Salig är den som inte tar anstöt

Salig är den som inte tar anstöt av mig. (Matt. 11:6) Så sade Jesus till Johannes Döparens lärjungar. Kallelsen går ut till alla människor, men det är inte alla som kommer till tro. Detta beror inte på att Gud inte vill. Gud, vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim. 2:4) skriver Paulus till Timoteus. Men det gick inte så. Hörnstenen, Jesus Kristus, som vår frälsning vilar på, blev till en stötesten. De stötte sig på Kristus, ty man ville inte bli frälst på det enda sätt en människa kan bli det, nämligen genom tron allena, blott och bart genom tron. Tron allena utesluter våra egna gärningar, och det är detta som är så anstötligt. Att visa moral och stå upp för vår värdegrund, det kan även i våra dagar vinna människors gillande. Men att säga att inget eget duger för att få komma till Gud, det väcker anstöt.

Det människor frestas att stöta sig på är Herrens Ord

Människor frestas att stöta sig på Guds ord. Ingen behövde stöta sig på Guds ord, men många gör det. Det är inget nytt, det har alltid varit så. Det var så också när Jesus talade. Felet låg inte hos honom. Han älskade sina åhörare. Han var aldrig tråkig. Han talade med makt och myndighet. Det han sade var uppfyllelsen av vad profeterna hade förutsagt. Och ändå stötte sig judarna på det han sade. Här i vår text stötte sig människor på Jesu tal om att hans kött var den rätta maten. De hade väntat sig en konung, som skulle blanda sig i politiken och visa sin makt. Och så predikade han om nödvändigheten av att göra bättring och att ta emot honom.

Så frestas människor att ta anstöt av Guds ord. Det kan se ut som orsaken är att man inte begriper med sitt förnuft vad Guds ord säger. Om Kristus verkligen är Guds Son, om han fått all makt i himmelen och på jorden, kunde han inte då visa det litet klarare? Kunde han inte uppenbara sig litet tydligare? Så stöter man sig på Guds ord. Men det har behagat Gud att uppenbara sig på det sättet. Aposteln skriver: Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, ^{- - -}för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. (1 Kor. 1:27ff.)

Allra mest stöter sig människor på det att Guds ord kräver en försakelse, som man inte tycker är nödvändig. Lärjungarna i vår text knorrade över att Jesus talade som han gjorde fast han visste att folket skulle stöta sig på det. Ty det oförfalskade evangeliet är anstötligt för var och en som vill vandra sin egen väg och inte Guds. Det evangelium som människor vill höra är att de är bra som de är och att Gud vill ha dem i sin tjänst utan att de behöver ändra på sitt sätt att leva för den skull. Detta tilltalar även deras förnuft, det är en allmän, föga krävande morallära vars innehåll är att vi ska göra så gott vi kan så gör Gud resten. Detta är kärlek menar man. Guds kärlek är tolerant och föga krävande. Allt är bra bara man inte talar om Guds helighet och nitälskan, att han hatar synden i alla dess former. Så stöter sig människor på Guds ord.

Vilka som frestas att stöta sig

Några av judarna stötte sig på att de kände Jesus jordiska ursprung så väl. Just före vår text sade de: Den här Jesus, är han inte Josefs son, och känner inte vi hans far och mor? Hur kan han då säga: Jag har kommit ner från himlen? (Joh. 6:42) Judarna i Kapernaum knorrade över att Jesus sade att han var det bröd som kom från himmelen. Dessutom stötte de sig på hans predikan som de tyckte direkt stred mot Gamla Testamentet. Gud hade ju genom Mose förbjudit judarna att förtära blod. Blodet skulle stänkas på altaret och offras, i templet. Om någon av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, skall jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet och utrota honom ur hans folk. Ty kroppens liv är i blodet, och jag har givit er det till altaret, till att bringa försoning för era själar. Det är blodet som bringar försoning genom själen som är i det. (3 Mos. 17:10f.)

Det är på grund av detta bud till Israels folk som Adventisterna inte äter blodmat som till exempel blodpudding. De menar att det är synd och brott mot Guds direkta bud att göra det. Men då har man inte förstått skillnaden mellan Nya och Gamla förbundet. Detta bud gällde bara Israels folk, så länge offertjänsten bestod.

Inte bara judarna tog anstöt. Alla människor frestas att ta anstöt. Särskilt frestas de människor att ta anstöt som inte vill omvända sig, som menar att de är bra som de är. Den rike ynglingen stötte sig på Jesu omutliga krav, och det heter om honom att han gick bedrövad bort. (Mark. 10:22) Men också de som ville vara Jesu lärljungar frestas att ta anstöt av Jesus. Det ser vi i vår text. De tyckte att Jesu tal var för hårt och så gick de bort. De stod inte ut med att höra vad Jesus hade att säga.

Ofta är det så att ju längre en människa står från Jesu undervisning, desto lättare har hon att stöta sig på Guds ord. De som aldrig går i kyrkan, aldrig läser Guds ord, de tycks veta bäst vad som står där. Så finns det många människor som tycker sig vara färdiga med kristendomen fastän de aldrig tagit reda på vad Bibeln verkligen säger.

