Korsets predikan

Paulus säger att till de kristna i Korint han inte ville veta av något annat ”än Jesus Kristus och honom som korsfäst” (1 Kor. 2:2). Han var en korsets teolog. Det var Luther också. ”Predika en sak: korsets visdom”, sade han. Vad vi än talar om i den kristna kyrkan måste alltid Kristi kors stå i centrum. Utan korsets budskap finns ingen kristendom. Utan korset förlorar vi Bibelns grundtanke och blir en lagbok som likt alla andra religioner lär frälsning genom människans egna gärningar.

Vad lär oss korset om Gud? Det som gör Kristi kors så skakande och unikt – och så omstritt – är inte att en god och oskyldigt dömd människa avrättas på ett så grymt och förnedrande sätt. Romarnas förfärliga dödsstraff med korsfästelse och långsam död inför hånande åskådare som varade ända upp till ett och ett halvt eller t.o.m. två dygn. På Golgata förkortades avrättningsproceduren till drygt sex timmar – man ville ha det hela överstökat innan sabbaten gick in. Även om detta hemska dödsstraff inte förekommer längre, så är historien ända i vår tid full av berättelser om andra former av grym tortyr och avrättning av människor, ofta oskyldigt dömda. Kroppsligt sett finns det många som lidit lika mycket som Jesus. Vad är det då som är så skakande och unikt med hans död? Det är att han som hänger på det mittersta korset på Golgata och dör är Guds Son, Gud själv som blivit människa. Detta kors har något stort och angeläget att säga oss i dag. Så låt oss lyssna till korsets predikan. Den är både en skrämmande och djupt tröstrik predikan.

l. Korset predikar som inget annat om Guds vrede över synden

I dag tar man ofta avstånd från allt tal om Guds vrede och menar att det bara är sådant som man förr försökte skrämma folk med. Den moderna människan är ganska övertygad om att Gud, om han överhuvud taget finns, är en rätt snäll och beskedlig Gud. Han är inget att vara rädd för. Han är inte längre som i GT: en oberäknelig och hämndlysten stamgud som låter hemska straffdomar komma över människor och folk.

Men detta är en fullständigt felaktig bild av Bibelns Gud. Han är densamme både i GT som i NT. Han är i hela Skriften en helig och rättfärdig Gud, som reagerar mot allt orent, syndigt och ont bland människor. Denna reaktion kallar Bibeln för Guds vrede. Den tar sig uttryck i att han alltid straffar synden: ”Jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig”, säger han i samband med det första budet (2 Mos. 20:5). På synd följer straff, ”Det människan sår skall hon också skörda” (Gal. 6:7). Det är en obönhörlig lag som Gud har ställt alla människor under. Och den ändrar han inte. Hans rättfärdighet kräver att synden alltid måste straffas. Han är den kränkta lagens hämnare. Ingen kommer undan den gudomliga hämnden.

Sådan är Gud också i NT. Både Johannes Döparen och Jesus talade om Guds vrede och vredesdomen i starka ordalag. Gud hotar fortfarande att straffa alla som bryter mot hans heliga lag som säger: ”Du skall … Du skall inte.” Det är vår förbannelse att vi inte kan och inte vill lyda utan ständigt bryter mot Guds heliga och goda bud som befaller kärlek till Gud och vår nästa,

Även korset predikar om Guds vrede, men det märkliga är att det inte är en vrede som drabbar oss utan Kristus. Vi som bryter mot lagen står under Guds förbannelse, men det står: ”han blev en förbannelse i vårt ställe” (Gal. 3:13). När Kristus lider och dör på korset, så sker det för att han byter plats med oss och går in under vår förbannelse. ”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid”, hörde vi i dagens episteltext (Jes. 53:5).

Detta är viktigt att se och förstå. Bakom de kraftiga hammarslag som drev spikarna genom Jesu händer och fötter stod inte bara mänsklig ondska och grymhet som dödade en oskyldig. När vi ser vad Gud säger om korset i Skriften, finner vi att dessa människor, som fattade beslut om att döda Jesus och de som verkställde dödsdomen, helt ovetande var redskap i Guds händer. Det som skedde ingick i Guds plan att frälsa den fallna världen. Gud lät det ske.

