petrus inte ville det: Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig. (Joh. 13:8) Eller en annan gång då Jesus sade till Petrus när denne ville övertala honom: Gå bort ifrån mig, Satan! (Matt. 16:23) Och ändå ser vi inte att någon apostel eller lärjunge har upplevt denna hårdhet och stränghet hos Mästaren som något orättvist, plågsamt eller nedtryckande. Professor Hugo Odeberg kommenterar i sin bok ”Herren kommer” denna hållning hos lärjungarna och apostlarna även när det gäller de hårda orden så här: ”Mästarens ord har de bevarat i tacksamt och kärleksfullt minne. De har icke blivit dem en börda, utan en befrielse, icke skapat en förlamande rädsla utan en glädjens frimodighet.”

De ord som nu bevarats i Lukasevangeliets sjuttonde kapitel hör till dessa stränga ord. Här säger Jesus till apostlarna: På samma sätt ska också ni säga, när ni har gjort allt som ni fått i uppdrag: Vi är odugliga tjänare. Vi har bara gjort vår plikt. Ja, det står verkligen i den grekiska texten ett ord som betyder obrukbar, onyttig, oduglig. Jesus uppmuntrar inte sina apostlar att säga eller tänka ’Vi är goda och trogna tjänare, vi kan gå in i vår Herres glädje.’ Nej, Jesus uppmanar dem att vid slutet av sin gärning och varje dagsverke tänka ’Vi är inget annat än onyttiga, odugliga tjänare.’

Hur kan detta stämma? Ska präster och – när vi tillämpar det i nästa led – alla kristna inte vara stolta över vad gott de uträttar i Herrens tjänst? Låt oss bena upp detta litet. Först och främst är här lärdomen, att en Kristi tjänare aldrig har något att berömma sig av. Om han tycker att han uträttat något, är han på farliga vägar, för inför Gud är all vår förtjänst utestängd. Jesus säger: Utan mig kan ni ingenting göra. (Joh. 15:5) All ära är Guds! Allt kommer av Guds nåd.

Detta hade apostlarna i ständigt minne. De visste att de aldrig kunde åstadkomma någonting av sig själva, att ingenting var deras förtjänst. Som sankt Paulus skrev till galaterna: För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen. (Gal. 6:14)

Men om då Kristi tjänare, särskilt prästerna, är odugliga och onyttiga, då kan de väl lika gärna sluta med all sin gärning, alla sina ansträngningar och all verksamhet? Vad tjänar då det till det som de gör om de ändå är odugliga? Här kommer vi till en mycket viktig punkt! Jesu ord idag betyder inte alls att vi ska sluta göra gott och arbeta för Guds rike. Tvärtom! Tjänarna säger ju i texten: Vi har bara gjort vår plikt. De har gjort något som skulle göras. Alla som tjänar Kristus ska göra sin plikt men veta att ingenting av det som blir uträttat är deras förtjänst. Med allt vårt arbete i Kristi tjänst, hur mycket kraft vi än lägger på det, hur många aktiviteter vi än startar, hur många predikningar än prästerna skriver, så ska vi veta att vi inte av oss själva, med vår aktivitet och vår flit åstadkommer någonting, inte ett enda dugg. Ty allt det goda som blir följden, det verkas endast av Guds nåd och den helige Ande. Som sankt Paulus skrev till korintierna: Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder därför något, utan endast den som ger växten, och det är Gud. (1 Kor. 3:6f.)

Så befriande! När vi ser att vi inte kan göra något gott av oss själva, så blir vi fria från prestationsångesten. Detta gäller både om tron och om gärningarna. Vi blir frälsta endast av Guds nåd, inte av oss själva, var och en som tror på Herren Jesus blir frälst genom honom. Och även när det gäller de goda gärningarna, så klarar vi ingenting av oss själva, utan det som blir gjort är endast av Guds nåd. Ja, allt är av Guds nåd. Och nåd, det är Guds kärlek och godhet, den kan vi aldrig förtjäna hur mycket vi än arbetar. Guds nåd är helt oförtjänt.

Vi blir alltså fria från rädslan att inte ha gjort tillräckligt. Och det betyder alltså inte att vi ska tro att vi inte ska göra något! Nej, inte alls! Som det står i episteltexten: Vet ni inte att av alla löparna som springer på en tävlingsbana är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det. Vi ska verkligen anstränga oss att bli bevarade i den sanna tron, och vi ska också antränga oss att göra goda gärningar och att sprida Guds ord.

Så dagens stränga ord är till för dem som ser på sig själva och vill ha något att berömma sig av, för dem som tror att de kan klara av något av sig själva. Men de är sanna trösteord för den som sett att han i sig själv är oduglig. Jesu ord må vara stränga, men de är sanna kärleksord. Med hans stränghet är förbunden hans obegripliga godhet och omsorg.

Och här står vi, tomma på allt vårt eget och samtidigt kallade att vaka, bedja, arbeta och vänta på hans ankomst. Vi lärjungar är kallade att tjäna honom. Då blir det så att han vid tidens slut kommer till oss, som vi läser i sankt Lukas tolfte kapitel (v. 36f.): Var lika tjänare som väntar sin herre hem från bröllopsfesten och som genast är redo att öppna för honom, när han kommer och knackar på. Saliga är de tjänare som Herrenfinner vakande när han kommer. Amen säger jag er: Han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv komma och betjäna dem. Han som är alla herrars Herre, tar på sig tjänaresysslan för att hjälpa och bistå oss.

Och varje söndag, medan vi alla dagar arbetar i vår Herres tjänst, så kommer han till oss. Han betjänar oss med sitt ord och med nattvardens heliga måltid. Där får vi komma till hans bord och han betjänar oss, han ger oss av sina gåvor: Syndernas förlåtelse, Guds nåd, evigt liv och salighet. Amen.

J Fjellander

[^]