Med makt och myndighet

Jesus predikade i Kapernaums synagoga. Det var en underbar gudstjänst. Det sätt på vilket Jesus predikade fick folk att häpna. Han talade, som det står i dagens text, ”med makt och myndighet”, som vore han Gud själv. Han talade inte som profeterna i GT som ofta inledde sin förkunnelse med orden: ”Så säger Herren…” Så sade inte Jesus. Han inledde sin undervisning med orden: ”Jag säger er…” Det fick folk att häpna. Men det fanns också de som tyckte att det var rent hädiskt att säga så. Hans motståndare beskyllde honom för att han ”gjorde sig lik Gud” (Joh. 5:18). Det var för den sakens skull som man senare beslöt att döda honom.

Under Jesu besök i synagogan blev det plötsligt ett förfärligt liv. En man som var besatt av en oren ande började skrika och härja. Men Jesus drev ut demonen med en kort och bestämd befallning: ”Tig och far ut ur honom!” Alla blev ännu mer häpna över makten och myndigheten i hans ord. Också de onda andarna flydde ju på hans kommando.

”Kampen mot de onda makterna” är denna söndags överskrift. Om dessa makter säger vi i dag:

1. De onda andemakterna härjar också bland oss

När NT talar om människor som blev besatta av onda andar tolkas det i dag ofta som om det egenligen var fråga om mentalsjukdomar, epilepsi eller liknande, fast folk förr i tiden av okunnighet trodde att de var förorsakade av onda andar. Men texterna är klara och tydliga: Jesus botade sjuka och sådana som var besatta av onda andar. Det var två skilda saker. Det senare var inte någon sjukdom i vanlig mening utan ett annat slags ont som drabbade en del människor.

Mannen i Kapernaums synagoga är ett exempel på det. Han var kroppsligt besatt av en ond ande. Det innebar att hans kropp hade ockuperats av en demon. När demonen aktiverade sig blev den besatte helt paralyserad och ett viljelöst verktyg för den onde anden. Det var vad som hände med mannen i vår text. Det är inte han själv som talar och skriker. Hans jag är bortkopplad. Det är den onde anden som tagit över och använder hans kropp och lemmar, röst och tunga för sina onda syften.

Besättelser av detta slag är i dag inte alls lika vanliga som de var i Palestina på Jesu tid. Hur kan det komma sig? Det torde hänga samman med Guds Sons ankomst till världen. När han den gode, helige och rene kom aktiverades ondskans andemakter. För första gången efter syndafallet kände de doften av en syndfri människa på jorden. Det oroade dem. Vi ser i evangelierna hur de irriteras av Jesu närvaro och rustar sig till kamp mot honom. Vi ser i evangelierna hur de irriteras av Jesu närvaro och rustar sig till kamp mot honom.

Det finns en annan besättelse som är mycket värre än den kroppsliga, nämligen den andliga. ”Hela världen är i den ondes våld”, säger aposteln Johannes (1 Joh. 5:19). Den besättelsen undgår ingen. Vi föds med en allvarlig, andlig skada som gör att vi vill det onda och inte kan göra det goda. Det är denna följd av syndafallets uppror mot Gud som gör oss till djävulens fångar.

Den andliga besättelsen är, till skillnad från den kroppsliga som vår text berättar om, helt odramatisk i all sin vanlighet och vardaglighet. För den oomvända människan är det normala livet att älska sig själv och tillfredställa sina begär. Gud frågar hon inte efter. Synden är hennes livsluft. Hon ser och förstår inte att detta liv utan Gud är hennes stora olycka. Det är som det står i Ordspråksboken: ”De ogudaktigas väg är som djupaste mörker, de märker inte det som vållar deras fall” (Ords. 4:19). Så förblindade är världen i den ondes våld.

De onda andemakterna kallas i NT ofta för orena andar. Gud vill att vi skall vara goda, heliga och rena som han själv. Men Satans och hans demoners mål är att alltid orena oss. Allt i våra liv vill de komma åt och orena: först och främst vår relation till Gud och sedan våra relationer till andra människor. Allt vill han förstöra och orena: förhållandet mellan man och kvinna, mellan barn och föräldrar, samhällslivet, arbetslivet, affärslivet osv.

Det var för att befria oss från den andliga besättelsen som Jesus kom till världen. Till de kristna i Kolosse säger Paulus: ”Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike” (Kol. 1:13). Till församlingen i Efesus säger han: ”Tidigare levde ni i dem (i synder och överträdelser) på den här världens vis… Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville” (Ef. 2:2-3). Men nu, när vi blivit frälsta av nåd allena genom tron allena, gäller något annat: ”Hans verk är vi, skapade i Kristus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem” (Ef. 2:10).

Denna vandring på det nya livets och de goda gärningarnas väg aktiverar de onda andemakterna. Inte heller vi som tror på Jesus och samlas kring honom i vår gudstjänst i dag undgår deras attacker. De orena andarna stannar inte utanför kyrkdörren. De följer med oss in, försöker fördärva gudstjänsten, splittra våra tankar, så att vi inte hör vad Gud säger och går miste om hans välsignelser. Ja, de följer med oss ända fram till nattvardsbordet för att beröva oss sakramentets tröst och glädje. I vår kamp mot dessa onda andemakter som vill återerövra oss skall vi hämta kraft och styrka av vår text i dag.

