Det hårda talet

Alla predikotexter denna söndag mitt i fastan är hämtade från Joh. 6, det stora ”brödkapitlet”. Det börjar med att Jesus bespisar fem tusen män med fem kornbröd och två fiskar och fortsätter sedan med hans undervisning om sig själv som livets bröd.

Brödet står för maten, födan som uppehåller livet. Den är viktig. Vår kropp behöver ständig påfyllning av bränsle för att kunna fungera. Flera gånger om dagen måste vi äta och dricka. Utan tillförseln av föda och näring dör vi. Och för att få i oss vad som behövs måste vi arbeta: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd”, sade Gud till Adam efter syndafallet (1 Mos. 3:19). Kallelsen att bruka jorden fanns före syndafallet. Men då var arbetet lätt, marken gav villigt ifrån sig sina gåvor, men nu är det ett hårt slit. Men Gud ser även efter fallet till att vi får vårt dagliga bröd. Det är han som ger regn och sol och skapar förutsättningar för sådd och skörd, för växt- och djurliv. Det är han som ser till att naturens och ekologins känsliga och komplicerade samspel fungerar, så att vi får vad som behövs för att leva. Därför ber vi i Fader vår: ”Giv oss i dag vårt dagliga bröd.” Maten på bordet är ett bespisningsunder av nåd varje dag. Det skall vi tacka Gud för.

Men vår text i dag handlar inte om vanligt bröd utan om ett annat bröd som ger evigt liv. Det dagliga brödet uppehåller bara livet här på jorden en kortare eller längre tid. Det är ”som det bröd fäderna åt och sedan dog”, som Jesus säger i vår text. Mannat som regnade över Israels barn i öknen gav dem inte evigt liv. Men det gör Jesus, han som är det nya förbundets manna ”som har kommit ner från himlen”.

Det är detta, det eviga livets bröd, som är vår texts huvudärende. Jesus talade om detta bröd när han undervisade i Kapernaums synagoga kort efter det stora bespisningsundret. Men det brödet väckte inte alls samma hänförelse hos folket som när han bespisade de fem tusen. De som trängdes i synagogan kom för det brödundrets skull, för att de fått äta och blivit mätta. Fler under av det slaget ville man ha! Men Jesus gjorde dem besvikna. Han började tala om sig själv som livets bröd: ”Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen … Brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva”, (Joh. 6:51). De orden väckte kraftig reaktion: ”Hur kan han ge oss sitt kött att äta?” undrade man. Och när Jesus svarade: ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er”, så blev reaktionen ännu starkare. Skulle detta vara nödvändigt för en människas salighet? Han måste vara förryckt! ”Det här är ett hårt tal”, sade man. De stod inte ut med att höra på honom. Och så vände de Jesus ryggen och gick sin väg.

Med sitt utmanande och stötande uttryckssätt ville han få sina åhörare att tänka i andra banor än att han var en jordisk Messias med välfärd åt alla på sitt program. Men det han säger för oss i själva verket rakt in i kristendomens centrum. Låt oss se närmare på vad det var som uppfattades som ”ett hårt tal”. Vad menade Jesus med att få liv av att äta hans kött och dricka hans blod?

1. Det hårda talet handlar om Jesu försoningsdöd för världen

Det handlar om att han kommit för att ge sitt liv för den fallna världen. Strax före vår text säger han: ”Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva” (Joh. 6:51). Det är om sitt offer på Golgata, sin försoningsdöd, han talar. Där på korset, i hans kropp, skulle våra synder dömas, bestraffas, sonas och röjas ur vägen en gång för alla. Synden stänger vägen till Gud, till himlen och det eviga livet hos honom. Ingen oren kan bo hos Gud, den Helige. Men Kristus kom för att åter förena Gud och syndare genom att ta bort allt som var i vägen. Och det var just vad som skedde när han på korset gav sitt liv för oss. Där blev han livets bröd för alla i hela världen.

