Vi har fått för intet för att ge för intet

Predikotexten denna söndag handlar om hur Jesus sänder ut de tolv apostlarna. Det är första gången de sänds ut på egen hand. De skulle fara precis som de var, utan att bekymra sig om reskassa, packning eller extra ombyten. Det enda de hade med sig var den undervisning och den predikan om himmelriket som de fått av Jesus. Dessutom fick de del av Jesu makt att bota sjuka, uppväcka döda och driva ut onda andar. Predika och bota, det var vad Jesus gjorde. Som hans ombud skulle de göra detsamma.

Det är nu inte meningen att vi skall försöka ta efter och göra likadant som apostlarna i allt som här nämns. När man läser sin Bibel, måste man alltid fråga: Vem befaller Gud att göra detta? Mig eller någon annan? Många galenskaper har kommit av att kristna inte ordentligt frågat sig vem eller vilka Gud befallt att göra det ena eller andra.

Men även om apostlaämbetet var unikt som mottagare och förmedlare av Jesu ord och lära till hela världen, så är sändningsordet till apostlarna – ”Det ni har fått som gåva, ge det som gåva” – ett ord som också har tillämpning på oss som lever nu. Låt oss stanna inför detta vår texts nyckelord i dag.

1. Vi har för intet fått Kristi ord och lära

I äldre översättningar står det: ”Ni har fått för intet; så ge för intet.” Där markeras att det är fråga om en fri och oförtjänt gåva. För intet, gratis, hade lärjungarna fått ta emot frälsningens ord. Jesus säger till dem i dagens evangelietext: ”Ni har fått nåden att förstå Guds rikes hemligheter” (Luk. 8:10). De hade inte sökt upp Jesus, utan han hade sökt upp dem, kallat dem och undervisat dem. Det var inte deras förtjänster eller moraliska kvalifikationer som förmått Jesus att kalla dem till sina lärjungar och ge dem makt att säga och göra detsamma som han. De var alla syndare som av Jesus fått Guds frid i sina hjärtan. När Matteus i vår text räknar upp namnen på de tolv, kan han inte låta bli att efter sitt eget namn lägga till ”publikanen”. Det var ingen ärofull bakgrund han hade. Publikaner, tullindrivare åt romarna, var föraktade och sågs som syndare. Det var för intet, av nåd, syndaren Matteus blivit kallad.

Men de tolv var inte bara lärjungar. När de hade blivit upplärda av Jesus, blev de utsedda att vara hans särskilda sändebud. De blev apostlar. Det innebar att de fick fullmakt att som ombud för Jesus, Guds Son, föra ut hans lära och predikan – först ”till de förlorade fåren av Israel hus” och sedan ut i hela världen. Av Jesus direkt, utan mellanhänder, hade de skolats i sanningen. De hade varit ögon- och öronvittnen till Jesus när han botade sjuka och predikade syndernas förlåtelse för de betungade och betryckta. Av Jesus direkt, utan mellanhänder, hade de också fått fullmakt att vara hans apostlar eller sändebud. En av dem svek och förrådde Jesus. Men hans ämbete gick inte under utan övertogs efter Kristi himmelsfärd av en annan, nämligen Mattias, en lärjunge som vid sidan av apostlarna följt Jesus under hans verksamhetstid här (Apg. 1:21-26).

Genom apostlarna har även vi fått ta emot Kristi evangelium. Det har kommit till oss i de apostoliska skrifterna. Dessa skrifter innehåller sanningen om Jesus och frälsningens evangelium. De är helt tillförlitliga i alla avseenden – inte därför att apostlarna i sig själva var ofelbara, utan därför att de stod under Jesu särskilda löfte om Hjälparen, den Helige Ande. Så ville Jesus att hans ord och evangelium skulle komma till oss ingivet och övervakat av Anden. Och så har skett. Vi har fått Kristi lära ren och oförfalskad i andeingivna apostoliska skrifter.

Det sanna apostoliska ordet som vi fått är ingen självklarhet, utan en stor nåd. Det har kommit till oss på olika vägar, genom fostran i ett kristet hem – vilket är en stor förmån – eller på andra sätt. Gud låter Ordet komma till människor på de mest förunderliga vägar. Vilket under och vilken gåva av nåd är inte det apostoliska ordet!

