Den kämpande tron

Jesus hade med tre av sina tolv lärjungar varit uppe på förklaringsberget. När de återvände till de andra nio fann de att dessa hade problem. De stod mitt i en folkhop och diskuterade hetsigt med några skriftlärda. Dispyten gällde om en svårt sjuk pojke som var besatt av en ond ande som de misslyckats med att bota. När Jesus frågar vad man bråkar om stiger pojkens pappa fram och berättar för honom vad som hänt. Han hade en son som ända sedan barndomen plågats av en demon som framkallade otäcka anfall. Pojken kastades till marken, tuggade fradga, skar tänder och blev stum och döv. Pappan hade egentligen sökt Jesus men fann bara de nio lärjungarna. Han bad då dem att driva ut den onde anden, men det kunde de inte.

När Jesus hör detta brister han först ut i klagan över all den otro som han möter. Men han säger ändå: ”För honom till mig!” Med de orden ger han den förtvivlade pappan en förhoppning om att han både kunde och ville bota pojken. ”Allt förmår den som tror”, säger han till pappan. Det är då denne ropar: ”Jag tror. Hjälp min otro!” Det betyder: Jag tror, men hjälp mig mot min otro! Ta bort den ifrån mig! Han ville gärna tro att Jesus kunde bota hans son, men i hans hjärta kämpade två röster om herraväldet. En röst sade: Jesus kan och han kommer att göra det, en annan sade: Han kommer nog misslyckas precis som alla andra under årens lopp, för det här onda rår ingen på. Det slutar med att pappans kämpande tro på Jesus vinner och pojken blir botad.

Den här berättelsen handlar om otro och tro. I spänningsfältet mellan dessa två motpoler står också vi. Många kristna har känt igen sig i mannens vacklande tro och i hans förtvivlade rop: ”Jag tror. Hjälp min otro!” Om denna tro som kämpar mot otron säger vi nu följande.

1. Otron är vår naturliga arvedel

Jesus klagar över otrons släkte: ”Du släkte som inte vill tro. … Hur länge skall ja stå ut med er?” Det värsta Jesus vet är otron som stänger människans hjärta för Guds barmhärtighet och hjälp. Släktet han talade om var inte bara Israels folk utan hela människosläktet som i sin blinda otro är i djävulens våld. Denna andliga besättelse är värre än den kroppsliga besättelsen som pojken drabbats av. Den rådde han själv inte för och den hade inte något med tro eller otro att göra. Besättelsen i hans fall berörde bara kroppen som togs över av en demon som missbrukade den, kastade den hit och dit och var nära att ta livet av pojken. Men med den andliga besättelsen kastar djävulen världens människor hit och dit i den ena galenskapen efter den andra och vill göra dem stumma och döva för Gud. Otron är värre än pojkens öde: den skiljer oss från Gud och kastar oss i evigt fördärv om vi inte räddas från den.

Otro är att inte lita på Gud. Många ser inte det som någon synd, i vart fall inte som någon allvarligare synd. Men otro är en svår synd. Den är t.o.m. den stora huvudsynden, den som är roten till alla synder.

Adam och Eva råkade i olycka för att de inte litade på Gud. De lät sig förföras av djävulen och litade mer på vad han sade än på vad Gud sade. Så fick otron fäste i människosläktet. Den har efter syndafallet blivit vår arvedel.

Luther säger i sin förklaring till första budet: ”Vi skall frukta och älska Gud över allting och sätta all vår förtröstan till honom”. Människan är skapad till att leva under Gud i trygg förtröstan på hans kärlek och omsorg om henne och aldrig ett ögonblick betvivla hans allmakt och godhet. Hade vi alltid satt all vår förtröstan till honom, hade vi levt som i paradiset utan minsta oro och bekymmer för våra liv.

Förtröstan på Gud och trygghet hör i Bibeln alltid ihop. ”Om ni inte har tro, skall ni inte ha ro”, sade profeten Jesaja till folket i en orostid (Jes. 7:9, 1917 års övers.). Detsamma ger kyrkofadern Augustinus uttryck för i en känd bön: ”Du, o Gud, har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig.”

Vi stöter på otron och oron överallt i vår text. Vi ser den hos Jesu motståndare, fariséernas skriftlärda som hånade lärjungarna för deras misslyckande med pojken. De bevakade Jesus och tog vara på varje tillfälle att smutskasta och misskreditera honom och hans lärjungar. De varnade folket för att tro på denne falske profet som umgicks med publikaner och syndare och öppnade Guds rike för dem.

