[Arkiv] 

S:T PAULI EVANGELISK-LUTHERSKA FÖRSAMLING

Predikan Fastlagssöndagen, 2002 TEXT: Mark. 10:32-45

Till lösen för alla

”Gud är en, och en enda är medlare mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla.”

Så har aposteln Paulus uttryckt den kristna tron. Han har gjort det i tre korta satser till sin lärjunge och vän Timoteus i sitt första brevs andra kapitel, vers fem och sex. Han säger först att Gud är en. Det håller säkert många med om även om ”Gud har 99 namn”, som man säger i dessa de yttersta dagarna. Men det är att missbruka Guds namn. Guds namn betecknas i GT med de fyra hebreiska bokstäverna, som man kan se i många kyrkor ovanför altaret och som man vill uttala som Jehova, vilket förekommer i en del äldre psalmer. Ι den svenska Bibeln återges det med ordet HERREN, motsvarigheten till det grekiska KYRIOS.

Det andra som Paulus säger är att denne Gud måste försonas, eftersom människorna vänt honom ryggen. För den skull har han sänt sin Son, Jesus Kristus, som medlare. Här börjar man darra på manschetterna. Inte behövde väl Gud försonas, han som är kärleken! Men denne medlare är sann Gud och sann människa. Det förstår inte många människor i vår tid. Men detta är väsentligt för att Jesus skall kunna vara den ende medlaren.

Det tredje aposteln säger är att Jesus gav sitt liv till lösen för alla. Det kan inte vårt förnuft fatta. Men det är detta som är själva hjärtpunkten i evangeliet. Och inför den skall vi stanna i dag.

HAN GAV SIG SJÄLV TILL LÖSEN FÖR ALLA

I.   Varför? Därför att vi alla behövde lösas fria

Vi tillhör alla ett ofritt släkte. Genom syndafallet har vi alla blivit fånga under Guds store motståndare, människornas evige fördärvare. Vi var alla slavar under synden, så att vi som ville göra det goda inte kunde det. Ingen enda av oss undgår döden, vår siste store motståndare. Vi kan inte leva så att vi blir vän med döden som Astrid Lindgren säger ί sina berättelser. Vi har blivit trälår under vånda och ovisshet. Vi vet inte vart vi går och vad det är vi är på väg emot. Men ett borde vi veta: Vi är på väg mot en framtid full av fasor. Lärjungarna i vår text var på väg mot Jerusalem, staden som dödade profeterna och stenade dem som var sänd till dess frälsning. Dessa ondskans makter, som rådde Jerusalem är mäktiga än i dag. Hotet från dem hänger över oss: krig och hungersnöd, gudsförnekelser och villfarelser. Och vad värre är: vi finner dem också i vårt eget hjärta i form av otrygghet, onda böjelser och vantro.

Ι en sådan värld gör en rättskaffens människa detsamma som lärjungarna i vår text. Man bestämmer sig för att följa sin Herre. Lärjungarna visste vad de ville. ”Det kan vi”, säger de. De var redo att gå igenom lite av varje. Säg inte att de var fega. Men trots sina goda föresatser, så kunde de inte gå igenom det dop, som Jesus måste genomgå. De kunde inte ens rå på det onda, som fanns i deras hjärtan.

Medan de gick där på vägen, så började de plötsligt tvista om de främsta platserna ί Guds rike. Den smärtsamma upplevelsen får vi alla göra, som tar upp kampen mot det onda. Visst kan man övervinna en del av det onda, som ansätter oss. Man kan få lite ordning på sitt liv. Man kan övervinna vissa laster som man plågats av. Man kan undgå att bli kriminell även om det är stora problem i vår tid med ungdomsbrottslighet och knarkelände. Men det onda i sitt eget hjärtas brist på kärlek, avunden som grämer sig över en medmänniskas framgång, lusten att kritisera andra, oviljan mot Guds ord, tröghet i bönen och alla andra frälsningshinder, de sitter där. Här är vi bundna. Här träder ofriheten i dagen.

Enda är Gud och han säger: Du skall älska! Du skall vara fullkomlig! Du skall vara ren! Den som inte älskar sina medmänniskor som sig själv och Gud över allting, han är inte född av Gud och är inte sådan att han passar i Guds rike. Så står vi står alla där med skuld. Vi är slavar under synden och förtappade och fördömda för evigt. Därför behöver vi alla lösas fria.