Den predikan som de tolv fick med sig ”till de förlorade fåren av Israels hus” var ”Himmelriket är nu här”. Så hade Johannes Döparen predikat, när han trädde fram som vägröjare för Jesus. Så predikade Jesus själv, när han började sin offentliga verksamhet: ”Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium” (Mark. 1:15). Och så kan hela det nystestamentliga budskapet sammanfattas.

Riket som Jesus kommit för att upprätta och kalla oss till är ett märkligt rike, inte likt något annat. Det är ett rike för de förlorade fåren, för de från Gud bortvända och vilsegångna människorna. Detta rike är här, också hos oss i predikan av lag och evangelium, i dopet, biktens avlösning och i nattvardens under, allt detta som vi via profeterna och apostlarnas skrifter fått för intet.

När Guds lag predikas och ställer oss mot väggen som syndare så säger varken lagen, samvetet eller våra känslor hos oss, att himmelriket är nära. Tvärtom, vi blir obehagligt medvetna om att himmelriket är långt, långt borta ifrån oss, ja, att det är tillbommat och stängt för oss. Vi får uppleva lagens och Guds vredesdom över våra liv.

Men för alla dem som plågas av detta och ropar till Gud om nåd och förbarmande förkunnar det apostoliska ordet evangelium, det glada budskapet, att himmelriket inte alls är långt borta utan här. I Jesus, som dött i alla syndares ställe, och som uppstått med syndernas förlåtelse för dem alla är himmelriket nära. Dess portar är öppna. Syndare kallas in i paradisets glädje. För intet rättfärdiggörs de inför Gud och får nytt liv och ny kraft att leva i Kristi kyrka.

Utan Jesus finns inget himmelrike för någon av oss, utan bara väntan på den slutliga vredesdomen. Men med honom är himmelriket inte bara nära. Det kommer till oss och kommer genom tron in i oss. Det kommer inte så att man kan se det med ögonen, säger Jesus, dess karaktär är andligt och upprättas i hjärtats värld. ”Guds rike är mitt ibland er” – det finns överallt där människor tror på Jesus som sin ende Frälsare och tar emot honom i sitt hjärta (Luk. 17:20-21).

När vi i tro tar emot Kristi evangelium som vi fått oförtjänt och för intet, då har riket kommit till oss och vi lever i den kyrka om vilken Jesus säger: ”helvetets portar skall inte få makt över den” (Matt. 16:18). Detta rike är kristnas stora glädje, tillflykt och trygghet i livets alla förhållanden.

Nu går vi till den andra delen av nyckelordet i vår text och säger:

2. Vad vi fått för intet skall vi ge vidare för intet

”Det ni har fått som gåva, ge det som gåva”, sade Jesus till apostlarna. Detsamma säger han till oss om det vi har fått. Vi har inte som apostlarna fått befallning och särskild gåva att bekräfta vårt uppdrag med tungotal, under och tecken, likt dem som vi läser om i Apostlagärningarna.

Men vi kallas att föra ut både det av Jesus och apostlarna med under och tecken bekräftade Ordet. ”Himmelriket är nu här” måste predikas också för vår tids förlorade får. Även i dag behöver människorna höra att de är förlorade utan Jesus. Även i dag skall vi likt apostlarna i vår text gå ut och tillönska betryckta människorna Guds frid och låta denna frid komma över dem genom evangeliets upprättande och rättfärdiggörande ord.

När Jesus vid ett tillfälle såg på folkskarorna, så står det att han ”förbarmade sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde” (Matt. 9:36). Så skall även vi se på människorna i vår tid, men inte överlägset och föraktfullt, utan med ödmjuk insikt om att utan Jesus hade vi varit likadana som de. Jesu medlidande med folkskarorna var inget suckande bara över deras elände. Han var besjälad av att råda bot på deras elände och hans ord hade kraft att göra det. Kärleken drev honom. Samma kärlek skall besjäla oss, när vi går ut med Kristi evangelium. Vi syndare som för intet har förts till omvändelse och tro, skall ge för intet, ge utan att söka egen förtjänst och ära. Gud ”vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim. 2:4). Därför har han sänt apostlarna ord till oss och sedan oss ut med apostlarnas ord.