Men vi möter otron också hos lärjungarna. De hade skolats av Jesus i nästan tre år, fått höra hans ord och se hans makt och under. Nyligen hade de genom Petrus bekänt honom vara ”Messias, den levande Gudens Son” (Matt. 16:16). Och de hade också fått uppdrag av Jesus på egen hand gå ut två och två och predika om riket och i hans namn och kraft bota sjuka och driva ut onda andar (Mark. 6:7). Allt gick bra och de gladdes över att andarna lydde dem – ända tills de stötte på det svåra fallet med den besatte pojken. Där gick de fullständigt bet. Och när sedan Jesus kommer och de hör honom säga: ”Du släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge skall jag stå ut med er?” så förstod de att det var ord riktade särskilt mot dem. Av den fientliga världen väntade sig Jesus inte någon tro, men han hade väntat sig det av sina lärjungar som följt honom så länge. Hans ord andas uppgivenhet och besvikelse. Men han överger ändå inte sina lärjungar.

När de lite senare är ensamma med Jesus frågar de: ”Varför kunde inte vi driva ut honom?” så svarar han: ”Detta slag kan endast drivas ut med bön” (eller ”med bön och fasta” enligt en del handskrifter). I parallellstället hos Matteus står det att Jesus förklarade deras misslyckande med orden: ”Därför att ni har så lite tro” (Matt. 17:20). Det är ingen motsättning mellan dessa två uttalanden. Båda handlar om otro som den djupaste orsaken till misslyckandet. Tron visar sig alltid i bön, i att man åkallar Gud i all nöd. Men de hade brustit både i tro och i bön. De liknade Petrus som på Jesu befallning kunde gå på vattnet, men när han tog blicken från Jesus och bara såg stormens höga vågor, så sjönk han (Matt. 14:28-30). Här förskräcktes de över hur våldsamt den onde anden härjade med pojken. De glömde Jesu ord och förlorade tron på att de fått makt att driva ut också en så illasinnad djävul som i detta fall. Hos Lukas står det uttryckligen att Jesus hade gett dem ”makt över alla onda andar” (Luk. 9:1). Det fanns inget undantag för någon särskild grupp av svåra demoner.

Hade de nu haft tro, så hade de i sin förskräckelse över demonens styrka åkallat Gud och bett om nåd att i Jesu namn och med hans makt driva ut demonen, ja, då hade de lyckats. Men tron fattades dem och då kunde de inget göra. Det här blev en nyttig lärdom för dem.

Slutligen möter vi otron också hos pappan. Nöden hade drivit honom till Jesus. Det är ofta så, att nöd av olika slag får människor att söka Jesus. Men han träffade bara på de nio lärjungarna. Det var en besvikelse att Jesus inte var där. Lärjungarnas vanmakt blev ytterligare en besvikelse, och inte blev det bättre av att de lämnade honom ensam med sin nöd och i stället ägnade sig åt att munhuggas med de skriftlärda. Allt detta gav näring åt otron. Djävulen var framme och viskade: Du ser ju att här bland Jesusfolket finns ingen hjälp! Det är bara humbug alltihop!

När den stackars pappan till sist får träffa Jesus själv, så framgår det av hans ord att han också betvivlar att Jesus kan hjälpa honom. ”Om du kan”, säger han, ”så förbarma dig över oss och hjälp oss.”

Så ser vi av vår text hur otron är en vår naturliga arvedel. Den finns i vårt onda kött som har så svårt för att lita på Gud och vänta sig allt gott av honom. Den ger sig till känna så fort vi tror. Därför är tron på Jesus alltid en kämpande tro som likt pappan ropar: ”Jag tror. Hjälp min otro!”

Låt oss nu gå vidare och se på det största och mest tröstrika i vår text.