Jesus låter nu din och min och varje människas salighet hänga på att vi får del av detta bröd, som alltså inte är något annat än syndernas förlåtelse, vunnen i kraft av att han gav sitt liv för oss. I sin kropp bar han våra synder och dödsdom, allt för att vi skulle få leva. Om ni inte äter av det, säger han, ”har ni inte liv i er”. Utan att få liv av detta bröd är vi andligen döda, vigda åt den eviga fördömelsens pina. Brödet är livsviktigt för oss.

Som vi sett reagerade judarna starkt på Jesu ord om nödvändigheten av att äta hans kropp och dricka hans blod. Det lät hemskt, obegripligt och omöjligt, tyckte de. Men hade de hört på ordentligt, så hade de förstått att Jesus här inte alls talade om någon slags kannibalism eller att man åt honom med munnen. Han talade om trons ätande: att tro på honom var att äta av honom och få del av det eviga livet som kom av hans död och uppståndelse. Strax innan hade han sagt: ”Den som tror har evigt liv. Jag är livets bröd” (Joh. 6:47-48). Och i vår text säger han samma sak med orden: ”Den som äter detta bröd skall leva i evighet.” Att ”äta” och ”tro” är synonymer, olika ord för samma sak. Jesus talade således om det som han ständigt talade om: att höra och tro evangelium, att ta emot syndernas förlåtelse och det nya liv som denna förlåtelse skänker. Där syndernas förlåtelse är, där är också liv och salighet, som Luther säger i Lilla katekesen

Detta är kristendomens centrum, det som allting utgår från och som Kristi kyrka bygger på. Och ändå är det för många ett hårt tal. Hur kan det vara det?

2. Det hårda talet är hårt för den stolta människan

Jesus säger: ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er.” Den avsky som dessa ord vållar är i själva verket den naturliga människans avsky för korsets evangelium. Den finns inte bara hos världens människor, och inte bara i andra religioner, som t.ex. Islam och hinduism som hyllar Jesus som profet och god människa men samtidigt tar bestämt avstånd från tanken på att Jesus är Guds Son som lidit och dött i syndares ställe. På det sättet, menar man, berövas människan sin värdighet att själv kunna göra rätt för sig, gottgöra sina synder och kvalificera sig för paradisets liv.

Talet om Kristi blodiga försoningsoffer är anstötligt även för många som kallar sig Jesu lärjungar. Lägg märke till att det står: ”Efter detta (dvs. Jesus ord om nödvändigheten att äta hans kött och blod) drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom.” Precis på samma sätt är det i dag. Många tycker att en hel del av vad Jesus säger är tänkvärt och bra. Man har honom som en moralisk förebild i kärlek och solidaritet med de svaga och fattiga och ser sig där som lärjungar. De tror sig vara kristna genom att försöka likna Jesus. Men när det kommer till frågan om att tro på Kristi kors och försoningen, då vill man inte vara med längre. Ett livsbröd framtaget på det sättet vill man inte ha och inte äta. Men sitt eget hembakade bröd äter man däremot gärna. Till sina egna gärningar sätter man sitt hopp. Men Jesus och hela Bibeln lär oss att de aldrig kan ge oss evigt liv.

I vår text har vi ett ord av Jesus som ibland förvrängts mycket grovt. Det är när han säger: ”Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta.” Man har då menat att köttet här är Kristi kött, och att det inte är något livgivande eller har någon avgörande betydelse för vår frälsning. Att Jesus dog på korset, betyder således ingenting. Det är i stället Anden ensam som ger liv, säger man. Men det är inte så, att Jesus plötsligt upphäver allt vad han tidigare sagt om sitt kött och blod. Men vad menar han då? Det är naturligtvis inte om sitt eget kött han talar i denna vers, utan om vårt kött, om vår förmåga att göra gott och frälsa oss själva. Detta vårt kött är i frälsningens sammanhang till absolut ingen nytta, eller som Bo Giertz säger i sin översättning: ”Här– i detta sammanhang – kan människan ingenting uträtta.” Om vårt syndiga kött säger Jesus: ”Det som är fött av köttet är kött” (Joh. 3:6). Och aposteln Paulus utlägger det så här: ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller” (Rom. 8:7). Vi håller inte Guds bud, kan inte göra det, och kan således omöjligen frälsa oss själva. Men han som är livets bröd, han kan och vill göra det. Han ensam är den som ger evigt liv. Hans kött är livgivande, därför att det vunnit seger över synden, döden och djävulen.

