På vandring till Jerusalem

Evangelierna är ögonvittnesskildringar

Vi möter idag Jesus och lärjungarna på väg till Jerusalem. Jesus är på väg till sitt lidande och sin död. Han har en grupp lärjungar med sig, det vill säga med lärjungarna är också andra än de tolv apostlarna. För tredje gången berättar han för lärjungarna varför han går till Jerusalem, men de förstår inte vad han talar om.

Denna berättelse återfinns hos alla de tre synoptikerna. Lukas version ingår i dagens evangelium och är mycket kortare, han utelämnar Sebedeussönernas begäran och den påföljande osämjan. Matteus och Markus versioner är ganska lika varandra, men där finns ändå små skillnader dem emellan. När jag inför predikan läste de olika versionerna på grekiska slog det mig åter hur tydligt det är att de olika evangelisterna är fristående, självständiga vittnesbörd. Det är klart att mycket är helt lika, det är ju samma händelse som återberättas, men där finns också detaljer som skiljer sig åt på ett sådant sätt att det inte finns någon annan trovärdig förklaring än att Matteus och Markus skrifter helt enkelt är ögonvittnesskildringar.

Om evangelierna skulle vara någon slags påhitt, som några sluga eller förryckta människor satt ihop, då hade de inte skrivit som de har gjort. Vi ser det i dagens text då Jakob och Johannes bad att få platserna intill Jesus i himmelen. I Matteus version står det att deras mor kom fram med dem, föll på knä och bad Jesus att hennes söner skulle få dessa platser. Men Markus, som skrivit vår predikotext, nämner inte att hon var med. Där står apostlarna och begär själva detta av Jesus.

Om dessa skrifter vore konstruerade hade de inte varit så olika. Alla poliser och förhörsledare vet att uppgjorda uppgifter från olika personer stämmer överens på pricken. Om några personer kommer överens om att ljuga i förhör, till exempel för att skydda en brottsling, så säger de precis samma sak, för de har pratat med varandra om vad de ska säga. Men sådana var inte författarna till evangelierna, det visar exemplet med Sebedeussönernas begäran. Evangelisterna har var för sig berättat om Jesus. De var ögonvittnen.

Men, säger någon, hur kan de vara trovärdiga om deras berättelser skiljer sig åt? Var det deras mor eller var det de själva som talade med Jesus? Det där går väl inte ihop!

Vid en hastig anblick kan detta verka märkligt. Men om man försöker föreställa sig hur det kan ha gått till, är det ju inte alls konstigt. Det var både och. Modern går fram med sina söner, de har ett ärende som de funderat på, och nu går de fram tillsammans till Jesus. Troligen börjar modern, hon faller på knä inför Jesus och ber att sönerna ska få de fina platserna i himmelen. Genast, innan Jesus hunnit svara, upprepar sönerna frågan. De är fulla av förväntan och ivriga att få presentera sin goda idé. De pratar alla om samma sak. Både hon och de ber att de ska få sitta närmast Jesus i hans härlighet. Både Matteus och Markus har skildrat berättelsen korrekt, fast de har gjort det med litet olika detaljer, de motsäger inte varandra.

Om då evangelisternas skrifter är vederhäftiga beskrivningar av vad som hände med Jesus av Nasaret, låt oss inte stanna vid att konstatera detta, utan låt oss gå vidare och ställa oss frågan vad texten vill säga oss.

Sebedeussönernas begäran

Jesus var nu på väg till Jerusalem för att lida och dö. Han hade talat om detta tidigare med sina lärjungar. Detta är tredje gången han förklarar att han går till Jerusalem för att bli utlämnad åt hedningarna och för att dö och uppstå. Men lärjungarna förstod inte. De ville inte höra på det örat. Första gången Jesus berättade om varför han skulle gå till Jerusalem protesterade Petrus häftigt: Då tog Petrus honom till sig och började ivrigt säga emot honom. (Mark. 8:32) Andra gången Jesus berättade att han skulle dödas och uppstå kommenterar Markus Men de förstod inte vad han sade och vågade inte fråga honom. (Mark 9:32) Och nu, tredje gången som Jesus berättar om sitt förestående lidande, har Jakob och Johannes mage att komma fram till Jesus och begära de finaste platserna i himmelen!