2. Även den svagaste tro vinner seger när den riktas mot Jesus

Orden ”Om du kan” rymmer tvivel och osäkerhet. Pappans tro är ytterligt svag. Men se vad Jesus gör! Han föraktar inte denna svaga tro. Han skyndar sig genast att stärka den genom att säga: ”Om du kan, säger du. Allt förmår den som tror.” Jesus låter pappan förstå, att det inte är fråga om han kan driva ut demonen eller inte. Han har ju tydligt visat att han kan. Ryktet om hans gärningar hade ju nått pappan och fått honom att söka upp Jesus. Folk har sett och häpnat över hur de onda andarna viker för honom. De bävar och rasar när han är i närheten. Den avgörande frågan är om pappan tror att Jesus kan och vill göra detta som syns omöjligt för människor. Det är då som denne ropar (”under tårar” står det i en del handskrifter): ”Jag tror. Hjälp min otro!” Hjälp mig, Herre, att komma över min otro! Detta rop får Jesus att genast ingripa. Med makt och myndighet säger han: ”Du stumme och döve ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer in i honom!” Och pojken blir botad. Under skrik och vilt motstånd åker den onde anden ut. När alla spänningar i den tidigare besatta kroppen släpper faller pojken ihop som vore han död. Men Jesus tar honom i handen, reser honom upp.

Nu skall vi komma ihåg att de berättelser som vi har i NT om hur Jesus botar sjuka och besatta är alltid insatta i ett större frälsningssammanhang. De syftar alla fram mot det långt större undret som Jesus kom för att göra, nämligen att frälsa oss från den andliga besättelsen och fångenskapen under synden, döden och djävulen. Och det är denna hans egentliga frälsargärning som han talar med lärjungarna om i slutet av vår text. Han skall utlämnas i människors händer, dödas av dem men uppstå efter tre dagar. Alla underberättelser pekar fram mot tro på Jesus som går upp till Jerusalem för att bli Guds Lamm som tar bort världens synd. Det vi lär oss om pappans tro skall vi därför tillämpa i alla anfäktelser som vill hindra oss att tro evangelium om syndernas förlåtelse i kraft av Jesu död och uppståndelse för oss.

Så skall vi lära oss av den berättelse vi hört i dag att den frälsande tron segrar hur svag den än är, bara den riktar sig mot Jesus. Det avgörande var att mannen trots alla motröster i sitt inre kom till Jesus med sin nöd. Han vänder sig aldrig bort från någon som gör det. Han säger: ”Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen inte kasta ut” (Joh. 6:37). Om det är något Jesus vill kasta ut så är det djävulen och otron han håller oss fångna i.

3. Den svaga tron växer sig stark hos Jesus

Jesus vill inte att vi skall ha en svag tro på honom utan en stark tro på honom. Det är inte en tro där man skryter med hur duktig man är att tro. Det är en tro som är medveten om sin egen svaghet och oförmåga att tro. Det är insikten om denna svaghet som är sanna trons styrka. Har vi sett in i vårt hjärta och lärt känna den otro som lever och rör sig där, så förstår vi att här är det bara ett som hjälper och det är att likt pappan ropa: ”Jag tror. Hjälp min otro!” Då förstår vi att utan Jesus, hans Ande och Ord blir det ingen tro. Därför måste vi hålla oss till Jesus i Ordet och sakramenten och åkalla honom i alla anfäktelser och onda otrostankar som bubblar upp ur vårt inre. För djävulens och vårt onda kötts skull är tron på Jesus alltid en kämpande tro. Och i denna kamp vill Jesus låta vår tro bli allt starkare, så att vi med Paulus bekänner: ”Ty när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor. 2:10).

I all vår svaghet skall vi låta evangelium vara större än vårt hjärtas oroliga invändningar. Mitt i alla anfäktelser och tvivel gäller det, som Luther säger, ”att stå fast och inte se synden på något annat ställe än på Kristus.” För har våra synder blivit lagda på honom och övervunnits av honom, då skall vi låta det förbli så och tro att i Kristus är vi utan synd och förklarade rättfärdiga inför Gud.

Så skall vi komma till honom med vår nöd, först med syndens nöd och sedan med all annan nöd, även om otron i hjärtat säger: Nej, det lönar sig inte, han kan inte och vill inte hjälpa. Vi skall i stället lyssna till Jesus som säger: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila” (Matt. 11:28).

Att tro på Jesus handlar om att vara mottagare av vad allt Jesus gjort för oss och ger oss – ingenting annat. Så länge vi i all vår svaghet är mottagare av vad han av nåd ger oss, segrar vi över otron. Så uppfylls Skriftens ord: ”Den rättfärdige skall leva av tro” (Rom. 1:17). Amen.

S Bergman (2014)

[^]