Varför människor så frestas att stöta sig på Guds ord

Varför tar man inte emot Guds ord, utan stöter sig? Det är i allmänhet därför att man dömer om Jesus efter sitt mänskliga förstånd. Man kan till exempel inte tro att Jesus är sann Gud och sann människa. Att han var sann människa håller man med om, men att han var sann Gud vill man inte tro.

Man stöter sig framför allt på Guds ord därför att man inte vill inse djupet av sitt syndafördärv. Eftersom man inte gjort det, förstår man inte heller hur den nåd måste vara som kan frälsa oss.

Ingen människa kan komma till tro genom sitt eget förnuft. Tron kommer av den predikan som är Kristi ord. I vår tid har vi fått en ny gärningslära i och med ordet medmänsklighet. Och visst ska kristna människor vara hyggliga, hjälpsamma och snälla. Men låt oss genast slå fast, att ingen människa blir salig genom sådana goda gärningar. Vi kan visserligen medge att vår tids goda gärningar allmänt är mer nyttiga och fruktbara än medeltidens vallfärder och avlatspengar. Men frälsa en människa förmår de inte, inte ens om vi satsar hela vårt liv på det.

Gärningsläran verkar fariseism eller förtvivlan. Men även om människor stöter sig på Guds ord, kan vi inte upphöra att förkunna det: I Kristi kors och blod finns förlåtelse för alla människor. Den som förtvivlar om sin egen förmåga och sätter sin tro till Jesus blir evigt salig.

Enda utvägen att stå ut med Guds ord är att tro på Jesus

Man kommer till tro på Jesus endast genom att lyssna till Guds ord. De ord som jag har talat till er är Ande och liv säger Jesus i vår text. I Jakobs brev står det: I kraft av sin vilja födde han oss på nytt genom sanningens ord. (1:18) Guds ord är det bröd som kommit ner från himmelen för att ge världen liv, för att hålla tron vid makt. Guds ord måste genom Anden få skapa det sinne som gör att man lyssnar till Guds ord. Guds ord är en verksam kraft.

Säger man att Bibeln är människoord och menar därmed att mycket i den är uttryck för vad Paulus eller vad människorna på Gamla Testamentets tid tänkte och ansåg, då har inte Guds Ande fått utföra sitt verk att skapa ett kristet sinnelag. Detta är inte till uppbyggelse för tron, det kan inte hålla tron vid makt. Det blir en saltlös allmänreligion, där man bestämmer själv vad man vill tro på och vad man kan gå med på.

Men tar man emot tar man emot Bibeln som GUDS ord, vilket det förvisso är, utför ordet ett dubbelt verk. Först lagens verk, där ordet visar oss på våra synder. Man ser hur man är, man ser sina fel och brister. Ordet visar hur vi är längst inne, att vi gör Gud emot, att vi tänker på vår egen ära och bekvämlighet och vad människor ska tänka om oss. Sedan utför ordet evangeliets verk. Då blir försoningens mysterium den stora glädjen, att Kristus lidit och dött för mina synder. Det som för den oomvända människan är den stora stötestenen, blir för den omvända den stora glädjekällan.

Nattvarden och vår text

Låt oss här också säga några ord om nattvarden och vår text. På senare tid, ungefär från artonhundratalets andra hälft och framåt har teologerna diskuterat av och till om huruvida Jesus talar om nattvarden när han sade till judarna: Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Men detta sade Jesus till judarna i Kapernaum, och då var inte nattvarden instiftad. Jesus använde här ett bildligt uttryckssätt. Han sade just före vår text: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. (6:35) Så ser vi att ätandet och drickandet han talar om är att tro på honom. Men sedan nattvarden instiftats kan vår text tillämpas också på nattvarden. Jag skulle till och med vilja säga, att Jesus använde detta bildliga sätt att tala om att äta och dricka honom just därför att han ämnade instifta nattvarden, alltså med syftning på nattvarden. Ty det är förvisso sant: När vi i nattvarden äter Herrens kropp och dricker hans blod förblir vi i honom, och han förblir i oss.

Nattvarden är för många en stötesten, att vi i den med munnen skulle äta och dricka Kristi, vår Guds, kropp och blod. Denna obegripliga förening med Kristus själv, denna delaktighet av hans kropp och blod, denna gudomliga natur som är förenad med hans sanna mänsklighet blir ett odödlighetens läkemedel, ett motgift mot syndens smitta, en tröst för ett bedrövat samvete. Ty i den heliga nattvarden tar vi emot inte endast frukten av Jesu lidande och död och syndernas förlåtelse, utan själva lösepenningen, Kristus själv. Då blir den heliga nattvarden en himmelsk måltid redan här på jorden.

Låt oss alltså behandla Guds ord som Guds ord, med vördnad och respekt, även om vi inte alltid skulle förstå det. Visst kan Guds ord ibland tyckas vara hårt och uppfattas så av obotfärdiga människor, men det är ändå den klippa på vilken vi kan bygga våra liv och vår salighet, därför att det är genom det ordet som Gud arbetar med oss med sin Ande. Då blir vi sådana som Jesus prisar saliga, därför att vi inte tar anstöt utan tar emot det och därvid prisar Gud. Amen.

J Fjellander

[^]