Nej, lärjungarna förstod inte. De ber att få de förnämsta platserna i himmelen, och Jesus svarar: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den kalk som jag dricker, eller döpas med det dop som jag kommer att döpas med?” Vid denna fråga kan man tycka att de två apostlarna skulle hejdat sig något, det hade väl varit klädsamt. Jesus säger dem rakt ut med klara ord: Ni vet inte vad ni ber om. Men ändå vidhåller de sin fråga. Och för att de riktigt skulle begripa hur tokig deras begäran var fortsatte han med att fråga dem om de kunde gå igenom det lidande och den uppgift som låg framför honom. De svarade: ”Det kan vi.” Ack, vilket oförstånd! Vilken blindhet! Vilken brist på ödmjukhet!

Var ödmjuka

Så må vi av dagens text lära oss att inte tänka för mycket om oss själva. Den som upphöjer sig kommer bli förödmjukad, säger Jesus på ett annat ställe. (Matt. 23:12) Paulus skriver till församlingen i Filippi: Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var. (Fil. 2:3ff.) Och Petrus skriver i sitt första brev: Likaså ni yngre, underordna er de äldre. Och ni alla, klä er i ödmjukhet mot varandra. (1 Petr. 5:5)

Detta är inte ett populärt budskap i vår tid. Där gäller det ofta att vara störst, bäst och vackrast och att tro på sig själv. Och världen förstår inte alls att man ska underordna sig. Tvärtom anser man att alla måste få göra som de själva vill utan att bry sig om alla gamla förlegade maktstrukturer.

Akta er för djävulen

Vi bör också lära oss att syndens inflytande är stort. Även några av de främsta apostlarna blev förblindade i sin egen förträfflighet. Tror du att du ska slippa då? Tro inte att djävulen är overksam. Djävulen går omkring som ett rytande lejon för att se om han kunde hitta någon att sluka står det i Bibeln. (1 Petr. 5:8) Det är så lätt att glömma bort detta. Det blir så lätt en abstrakt sanning som man förvisso håller för sann men ändå inte räknar med i sitt dagliga liv. Luther skriver i detta ämne så målande: Var därför inte säker! Inbilla dig inte att djävulen och hans onda andar befinner sig på andra sidan jordklotet, utan vet att han är dig helt nära och varje dag stryker omkring dig, i din kammare och på gatan, var du än befinner dig och vart du än går. (Från utläggning av Ef. 6:12)

De kristnas inbördes tjänande

De andra lärjungarna blev uppbragta över denna förmätenhet hos Jakob och Johannes. Inte så att de bättre hade förstått Jesu budskap om att gå till Jerusalem för att lida, dö och uppstå. De hade inte heller förstått Jesu undervisning om att den som vill vara störst skall vara de andras tjänare. Nej, de var förargade eftersom dessa två trängde sig fram framför de andra, så att de kom på efterkälken. De ville också vara främst. De var avundsjuka.

Jesus kallar därför till sig också de andra och förmanar dem alla. Han säger att det i den kristna kyrkan inte ska vara som i världen. I världen måste stormännen och härskarna använda makt och tvång för att kunna styra. Men bland de kristna bröderna ska det inte vara så. Där får det inte gälla att trycka ner andra för att komma fram själv. Där ska det över huvud taget inte gälla att komma upp sig, att hävda sig själv, utan där ska allt ske i kärlek och ödmjukhet. Visst finns det över- och underordning även i den kristna kyrkan och bland de kristna, men det är då aldrig fråga om att härska eller att tillfredsställa sina maktbegär, det får aldrig vara fråga om att förse sig själv på andras bekostnad. Som Petrus skriver i sitt första brev om livet i kyrkan: Har någon en tjänst skall han tjäna efter den kraft Gud ger inte för att bli duktig själv, inte för att bli ärad själv, utan för att tjäna sina medkristna så att – som Petrus fortsätter – Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus. (1 Petr. 4:11)

Lärjungarnas världsliga tänkesätt och mänskliga avundsjuka stod i bjärt kontrast mot Jesu självutgivande kärlek, genom vilken han nu var beredd att gå i döden för dessa självcentrerade lärjungar och för alla människor.