Inför detta skall vi nu självrannsakande fråga oss: Är vi angelägna att ge ut det vi fått för intet? Jesus kallar oss i evangelierna att frimodigt bekänna hans namn för världen. Han säger: ”Inte tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset” (Matt. 5:15). Gör vi det – låter vi ljuset vi fått lysa för andra? När talade vi sist med något av de sekulariserade och förlorade fåren i vårt land om den kristna tron? När visade vi våra vänner och bekanta i handling att Jesus och hans kyrka är viktig för oss – t.ex. genom att prioritera kyrkbesök på söndagen framför andra engagemang som vi mycket väl hade kunnat undvara? Ett enkelt: ”Nej, i morgon kan jag inte, för då skall jag gå i kyrkan” är ett vittnesbörd om vad vår kristna tro betyder för oss. Det leder inte sällan till frågor och ger tillfälle till samtal.

Bryr vi oss sällan eller aldrig om att ge ut vad vi fått för intet, så är det en allvarlig brist i vår tro och kärlek till Jesus. Då är det risk att vi hamnat i samma läge som församlingen i Efesus som omnämns i början av Uppenbarelseboken. Det var en församling som värnade om ren lära, vilket var bra, med som klandrades av Herren för att den ”övergett den första kärleken” (Upp. 2:4) och manades att göra bot och bättring. Den första kärleken är den som kommer av tron på Jesus och på vad han gjort för oss och gett oss för intet.

Utan kärlek till Jesus och hans evangelium blir det svårt att ge det vidare till andra och göra det med glädje. Kanhända behöver någon eller några av oss på denna punkt göra bot, be om förlåtelse och låta Herrens avlösning för intet återuppväcka den första kärleken och de gärningar som följer på den.

3. Detta liv som vi fått för intet levs i kamp mot djävulen och vårt eget kött

Jesus bereder apostlarna på att deras uppdrag inte överallt skall krönas med evangeliets framgång och seger. Om huset var ”värdigt” skulle apostlarna stanna kvar och tillönska det frid. Om inte, skulle friden de tillönskat vända tillbaka till dem själva. Om folk inte ville höra skulle de ”skaka av dammet” från sina fötter, dvs. lämna dem. Lägg märke till att Jesus inte hänför detta till något mänskligt misslyckande från lärjungarnas sida. Att människor inte vill höra och tro fick Jesus själv erfara. Att det sker beror på att Ordet alltid hindras av djävulen och människans eget ohörsamma och gudsfientliga kött. Människor kan stå emot Guds kärleks kallelse till tro på evangelium. Jesus bereder oss på detta för att vi inte skall tappa modet och inte låta vårt onda kött driva oss till att bete oss illa mot dem som inte vill höra.

Där man då står emot Guds Ande och förkastar Ordet, är huset ”inte värdigt”, säger Jesus. Då skall vi inte stanna kvar och försöka vara duktigare än den Helige Ande och agera som en del försäljare som aldrig ger upp, utan med ständigt nya knep vill pracka sina varor på folk. Evangelium hör aldrig ihop med tvång och övertalningsteknik. Det är ett fritt erbjudande. När man inte vill höra, skall vi inte bryta ut i hårda och föraktfulla ord. Vi skall bara lämna dem, så som Jesus själv gjorde när man inte ville höra. Vi skall inte dröja oss kvar i otrons hus och ägna oss åt ändlösa diskussioner med världen. Djävulen och världen är alltid ute efter att förleda oss. Därför skall vi inte sitta ”bland bespottare” som det står i Ps. 1. Och Jesus själv varnar oss i Bergspredikan för att kasta ”pärlor för svinen” och låta dem slita sönder oss (Matt. 7:6).

Om den som vänder sig bort från gåvan för intet och föraktar Ordet säger Jesus sist i vår text: ”För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bli drägligare än för den staden” – dvs. den stad som inte ville höra vad det apostoliska budskapet om Jesus, som var långt mer än vad Sodom och Gomorra fick höra. Ju mer man fått höra av det rena och klara Ordet om Guds kärlek i Jesus desto värre blir domen om man förkastar det.

Må nu Gud ge oss sin Andes nåd att med trons glädje ta emot det apostoliska ordet, behålla det rent och med glädje föra det vidare enligt Jesu ord: ”Det ni har fått som gåva, ge det som gåva.” Amen.

S Bergman

[^]