II.  Hur? Genom att han gav sitt liv till lösen för oss alla

Jesus säger det själv. Två gånger tidigare hade han sagt det. Han började undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket, heter det. Och vidare, säger han, medan de vandrade genom Galileen: ”Människosonen kommer överlämnas i människors händer och de skall döda honom” (Matt. 17:22-23). Och nu säger han, att Människosonen kommit ”för att tjäna och ge sitt liv till lösen”. Han skulle friköpa alla människor från alla synder, ifrån döden och djävulens våld. Han skulle ge sitt liv av fri vilja. Det var på det sättet som Gud bestämt, att vi skulle bli fria. Vi kunde inte genom våra bättringsförsök, genom våra ansträngningar frigöra oss från våra andliga fiender. En annan måste göra det. Någon måste komma utifrån, någon som inte var av värt fallna släkte, för att vi skulle få den sanna tron.

Han skulle ge sitt liv ”för många”. Vilka är dessa många? Det är ju samma ord som vi möter i nattvardens instiftelseord. Det är för den stora hopen, för otrons människor. Han skulle ge sitt liv för alla dessa, som tror sig vara fria, men som i själva verket är ofria. Ty sådana är vi människor. Vi drivs i varje stund, i varje minut, i varje sekund att ge oss hän åt livslögnen, tron på andra gudar, allt detta som i själva verket inte är något annat än religionssurrogat. Detta är otro och Skriften säger, att den står i förbindelse med den onda makten i vår tillvaro. Här finns vidare alla Guds bortkomna barn, som inte vill böja sig under Guds vilja, och här finns alla som vill men som inte kan. Vi är alla inneslutna ί detta ”för många”. Här är ingen undantagen. Det var allas vår synd han bar. Han gick de tunga stegen till Jerusalem för att gälda allt vad som brutits på denna jord, för att frälsa det som var förtappat, andelösa och förlorade människobarn.

Därför blev hans kamp i Jerusalem så helt annorlunda än vad lärjungarna tänkt sig. De drömde om äreplatser. Fienden skulle besegras. Allt skulle sluta i triumf. Men Frälsaren slog inte ned fienderna som lärjungarna tänkt sig det. Han gav i stället sitt liv för dem. Han steg ned i vår nöd och vårt lidande för att ge sitt liv till lösen. Han stod tyst inför sina anklagare. Han blev spottad i ansiktet, slagen och fastnaglad vid korset. Så gav han sitt liv till lösen.

Så blev han en lösen. En mindre lösen fanns inte. Skulden som vi samlat över oss var så omätligt stor, samlad som den var från människosläktets första varelser och till nu. Ingen kunde betala denna lösen, ingen utom Gud allena.

En har dött för alla. ”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid och genom hans sår blir vi helade” (Jes. 53:5).

III. Och resultatet? Att han bjuder oss alla frihet

Från vad? Från allt det som skiljer en stackars människa från Gud. Han har befriat mig från alla skulder. Jag får komma till Gud som hans barn, när jag kommer i tro på Jesus. Inför Gud är jag fri från alla synder. Jag är det när jag kommer i tro på detta som Kristus har gjort för mig. Det onda rör sig visserligen ännu därinne. Med skam måste jag erkänna det. Jag faller gång på gång. Men Kristus reser upp mig. Jag är fri från all min skuld.

Till vad? Till att vara Guds barn. För att jag skall vara hans egen, fast jag bara är en stackars trött syndare. Men jag får leva under honom i hans rike, i nådens rike här på jorden. Jag får komma inför Guds ansikte, fast jag inte förtjänat det. Jag får börja om efter varje gång jag misslyckats. Jag är fri till ett nytt liv.

Men hur äger jag denna frihet? Jag äger den i tron på honom, inlemmad i hans kropp, förenad med honom. Jag äger denna frihet i kraft av syndernas förlåtelse i nådens medel, ί Guds Ord och sakrament. Det är denna frihet som bjuds oss i dag i detta evangelium och i de yttre tecken, som han låter gälla också i vår tid: det bröd och det vin, som är hans utgivna lekamen och hans utgjutna blod och som skänks var och en till orygglig visshet om att han är lösepenningen, han och ingen annan, Han borgar för alla mina skulder och svarar för mig i döden.

Kanske ljuder detta tal sällsamt för dig. Du förstår det inte. Inte heller lärjungarna förstod det. Men genom att de följde honom lärde de sig förstå – även om ingen människohjärna kan utgrunda detta helt. Men det är ting som har skett och som blir meningsfulla för den som tror. Du får nu följa med under denna fastetid ända upp till Jerusalem för att själv får vara med om det.

Kanske du gått med, men misslyckats. Så var det för Jakob och Johannes, som trodde att de kunde, och för alla de andra. Men Jesus kunde, och det blev deras räddning. Gå nu med till Jerusalem inte för att se vad du skall göra, utan för att se vad han har gjort för dig.

Och du som på nytt går dit i tro. Du börjar väl inte tro att du är något märkvärdigt? Du tror väl inte att du är berättigad till någon äreplats? Se på honom, som inte lät sig tjänas, utan blev syndares vän och tjänade dem. Gå med honom och gör sammalunda. Amen.

Erik Holmqvist

[^]