Kristi offer och försoningsverk

Vi firar idag Långfredag. Som alla vet firar vi den till minne av Jesu lidande och död. Långfredagen är den ena av de två viktigaste dagarna i hela Bibeln. Efter att Adam och Eva fallit i synd handlar egentligen hela Bibeln om detta: Hur människan ska kunna bli Guds barn, hur gemenskapen med Gud ska återställas. Skapelsen och syndafallet som vi hör om i Första Moseboks tre första kapitel utgör fyra sidor i min Bibel, resten av Bibeln är över sextonhundra sidor. Och alla dessa sextonhundra sidor handlar om denna enda sak: hur människan ska finna nåd hos Gud.

Ty detta är anledningen till att Jesus gick upp till Jerusalem för att korsfästas och dö. Han skulle utföra försoningsverket, han skulle stilla Guds vrede, han skulle betala människornas skuld och ta straffet för alla synder på sig. Det han gjorde beskrivs i vår trosbekännelse med orden: Jesus Kristus har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven.

Dessa ord korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven, brukar man säga, är vad som blir kvar att tro på om man som liberalteologerna inte vill tro på något övernaturligt. Och det är ganska bra sagt. Det blir ingenting kvar av kristendomen för dem. Det är dit man kommer om man skalar bort alla under och tror att allt som sker måste hålla sig inom vad vår naturvetenskap kan bevisa. En vetenskap som mången gång i praktiken principiellt avsäger sig möjligheten av Guds existens. Det får helt enkelt inte finnas någon Gud. Det går inte. Från denna utgångspunkt blir det inte mycket som återstår av den kristna tron. Kvar blir ett historiskt faktum, som vilken människa som helst kan hålla för sant.

Men låt oss vara noggranna nu. Även denna rad i vår trosbekännelse har en andlig innebörd som ingen otroende kan instämma i, om vi läser hela meningen. Ty det står att Jesus Kristus har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven. För oss. Det var för vår skull som han gick igenom detta hemska lidande. Det var för att vi skulle bli försonade med Gud. Vi ska idag stanna inför Kristi offer och försoningsverk. Kristi offer innebär försoning med Gud. Och vi säger för det första:

Syndare behöver försoning

Varför behövs försoning? Jo, försoning med Gud behövs därför att vi som vi är inte har kontakt med Gud. Gudsgemenskapen som fanns i paradiset är bruten. Våra synder står i vägen för gemenskapen med Gud. Gud som är det högsta goda kan inte acceptera eller tolerera synden. Gud är vred på synden, ja, han är också vred på syndaren. Därför behövs försoning. Kung David skriver i den femte psalmen: Du är inte en Gud som älskar ogudaktighet, den som är ond får ej bo hos dig. De övermodiga består inte inför dina ögon, du hatar alla ogärningsmän.

En som visste detta var profeten Jesaja. Det var ju han som fick se Herren sitta på en hög tron, och han darrade inför den helige, för han visste att han var en syndare. Vad fanns det för lösning på detta? Jesaja säger i sitt sjätte kapitel:

Då flög en av seraferna fram till mig. I hans hand var ett glödande kol, som han med en tång hade tagit från altaret. Med det rörde han vid min mun och sade:
”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.”

Det glödande kolet fick vara försoningsoffer vid detta tillfälle när Jesaja kallades till profet. Ty inför den helige Guden kan ingen människa bestå utan försoning.

Gamla förbundets offer gav en tidsbegränsad försoning

I det gamla förbundet var det i allmänhet offertjänsten i templet som gällde. Genom att Gud instiftade offertjänsten fick israeliterna försoning och förlåtelse. Offertjänsten var alltså en gåva från Herren till Israels barn. Stadgar för detta gavs i tredje Mosebok. I första kapitlet står det: Om någon vill bära fram ett brännoffer från nötboskapen, skall han […] föra fram det inför HERRENS ansikte. Han skall lägga sin hand på brännoffersdjurets huvud, och det blir då välbehagligt och till försoning för honom. Han skall slakta ungtjuren inför HERRENS ansikte, och Arons söner, prästerna, skall bära fram blodet och stänka det runt omkring på det altare som står vid ingången till uppenbarelsetältet. Därefter följer i hela tredje Mosebok en mängd föreskrifter för de olika slagen av offer.

För att det skulle kunna skaffas försoning behövdes det offer, det skulle utgjutas blod. Israeliterna var därför förbjudna att äta blodmat. Blodet var avskilt till offras. I tredje Moseboks sjuttonde kapitel står det: Jag, HERREN har givit er blodet till altaret, till att bringa försoning för era själar. Det är blodet som bringar försoning genom själen som är i det.