Jesus avslutar sin förmaning av lärjungarna genom att förklara den gudomliga kärlekens väg: Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. På detta vis hade Jesus verklig framgång.

Vilka är de många som Jesus dog för?

Vilka var det som Jesus vann sin seger för? Det står i texten att han var på väg att ge sitt liv till lösen för många. Är dessa många samma som alla människor? Har Jesus betalat lösepenningen för alla människor eller bara för de utvalda? Varför sade inte Jesus alla om han menade alla? Eftersom denna vers tagen för sig själv inte förklarar om många innefattar alla eller inte, måste vi se till sammanhanget. Vi tittar först igenom hela textavsnittet, men där står det inte heller något om huruvida många avser alla eller inte. Då går vi till det större sammanhanget, det vill säga först hela Markusevangeliet och därefter hela Bibeln. Då förstår vi varför Jesus säger att han gav sitt liv för många, för det är vad som var förutsagt om honom. I Jesaja 53:12 står det om Jesus: Han bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe. Och eftersom Jesus kom för att uppfylla hela Gamla Testamentet använde han ordet många, så som Jesaja gjorde. Genom att han använde ordet många, markerade han att han är uppfyllelsen av Jesajas profetia.

Men åter till frågan om vilka som avses med alla. Också detta blir klart när vi läser Jesajastället. För där förklaras uttrycket Han bar de mångas synd med att han trädde in i överträdarnas ställe. Alltså har Jesus dött för överträdarna, men skulle det finnas någon syndfri människa så har Jesus inte dött för henne. Fast vi vet ju alla att det inte finns någon enda syndfri människa, utom Jesus. Alltså har Jesus dött för alla utom sig själv.

Om nu någon tycker att denna exeges, denna texttolkning, är en övertolkning av vad som står i Jesaja vill jag bestämt säga emot. Det är bara att läsa sex verser tidigare i samma avsnitt, i samma berättelse, så ser vi att Jesaja menar att alla och många här är samma sak, han säger: Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom. (Jes. 53:6)

Inför fastan

På onsdag börjar fastan. Fasta är en tid av försakelse. Många gånger har lutheraner varit rädda att göra något av fastan, eftersom de fruktar att bli lagiska. Och inte utan orsak. Om man driver sådant här för hårt är risken stor att vi får ett slags munkväsende, ett slags bojor av fromhetsregler. Men vi ska inte vara lagiska, vi sätter inte upp människoregler över när man får äta kött till exempel.

Rädsla för lagiskhet ska dock inte göra att vi låter bli alla gärningar. För att inte hamna i ett visst dike ska vi inte lägga oss i det andra. Låt fastan bli en tid då du för din egen del avstår från något, som du förvisso kunde ha, men som du frivilligt avstår från. Kanske finns det något i ditt liv som brer ut sig och som är på väg att ta för stor plats? Något som du är på väg att bli beroende av? Då är det hälsosamt att minska ner på det eller helt ta en paus från det under fastan. Låt istället Guds Ord få mera tid än annars. Med fördel kan man bedja botpsalmerna i Psaltaren (6, 32, 38, 51, 102, 130 och 143). Dessa psaltarpsalmer handlar särskilt om människans bekännelse av synd och bön om Guds förbarmande.

Till sist: Inte ens de främsta apostlarna förstod vad som var meningen med vandringen. Hur är det med oss? Vi är alla med på vandringen, på väg i den vandring som förr eller senare leder till döden. Vad är det som vi verkligen tycker är viktigt? Vad betyder något för oss i våra val och prioriteringar? Vad är vi villiga att offra något för? Att komma upp oss, att bli rika och förnäma, att få de fina platserna? Att köpa den eller den saken? Att göra den eller den resan? Eller har vi förstått det viktigaste: Att Jesus gick till Jerusalem för att ge sitt liv till lösen för många?

Gud give oss alla en välsignad fastetid, då vi går med Jesus på vandringen upp till Jerusalem. Amen.

J Fjellander

[^]