2. De onda andemakterna känner igen Jesus och är rädda för honom

Det ser ut som om det var just Jesu närvaro i synagogan, hans röst och ord, som plötsligt väckte och aktiverade den orene anden. Demonen som låg och slumrade i mannens kropp vaknade till och blev dödsförskräckt när han märkte att Jesus var i synagogan. Han skrek: ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är, du Guds helige!”

Detta är verkligen värt att lägga märke till. Med sin blotta närvaro skrämmer Jesus slag på den orene anden. Det är ingen tvekan om att det är en djupt skakad demon som vrålar och skriker. Vi finner samma sak på flera andra ställen i evangelierna, nämligen att de onda andarna känner igen Jesus och är rädda för honom.

Vi skall också lägga märke till att de tilltalar honom med gudomliga namn. De kallar honom ”du Guds Son” (Matt. 8:29) eller ”Jesus, den högste Gudens Son” (Mark. 5:7) eller som i vår text: ”du Guds helige”. Det är märkligt: andarna vet vem Jesus är och känner instinktivt att han är farlig, mycket farlig för dem.

Jesus är starkare än demonerna. Det vet de om. Men också vi skall veta om det, i synnerhet när vi utsätts för deras attacker, faller i synder av olika slag, känner oss besatta av dem, och mår illa över hur lätt vi ger efter och låter oss dras ner i smutsen. Den som oroar sig över orenhetens makt i sitt liv, bör se hur skrämd den onde anden är i dagens text: ”Har du kommit för att fördärva oss?” skriker han panikslagen. Ja, Jesus har förvisso kommit i det syftet. Det står: ”Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar” (1 Joh. 3:8).

Aposteln Paulus påminner oss om att vi har att kämpa inte mot kött och blod utan mot ”furstar, mot väldigheter, mot världshärskare som råder här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna” (Ef. 6:12). Men även om djävulen i sin ondska har blivit en världshärskare, så härskar han inte över Gud. Han är en avfallen, svart ängel, dömd till evig undergång. Han är mäktig, men inte allsmäktig, Gud och Satan är inte några jämbördiga kämpar som kämpar en kamp med oviss utgång, som en del påstår. Gud är alltid den starkare, den som har all makt. Det är han som har den yttersta kontrollen. Satan får aldrig gå längre än vad Gud tillåter. Han fick t.ex. be Gud om lov att utsätta den fromme Job för svåra lidanden.

Men varför låter då Gud djävulen och hans onda andar härja som de gör? Varför sätter han inte stopp för det onda omedelbart? Vi skall nog vara glada att Gud inte utplånar allt ont och därmed alla onda med en gång. Det är alltid nyttigt att fråga sig: Hur hade det då gått med mig? Hör jag till de onda eller goda? Aposteln Petrus skriver: ”Han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan alla skall få tid att omvända sig” (2 Petr. 3:9). Vi skall vara tacksamma att Gud ännu låter världen stå. När den yttersta dagen kommer med sin slutliga dom över djävulen och allt ont, vet Gud allena. Det är bäst så. Till dess gäller för oss och för alla ordet: ”Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag” (2 Kor. 6:2).

3. De onda andemakterna besegras av makten i Jesu ord

Evangelierna visar oss mycket starkt vad Jesu ord förmår, hur de kan driva ut onda andar och föra människor ut ur Satans rike och in i Guds. ”Tig och far ut ur honom!” sade Jesus till den onde anden och undret skedde. Samma makt har hans ord i dag. De befriar oss från slaveriet under ondskans andemakter. De löser oss från syndens skuld och makt och från ångest och skräck för dödens och förtappelsens eviga mörker. Detta gör Jesus med sitt blotta ord, med evangeliet som med makt och myndighet förlåter synder och rättfärdiggör syndare.

Även i dag händer det att människor, när de kommer i kontakt med Jesus och hans ord, först reagerar som den onde anden: ”Bort med dig! Vad har vi, moderna och upplysta människor, med dig att göra? Vi klarar oss så bra utan dig!” Men det kan hända att just en sådan ”bort-med-Jesus-människa” en dag träffas av Kristi ord, vaknar upp och börjar ropa och be: ”Herre, hjälp mig, annars går jag under. Förbarma dig över mig och förlåt mig allt ont jag gjort!”

Den oomvända världens människor är besatta av tanken på att om Gud finns så ordnar det sig alltid för dem, bara de efter bästa förmåga försökt vara goda och hyggliga människor. Någon Jesus som Frälsare behövs inte. Men det är en falsk tanke som den onde förför världen med. Gud sände inte sin Son till en god värld utan en ond värld. Han älskade den fallna världen.

Nu under fastan påminns vi särskilt om att Guds Son led och dog just för den ogudaktiga världens människor. Han dog i vårt ställe ”medan vi ännu var svaga… medan vi ännu var syndare... medan vi var fiender till Gud”, säger aposteln (Rom. 5:6, 8, 10). Försoningen var helt och hållet hans verk, motiverad endast av Guds kärlek.

Den falska tanken om att vi klarar oss utan Kristus måste spräckas och ersättas av insikten om att han är vår enda räddning. Han är den som ”med makt och myndighet” löser oss från allt ont. Så besegras genom hans mäktiga ord de onda andemakterna: de drivs ut ur våra liv, och vi fylls av Guds Ande som lär oss att prisa och upphöja honom som vann seger åt oss och nu låter oss ständigt på nytt få del av den. Amen.

S Bergman (2008)

[^]