Trots att det förrättades många offer i Israel, fanns ändå kvar så många synder som ingen gått till templet och offrat för. All denna återstående synd och orenhet skulle rensas ut genom en årlig offerhandling som ägde rum på Försoningsdagen. (Den firas än idag av judarna, de kallar den jom kippur.) Vid försoningsdagens offer blev det tydligt att den dagliga offertjänsten inte var tillräcklig kraftig för att försona synderna, ty vid de ordinarie offren befann sig prästerna vid brännoffersaltaret på templets förgård. Prästerna var på avstånd från Gud. Men vid offret på den stora försoningsdagen gick översteprästen in i det allra heligaste, allra närmast Gud, allra längst in i templet och stänkte blodet på nådastolen, som var ovanpå arken med lagtavlorna. På försoningsdagen offrades flera djur i omgångar. Först offrades för helgedomen, sedan för uppenbarelsetältet och sist för altaret. Det fanns också en bock som inte offrades. I tredje Moseboks sextonde kapitel finns stadgar för försoningsdagen, där står det: När Aron har fullbordat försoningen för helgedomen, uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande bocken. Och Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta. Bocken skall bära alla deras missgärningar på sig ut i ödemarken, och man skall släppa bocken ute i öknen.

Denna bock som man släppte ut i öknen var alltså den första syndabocken, och det är efter denna ordning som man talar om att göra någon till syndabock. Har man en syndabock blir man ju av med synden och förbrytelsen, de skaffas bort.

Kristus har genom sitt offer skaffat en evig försoning

Denna gammaltestamentliga offertjänst fortsatte år efter år efter år, till dess Herren gjorde slut på den genom Jerusalems förstörelse. Varför lät han detta ske? Jo, därför att den inte behövdes längre. Det hade kommit ett bättre förbund med ett bättre offer, ett fullkomligt offer. Ett offer som inte behövde göras om år efter år. Det står i Hebreerbrevets nionde kapitel: Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.

Ja, Kristus blev vårt offer. Han tog då på sig inte bara Israels folks synder, utan hela världens synder. På detta sätt vann han en evig återlösning för alla människor. Försoningsverket är färdigt. De gammaltestamentliga offren behövde upprepas, dag efter dag, år efter år. Men nu har Kristus åstadkommit en evig återlösning. Genom att Gud är försonad har vi fått en nådig Gud. Vi var ju värda straff, och Gud borde se på oss med ett blixtrande, dundrande vredgat anlete. Men vi har fått en välvillig Gud som skiner mot oss med sitt ljusa goda ansikte.

Alla offren i Gamla Testamentet, de var bara en skugga och en förebild till vad som skulle komma. Sedan offren hade framburits i templet i mer än tusen år (fast med vissa avbrott, och före det hade de framburits i tabernaklet), så kom till slut fullbordan. Johannes döparen sade: Se Guds lamm, som tar bort världens synd. Med detta uttryck anknöt han till offren i Gamla Testamentet och ropade ut att Guds offer hade kommit. Nu kom den som Jesaja hade profeterat om i sitt femtiotredje kapitel:

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade.
Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg,
men all vår skuld lade HERREN på honom.
Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig
och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun.

Så ser vi alltså att Kristus gick in i döden för vår skull. Det gjorde han för att vi skulle få frid. Inte var det en lättköpt seger som Kristus vann för oss. Det kostade honom outsäglig smärta, han fylldes av ångest, han blev misshandlad, ja, han fick lida en grym död med helvetets alla kval på korset. Han tog straffet på sig för att vi skulle få frid. Genom sitt offer vann han åt alla människor en evig rättfärdighet.

Hans offer skaffade oss försoning med Gud. Vi har ingen förtjänst i detta. Vi tror så lätt att vi ska dra vårt strå till stacken, och det ska vi göra när det gäller människor, men inte till försoningen. Detta verk har Kristus gjort ensam. Därför är äran hans. Kristus allena! Vi måste akta oss så att vi inte blandar in vårt eget verk i försoningen. Paulus gör slut på alla sådana försök när han i Romarbrevets femte kapitel säger: Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.

Försoningen var planerad och fastställd av Gud från tidens begynnelse. Den var nödvändig för att rädda människorna. Den ordnades av Gud, medan vi ännu var hans fiender, genom Kristi död. Den vanns en gång för alla, inte med kalvars eller bockars blod, utan med Sonens, offerlammets blod. Försoningens budskap skall nu predikas för hela världen.

Paulus summerar detta på ett underbart sätt i 2 Korintierbrevets femte kapitel:

Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. […] Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens ämbete. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

Amen.

J Fjellander

[^]