Och Jesus själv lät det ske. Han hade i kraft av sin gudom när som helst kunnat stiga ner från korset, göra precis det som man hånfullt sade åt honom att göra. Men vi ser i hela passionshistorien att Jesus inte gör något bruk av sin gudom för att slippa undan lidandet. Han låter sig gripas, hånas och bespottas, gisslas och törnekrönas. Han protesterar inte. Han tillåter inte sina lärjungar att gripa till svärd. Han tillkallar inte legioner av änglar för att slå ner sina fiender. Han dricker inte vinet blandat med galla som bödlarna gav de dödsdömda som bedövningsmedel för att det skulle gå lite lättare att hantera dem när de spikades fast på korset. Han låter motståndslöst sina armar sträckas ut på korsets trä och låter de romerska soldaterna spika fast hans händer. Inga vrål och förbannelser kommer ur hans mun. Han är tyst ”likt ett lamm som förs bort till att slaktas” (Jes. 53:7).

Om sitt liv säger Jesus: ”Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka” (Joh. 10:18). Han väljer att bli svag, att bära straffet och vredesdomen och ge sitt liv för världen. Ingen tvingar honom till det.

Korset är en förfärlig predikan om Guds rättfärdiga vrede och dom över människornas synder. När man säger att den straffande Guden bara finns i GT, så är det inte sant. Se vad som händer med Jesus, Guds Son, på korset! Det värsta som drabbar honom där, är inte spikarna, inte törnekronans vassa taggar, inte den kroppsliga smärtan, och inte heller de hånande och bespottande orden och från åskådarna. Det värsta var det andliga och själsliga lidande som kulminerade under de tre sista timmarna på korset, då när solen miste sitt sken och ett mörker föll över landskapet. I slutet av detta mörker ropar Jesus i namnlös ångest: ”Eli, Eli lemá sabaktáni” – ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Orden är begynnelseorden i Ps. 22, en märklig profetia om Jesu kval på korset. I mörkret var Jesus inne i sitt allra djupaste lidande. ”Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, och om natten, men jag får ingen ro” (Ps. 22:3). Ännu i sin ångestfyllda bönekamp i Getsemane fick han tröst och hjälp av sin Fader. Men här var Gud tyst. Han fick uppleva vad det var att som en syndare i vårt ställe bli helt övergiven av Gud, förkastad, och fördömd för evigt. Jesus var verkligen övergiven av Gud. Det var inte bara som han kände sig. Han var i det brinnande Gehenna, som han så ofta varnat sina åhörare för. Nu led han själv denna eld. Detta var det värsta, när han för oss blev ”gjord till synd”, som aposteln säger (2 Kor. 5:21), blev en syndare övertäckt av hela människosläktets syndaskuld och blev övergiven av Gud själv. Det var ett lidande så djupt att vi aldrig kan fatta det, aldrig finna rätta ord för det. ”Så som Jesu smärta var, aldrig någons varit har.”

Till de gråtande kvinnorna som kantade hans väg till Golgata sade Jesus: ”Gråt inte över mig, utan gråt över er själva.” Så säger han till oss också. Om vi inte känner vår synd, inte förstår dess djup och Guds vrede över den, så skall vi se på den korsfäste. Hör hans ångestrop ur djupet! Se hur han lider, när straffet för våra synder drabbar honom! Aldrig framträder Guds vrede över synden och syndare så starkt som på korset. Kristi kors är den mest skakande predikan om våra synder och dess lön. Våra bekännelseskrifter säger att vi först genom denna predikan på allvar förs in i lagen och förskräcks över vår synd (SKB. s. 515).

Vill du se höjden och djupet av din och människosläktets synd, se då vad man här gör med Jesus. När den förste alltigenom goda människan efter syndafallet uppträder på jorden korsfäster man honom. ”Livets furste döda ni” säger Petrus till judarna i sin predikan på pingstdagen (Apg. 3:15). Men du och jag gjorde det också med våra synder. Har vi förstått något av denna del av korsets predikan, står vi vid korset helt förstummade och förkrossade. Också ”det bästa, som hos mig i bästa stunden fanns, var intet annat värt än törnets vassa krans”, som det sägs i en dikt. Med sorg över dig själv måste du ropa: O Gud, förbarma dig över mig, syndare! Det finns inget som kan få oss att på verkligt allvar göra det som korsets predikan om Guds vredesdom som Jesus utstod för vår skull.

2. Men korsets predikar också som inget annat Guds kärlek till syndare

Korsets predikan vill få oss inte bara att förskräckas, sörja och gråta över vår synd. Den vill få oss att se och tro på Guds kärlek. Den vill verka hel omvändelse – inte bara ånger och tårar utan också tro. Mitt i våra synders svarta mörker strålar Guds nåd och barmhärtighet fram mot oss och vill omsluta oss, frälsa, upprätta och föda oss på nytt. Vilken sorglig dag då människan en gång föll i synd, gav sig i djävulens våld, och då livet med Gud dog. Men vilken välsignad dag var det inte då Guds Son dog för oss och krossade ormens huvud! Hans död är vårt liv. ”Genom hans sår är vi helade” (Jes. 53:5). Jesu långa och svåra fredag blev för oss ”Good Friday” – den goda fredagen.