Jesus använder det starka ordet ”äta” för att visa hur oerhört viktigt det är för oss att få del av detta bröd, så att vi verkligen tar emot det och låter försoningens evangelium sjunka in i oss med all sin närande, läkande och livgivande kraft. Jesus vill att vi skall bli lika beroende, ja, ännu mer beroende av detta livsbröd som våra kroppar är av det dagliga brödet. Och detsamma vill Guds Ande. Jesus säger: ”Mina ord är Ande och liv.” Anden är alltid med Ordet för att öppna våra ögon för Jesus som livets bröd, så att vi äter det, dvs. tar emot det i tro. På det sättet är Anden ”Herren och livgivaren”, som vi sjunger i trosbekännelsen.

”Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra på det?” Så sade man då, och så säger än i dag den naturliga människan som inte vill släppa taget om sig själv och sin egen rättfärdighet. Men samtidigt är det för andra människor ett livgivande ord, ett ljuvligt tal, en underbar tröst och läkedom. Vad är det som gör en sådan skillnad i hur man ser på Jesus och hans ord? På det svarar vi till sist:

3. Det hårda talet är ljuvligt för dem som hungrar efter livets bröd

Jesus säger: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” (Joh. 6:35). Han talar till de hungrande. Det dagliga brödet mättar kroppens hunger. Det eviga livets bröd mättar den andliga hunger som uppstår hos en syndare som ser sin synd, inte kan hjälpa sig själv utan hungrar och törstar efter Kristi nåd och frid.

När Jesus säger: ”Köttet (vårt kött) är inte till någon nytta” eller: ”Här kan människan ingenting uträtta”, så ställer han oss inför syndafördärvets förödande makt i våra liv. I vårt kött bor inget gott: vad vi än gör är vi hjälplöst förlorade, ”utan Gud och utan hopp i världen” (Ef. 2:12). Det är ett hårt men sant tal, och genom det väcker Guds Ande hunger efter honom som är livets bröd. Det är ett stort under när det sker hos en stolt och självsäker syndare. Jesus säger i vår text. ”ingen kan komma till mig om det inte blir honom givet av Fadern.” Ser du din synd och dras till nåden i Kristus, så skall du prisa Gud, för det är han som i oändlig kärlek dragit dig till sig och låtit det hårda talet både krossa dig och bli något ljuvligt och oumbärligt för dig.

Så blir det tyvärr inte för alla, för vi människor kan envetet stå emot när Gud kallar och drar oss till Kristus. Det står i vår text: ”Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom.” Också i dag vänder många Jesus och biblisk kristendom ryggen. De skyr det hårda talet. De kallar sig kristna, men är det inte i själ och hjärta.

När skarorna som följde Jesus glesnade vände han sig till de tolv och frågade: ”Inte vill väl också ni gå bort?” Det är då Petrus svarar för de tolv: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige” (Joh. 6:67-68).

”Herre, till vem skulle vi gå?” Petrus hade sett och hört så mycket och fått uppleva så stor och gudomlig nåd och godhet hos Jesus, att det inte fanns något annat alternativ än att stanna kvar hos honom, kosta vad det kosta ville. Gud give att det hårda talet blir vänt till ett ljuvligt, bergfast och starkt evangelium för oss och blir det enda alternativet i liv och död.

Till vem skulle vi gå? Du, bara du, Herre, har det eviga livets ord! Amen.

S Bergman

[^]