Inget i världen talar så mäktigt om Guds kärlek och godhet mot oss i syndens värld som Golgata kors. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son... ” (Joh. 3:16). Jesu offer på Golgata är Guds kärlek. Vill vi veta vad den gudomliga kärleken är, så måste vi stanna upp och bli stilla inför korset där Guds Son hänger och tänka: Detta skedde för mig, för att jag skulle återförenas med Gud och leva.

Så handlar korset inte bara om Guds vrede, inte bara om en rättfärdig Gud som måste straffa och döma såväl synd och syndare. Det handlar först och sist om en Gud som älskar världens myller av syndare, alla dessa som inte bryr sig om Gud utan vältrar sig i synder av alla slag och förstör sina och andra människors liv.

Från korset hördes till sist de stora och heliga orden från Guds Son: ”Det är fullbordat.” Det klingar ljust, segerrikt och hoppfullt. Vreden har uppslukats av kärleken i försoningens under. Lagen och den hämnande rättfärdigheten har fått sitt. I Jesus är allt försonat, all vår skuld betald och överkorsad för evigt. I Jesu dödsstund rämnar förlåten i templet som ett tecken på att vägen till Gud, till det allra heligaste, har öppnats. Marken skakar, klippor rämnar, gravar öppnas. Det är som påskens och uppståndelsens segerjubel inte kan bärga sig och redan nu vill bryta in.

Men med detta är inte korsets predikan slut. Den har ännu inte nått sitt mål. Den når sitt mål varje gång en syndare vänder om och tror evangelium om syndernas förlåtelse. Ty från korsets försoning flödar förlåtelse och rättfärdighet som en livgivande ström ut i världen och kanaliseras ut till oss i nådens medel.

Den förste som fick del av korsets gudomliga kärlek var en rövare. Det var han som bejakade sin dom: ”Vi är rättvist dömda. Vi får bara straffet för våra gärningar.” Det fanns varken tid eller möjlighet för honom att gottgöra vad han brutit. Han hade inget att komma med, inga gärningar eller förtjänster. Men han hade världens Frälsare vid sin sida.

Till honom vänder han sig med en enkel bön om nåd och förbarmande: ”Jesus, tänk på mig när du kommer i ditt rike” Det är märkligt: han ser Jesus, den korsfäste och döende Jesus, som en kung i ett rike! Som sådan vänder han sig till honom. Och hans tro kommer inte på skam. Från den korsfäste kungens egen mun får han höra: ”Sannerligen, jag säger dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.” Från korsets helvete går han rakt in i härligheten. Frälst av nåd för Kristi skull, genom tro, utan gärningar.

Det var vad den botfärdige rövaren fick erfara. Alla behöver vi denna rövarnåd. Men alla tar inte emot den. Den andre rövaren med samma synd och skuld ville inte veta av Jesus. Båda var de lika nära korset, lika nära den största kärleken i världen. Den ene gick med bön till Jesus till paradiset, den andre gick under bittra smädelser in i det eviga mörkret. Alltsedan dess har korset blivit något som delar människor i två grupper: de som tror och de som inte tror. Må ingen av oss få dela den obotfärdige rövarens öde.

Korsets predikan ”är en dårskap för dem som går förlorade. Men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft”, säger aposteln (1 Kor. 1:18). Varför är det en dårskap för dem som går förlorade? Därför att deras högsta visdom är att tro på sig själva, på sin egen kraft att bli goda nog för himlen.

Men Guds Ord lär oss att vi inte blir saliga genom att göra utan genom att höra och tro korsets predikan. Den förkrossar oss men drar oss också som inget annat till tro på Guds kärlek, till att förtrösta endast på Jesus som ”fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”. I denna tro är du försonad med Gud, hur stor syndare du än är, och du kan vara trygg i liv och död. Bevara därför korsets predikan i ditt hjärta som din dyrbaraste skatt och du skall få uppleva sanningen i en diktande svensk biskops ord:

Tätt intill korset i den sista stunden.
Anden befrias som i stoft var bunden.
Korset är livet, segern, ankargrunden.
Korset, Guds vishet.

Amen.

S Bergman

[^]